Dan före dan före dopparedagen

Sista dagen på jobbet, allt är lite smått hysteriskt. Vi ska hinna ha gemensam fika och julklappsutdelning men alla springer som yra höns och vi hittar aldrig nån tid då alla är samlade.
Om en dryg timme kommer Olof och Adrian och hämtar mig med fullpackad bil och så drar vi direkt till Peru, får se hur långt vi kommer och var vi tillbringar natten, men idén är att hitta en mysig liten fiskeby att tillbringa julafton i.
Ha en underbar jul så hoppas jag återkomma med reserapport, om inte förr så i januari.

Bussmorgon

Jag åker minibuss till jobbet oftast eftersom Olof börjar senare än jag. Linjen jag åker går nästan från dörr till dörr, men den går tyvärr inte så väldigt ofta. Därför blir det så att jag nästan varje morgon kommit att åka med samma människor som pendlar samma tider som jag.
En av dessa är en underbar farfar/morfar med ett barnbarn i tre-årsåldern som frågar och frågar och frågar om allt han ser. Hans morfar/farfar svarar och svarar och hinner dessutom berätta själv när det blir någon sekunds tystnad. De pratar om träd, fåglar och fjärilar de kör förbi, om namnen på alla gator och torg, samt vad olika byggnader är för några. Varje morgon oavbrutet håller de på och jag känner mig alldeles varm av glädje över vilken fin relation de har. Jag känner också lite sorg över att vi inte låter Fjonken ha denna dagliga kontakt med sina far- och morföräldrar, men jag hoppas ändå att han ska få en bra kontakt med dem.

Bästa lekkamraten

Om Fjonk är på gott humör och man lämnar honom att leka med sin fantasi, kommer han på ett eller annat sätt att leka med "Pojken", vilket är hans högra pek- och långfinger.
Pojken kan gå, springa, åka motorcykel och med lite god vilja också få plats i förarhytten på någon av hans lastbilar.
Ibland ser man inte pojken och Fjonk blir absolut rasande om man råkar ta hans hand för att tex. sätta på en jacka och man därmed förstör det Pojken gjorde, men för det mesta brukar vi nu känna Pojken så bra att vi kan hitta på mer diplomatiska sätt att göra saker på utan att störa Pojken.

jobba, jobba, jobba

Nu är det slut på de slöa dagarna som student för sedan i måndags har jag, Sofia börjat jobba på Sida (ambassaden) här i La Paz. Jag sköter en del administration och det är inte bara lärorikt utan faktiskt riktigt trivsamt för det är väldigt variernade arbetsuppgifter. Men man blir trött... Jag är helt slut när jag kommer hem vid 6, men det blir nog bättre när jag kommer in i allt. När jag pluggade kunde jag ibland sitta 12 timmar på raken vid datorn, men då var jag koncentrerad på mig själv, kunde fullfölja en tanke, planera min tid och hade inte tusen människor som pratade med mig hela tiden.
Det värsta är nog att jag inte hinner umgås med Fjonk lika mycket som jag brukar, men ändå var det häftigt nu i helgen då Olof är bortrest och vi var utelämnade till varandra att vi på något sätt kom närmare än vi gjort på länge. Dels beror det på att Fjonken börjar bli så stor att man verkligen kan prata med varandra och hitta på saker ihop som båda kan uppskatta, dels tyckte vi nog båda två att vi hade saknat varandra den senaste veckan, vi brukar ju inte vara ifrån varandra så mycket.

Objuden gäst

När vi var i Rurrenabacke för några veckor sedan blev vi rejält sönderbitna av mygg. Ett av Fjonkens myggbett var dock ihärdigare än de andra. Han kliade det blodigt, men vi trodde mest att det var för att det satt precis i byxlinningen, tvättade med sårtvätt och satte på plåster.
Men så när tiden gick och det snarare blev värre, började vi misstänka att det var något annat än ett myggbett.
Hans barnläkare Elisabeth sa att det nog var någon sorts parasit och att vi skulle hålla det varmt i några dagar så att den fick mogna och gick att klämma ut. I lördags hade den mognat lite och det konstaterades att Elisabeth med hjälp av sin far som är kirurg, skulle skära upp den eftersom den var större än de trott, stor som en vindruva ungefär, stackars vår lille Fjonk.
Han lades på britsen, fick bedövningsspray, bedövningsspruta och så öppnade de och tog ut vad som förmodas vara en liten mask, ett bo och några ägg. Fjonken skrek som en stucken gris, men hävdar att det värsta var att han blev fasthållen. Vi har lämnat det till labb för att få veta vad det var för slags.
Det jobbigaste för Fjonken nu är att han måste äta penicillin och den är långt ifrån god, riktigt äcklig faktiskt. Det är en kamp tre gånger om dagen att få i honom denna och även om han själv vet att han måste ta de för annars läker inte såret, så slutar det alltid med att vi får tvinga i honom den. Alla försök att blanda ut med något annat gott har slutat i katastrof eftersom smaken går igenom allt.
Men såret läker bra och han har inte ont där alls, imorgon ska vi till kirurgen för att kolla och nästa helg tar de stygnen (2 stycken)

Varför säger man "han"?

Sofia läser kvällsaga för Fjonken.
S: "Adrian börjar sitt helgpass klockan tre på fredag eftermiddag. Han, Ola och Lotta åker nästan alltid tillsammans..."
F: Adrian.
S: Vad?
F: Adrian, Ola och Lotta heter det.
S: Ja men om man precis pratat om Adrian så vet man att det är han det handlar om, då säger man "han".
F: Men han heter Adrian
S: Det är som att jag säger "Olof duschar nu. Han kommer och säger godnatt sen.
F: Varför då?
S: "Adrian börjar sitt helgpass klockan tre på fredag eftermiddag. Han, Ola och Lotta åker nästan alltid tillsammans..."
F: Han, Ola, Lotta och Adrian åker alltid tillsammans.
S: *suckar* Båttypen heter Skerfe och är 15 meter lång...

Fjonken rider mer

För de som inte kunde se videon jag lade upp från Fjonks ridlektion, så lägger jag här upp några stillbilder:

Mjölktänder och ....

Sofia och Fjonken sitter och äter frukost.

F: Mamma, Henrik har tappat en tand, varför då? Och en till har nästan tappats! Varför då?
S: När man är 5-6 år så tappar man sina små tänder, som heter mjölktänder. Så kommer det upp nya stora vuxentänder istället.
F: Vad heter de stora tänderna?
S: Jag vet inte...
F: Jag vet att det heter vattentänder!

Varför regnar det?

Tackar mamma/mormor Katis för boken "Varför då" och svarar mekaniskt:
"Regnet regnar. Varför då? Varför? För att allting ska. Blötas ned och växa bra."

Dagis stängt för transportstrejk

Imorse ringde de från dagis och sa att man skulle hålla stängt liksom de flesta andra skolor på grund av den utökade transportstrejken som startade igår.
Det är kollektivtrafiken som gått ut i en odefinierat lång strejk för att man ändrat körriktning på ett par gator i centrala La Paz och bestämt att en gata ska göras till gågata.
Tidigt på måndag morgon ställde chaufförerna sina bussar, minibussar och linjetaxis tvärs över gatorna. Det förekom flera våldsamma konfrontationer mellan chaufförer och fotgängare, flera strejkare var mycket berusade.
Strejken har även att göra med att man bestämt att ta till med hårda tag mot icke-registrerade fordon, och ännu finns ingen lösning trots flera forsök att medla.
De flesta stannade hemma från sina arbeten och de flesta skolor stängdes också, en del säger att det var för barnens säkerhet, andra att det var sympatistrejk.

Ridlektion *video*

Här kan ni se Fjonken på sin andra ridlektion:



(klicka på bilden så spelar den upp)

Fjonk berättar sagor!

"Det finns en gubbe som heter Schwacklacks och han sitter där uppe i lampan och bankar. Sen kommer det en annan gubbe som går till ett ställe som heter stallet. Där hittade han ett flygplan som hade ramlat ned och som låg i vattnet. Gubben gick under vattnet i en svart tunnel (visar hur) och tittade på flygplanet"

"En gång var det en lama som har låtsats han var en häst och så gick han ned i vattnet och hittade en monster därnere i det svarta. Och så får han ont i benet och så hoppar han (visar hur han hoppar på ett ben) Jag står här och så lade han sig i sin säng och så var det slut sen."

"En gång var det en cykel som hade nåt då under. Oj det var en gubbe som satt där och bankade och så var han trött och lade sig"

"En gång var det en filt och så var det en gubbe som lade sig på den. Sen smög gubben försiktigt därifrån för filten sov."

"En gång var det en kudde som hoppade med sina ben (hoppar) och så smög han försiktigt uppför en trappa och så hittade han en monster och så fick han aj i benet och då lade han sig."

I fantasins varld

Fjonk: Nar jag var i Afrika en gang, da korde jag pa en grynna. Grynna det ar stenar man inte ser i vattnet. Det ar min hemlis.
Sofia: Var det nar du akte bat med Olof?
Fjonk: Nej jag korde med min bil

Borta bäst, hemma bäst

Ja då var vi tillbaka från en lång semester i USA, Sverige och Spanien.
Hade skönt väder, bad i pool och hav, träffade familj o vänner, ljumma ljusa sommarkvällar, fikade, shoppade, Olof jobbade lite och jag gick upp med min D-uppsats i Göteborg medan han och Fjonk drog till Spanien för att träffa släkten där. Det kändes både kort och långt att vara borta 1,5 månad.

Här i La Paz är allt som vanligt, men det känns att våren är på väg. Vårt körsbärsträd har fått knoppar och trädgårdsmästaren som kommer en dag i månaden tror att den kommer att bära frukt i år. Kvällarna är inte lika bitande kalla, men ännu har inte regnen kommit så det är nog den bästa tiden på året.

Men tyvärr har jag inte tid att njuta för jag sitter mest inne och pluggar för på nåder och på villkor att jag läser i takt med IRL-studenterna har jag fått lov att läsa de sista 10 poängen av min Magisternivå på distans. Samhällsvetenskaplig teori i ett sånt hysteriskt tempo att jag önskar att jag läst för framtiden och inte bara för tentorna på den tiden jag var ung och snabb i tanken för jag minns ingenting av allt som jag borde kunna...

På lördag fyller vår lille Fjonk 3 år och på fredag ska vi ha kalas på dagis. Försöker göra en mild version, men det är svårt att göra den "för svensk" eftersom kalas här är så extremt påkostade med clowner, trollkarlar, ponnyer, bollhav, uppblåsbara hopptorn, och en det delas ut mer godis och leksaker än vad barnen klarar att bära hem själva. Vi får se var på skalan vi hamnar.

Miami

Fjonk traffade sin "kusin" (Sofias halvsyster) Liljana 5 ar pa ett hotell i Miami. Hon borjade prata med honom pa engelska, Fjonk svarade pa svenska. Sen blev det tyst, ingen av dem forstod den andra. Da borjade Fjonk prata spanska och Liljana svarade pa franska. Sa blev det tyst igen, ingen forstod den andra, men de fortsatte leka och prata utan att forsta varandra och hade jatteroligt utan att ga upp fran poolen fran morgon till kvall. Liljana som var aldst, undervisade Fjonk i engelska och varje gang han skulle hoppa fran kanten ropade han "one, two, four, five!"

Vinterlov

Olof är nu hemkommen från två veckor i Paraguay och dagis har två veckors vinterlov. Det är ganska dålig tajming eftersom jag samtidigt har lite panik för att hinna få min uppsats färdig (vi åker till Sverige om bara 3 veckor och jag har MASSOR kvar)
Med en del pussel där jag, Olof och Norma (barnskötare från dagis) lagt ihop några timmar var och vi dessutom koordinerat med en annan svensk familj vars dotter Alva är jämngammal med Adrian och de leker bra ihop, har vi snart fått ihop första veckan.
Idag var det dock lite synd om lille Fjonken för han hade lite feber. Sov lite dåligt och framåt morgonen när han kommit över till vår säng, satte han sig upp och sa: "Jag. Känner. Mig. Sjuk." Sen lade han sig och somnade om. Vad söt han är!

"Moslivia" på besök

I morse var vi och vinkade av Adrians moster Olivia på flygplatsen. Hon var här i en vecka och hälsade på innan hon fortatte till Ecuador där jobb väntade.
Det var jätteroligt att ha henne här och kunna visa vårt hus, dagis, stallet jag rider på, caféet jag sitter och skriver på etc. Tyvärr var Olof i Paraguay så han hann inte träffa henne, men det blir ju en ny chans i Sverige senare i sommar.
Förutom en resa till Sorata 4 timmar härifrån (den här gången lyckades vi gå till det berömda tyska caféet och äta chokladkaka) så gjorde vi inga långa utflykter härifrån. Ägnade istället tiden åt att gå rundor i stan och att prata om allt mellan himmel och jord.

Favvofilm för 2-åring: Cast Away

Fjonken har just nu en film som han vill se om och om igen. Det är ingen tecknad film, eller ens en barnfilm utan Cast Away (vad heter den på svenska?) med Tom Hanks som efter en flygolycka hamnar på en öde ö. Enligt vår version så är det synd om Tom för alla hans kompisar hamnade på en annan ö, och kompisen han hittar död i vattnet är en skyltdocka, men annars så tittar han på den som den är.
En bidragande faktor till populariteten är kanske att det inte är nån direkt dialog (iaf inte på ön) så det är ju inte så svårt att hänga med. Men jag vet inte om scenen då han slår ut sin onda tand med en sten är det bästa sättet att få Fjonken att borsta tänderna, även om det faktiskt är väldigt effektivt.

Landsbygdsintervju

Vid halv-fem-tiden i fredags morse åkte jag till busstationen för att resa till en liten by norr om La Paz där jag skulle göra intervjuer för min uppsats. Med på resan var Kawsays La-Paz-koordinatör Justo och hans femårige son Pedro.
Efter en del strul (bussen gick från annat ställe så vi fick jaga efter den i minibuss genom hela El Alto) kom vi till slut iväg och kom på eftermiddagen fram till Muyapampa som ligger på ca 4300 m höjd sydväst om en ort som heter Charazani. På grund av höjden är det jättekallt (-15 grader på natten och plusgrader bara i solen, inte blir det mycket bättre på sommaren heller)
Det är ett område där många talar Quechua (till skillnad från runt omkring där man mest pratar Aymara) och eftersom väldigt få gått i skolan pratar de sällan spanska också. Man lever av sina alpackas och eftersom dessa helst betar på ännu högre höjd, har många en stuga även uppe på bergstoppen och kommer bara till byn när det är fest, marknad eller annat.
På grund av detta kom det tyvärr bara ett mindre antal kvinnor till seminariet jag och Justo bjudit in till så jag fick inte ihop mer än 5 intervjuer, men det var ändå mycket givande.
Vi bodde hemma hos en väldigt engagerad och härlig familj: Petrona, Simon och deras 6 barn (varav de flesta var uppe i bergsstugan och passade alpackorna) som drev en byaskola med alternativ pedagogik för vuxna som inte haft möjlighet att gå i skolan. De träffades ett par gånger i månaden och fick lära sig hur man driver vinstdrivande projekt, om sina rättigheter som ursprungsfolk och annan viktig kunskap.
På söndagsmorgonen sade vi adjö till alla och gick till fots upp till ca 4600 möh och en väg där det gick lite fler bussar (till Muyapampa visste man aldrig riktigt när nästa buss skulle komma för var den full i byn innan åkte den en annan bättre väg). Efter bara en timmes väntan kom det en buss till Charazani vilket var 2 timmar norrut. Där kunde vi köpa biljetter till bussen mot La Paz som skulle gå kl. 6 på kvällen. Hela dagen tillbringade vi alltså i Charazani där vi åt god lunch och sen badade i de varma källor som låg lite utanför stan. Det var underbart att bli ren för i Muyapampa hade det varit så kallt att vi inte ens ville tvätta oss i ansiktet och att bli varm ända in i märgen.
Tyvärr blev vi lite väl varma så vi hade lagt en del av våra varma kläder i packningen på taket och frös sen ganska rejält på bussen och därför sov jag ingenting utan var ganska trött imorse efter att ha kommit hem vid 2-tiden och sen blivit väckt av Fjonk vid halv sex.

Bild på när jag rider Talisman

Morgonstund har bil i sang

Fredag eftermiddag och helg igen vilket far mig att tanka pa det har med sovmornar:
Det ar markligt att man inte automatiskt med att man blir foralder ocksa blir alldeles oerhort morgonpigg, for det vore onekligen mycket enklare...
Efter snart tre ar med for lite somn, borjar jag bli lite avtrubbad och borjar tro att de dar helgmornarna nar man kunde sova till elva-tolv, bara var en drom och aldrig egentligen har intraffat.
Sa vad gor man da som morgontrott smabarnsforalder for att inte bli tokig pa kuppen?
Vi har insett att om man inte far sova langre an till klockan sju pa helgerna, sa innebar det iaf inte att man maste ga upp da. Det blir nagra rundor for att leta napp, byta bloja etc, men bara att fa ligga och halvsova ett tag daremellan hjalper faktiskt.
Sa Fjonken far, med sina tva halvdoa foraldar i sangen, roa sig sjalv tills det ar dags att ga upp nagra timmar senare. Och det gor han framst med att leka med sina bilar som han kor over hela sangen och golvet och ibland tvars over oss.
Men nu har han ocksa kommit pa att han kan ga ned pa nedervaningen sjalv for att hamta frukost och titta pa teve. Men som den tva-aring han ar sa lyckas han inte sa jattebra med det annu utan att spilla ut all juice och trycka pa alla mojliga konstiga installningar pa teven. Men viljan finns dock och jag ser fram emot den morgon om inte alltfor lange som han klarar att ga upp sjalv och jag kan sova ut, i alla fall nagon morgon nagon gang...

Lek och språk

Ett led i att växa upp är att lära sig avsked och återseende. Igår satt han och lekte med en av sina favoritleksaker, en Playmobil-motorcykel vars förare han är noga med att påpeka är en flicka. När hon hade kört lite cross över klossar så berättade han att flickan var lite ledsen för hon saknade sin pappa. Han var på jobbet och skulle snart komma hem, under tiden var det en moster som passade henne. Hon tyckte mycket om sin moster, men längtade ändå till pappa kom hem. En tydlig rollek där Fjonk uttrycker det han går och funderar på.
Idag berättade Fjonks barnflicka Norma att Fjonken frågat henne om var hennes mamma var . När hon berättat att hon bodde väldigt långt borta (hon dog nyligen) så hon inte kan hälsa på henne så ofta, hade Fjonk verkligen blivit illa berörd. Han frågade om Norma var mycket ledsen och saknade sin mamma mycket. Norma hade blivit väldigt rörd av hans medkänsla och jag blev dessutom ganska imponerad över hans nivå på spanska där han kan föra den här typen av samtal.
På dagis har hans fröken också sagt att hon är imponerad över hans spanska och hon undrade om det gick ut över hans svenska. Men jag tror att det är precis tvärtom, det verkar som om när han utvecklar det ena språket, följer det andra med och han har samma nivå på de båda. Han har nu också full koll på vilket som är vilket. Ibland om han sitter och leker själv och jag kommer in till honom kan han ursäkta sig med att säga att han pratade spanska och så går han direkt över till svenska. På samma sätt lär han göra på dagis fast åt andra hållet.

Spännande med bokstäver

Fjonken är just nu inne i en period då han intresserar sig för att läsa bokstäver. Han läser på frukostflingorna varje morgon och ritar av de bokstäver jag skriver upp åt honom.
En dag är det A som är intressant, då kan han hela dagen gå och läsa A överallt. En annan dag kan det vara O (som i Olof) eller P (som i pappa) eller B (som i Barbapappa) eller I (som i i?).
Men att skriva Adrian är ännu ganska svårt, framförallt eftersom vi obetänksamma föräldrar gett honom ett namn som inte helt skrivs som det låter och har en massa ovidkommande bokstäver eftersom ju alla vet att det uttalas: "A´jan".

Nationalisering av olja och gas

Det var vid sitt förstamajtal och efter 100 dagar vid makten som Evo beslutade att återinföra Bolivias naturresurser i statlig ägo och inom några timmar såg man militär omringa de största olje- och gasfälten (dock inte, så som man rapporterade i en del utländska media, ockupera).
Det var sedan en lag för tio år sedan som tillät privata bolag att äga 50% av landets gas- och oljeresurser. Med tiden kom dock många bolag att bli i det närmaste eller helt privata och staten fick allt mindre att säga till om. Något som dessutom strider mot konstitutionen där det står att landet äger allt som finns i och på dess mark.
Nu genom nationaliseringen, vill Bolivia återta kontrollen över bensinpriser samt volymer och priser för export. Alla privata bolag som nu opererar i Bolivia har 180 dagar på sig att skriva nya kontrakt som ska stämma överens med konstitutionen.
De två största oljefälten kommer dessutom bara att få behålla 18% av det de tjänar, istället för nu 82%, för övriga privata bolag kommer man att se över deras investeringar och tillgångar för att avgöra hur mycket Bolivia ska behöva betala för att återfå 50% av bolagen.
Slutligen ger man YPFB, det statliga bolaget som ska sköta det hela, men som under många år varit hårt drabbat av korruption 60 dagar på sig att bli ett transparent och effektivt bolag.
Idag mötte Evo grannländernas ledare för att lugna dem efter beslutet som många tyckte var oväntat, men som är något Evo pratat om sen valrörelsen. Det är framförallt Brasiliens president Lula da Silva som är mest kritisk, eftersom nästan hälften av Brasiliens naturgas kommer från Bolivia. Men även Spanien som investerat mycket pengar är oroliga.
Jag tror dock inte att konsekvenserna blir så allvarliga för de stora multinationella bolagen, utan att de bara tjänar något mindre enorma summor och att den bolivianska staten kanske istället får lite mer pengar att röra sig med. Det allra viktigaste för Bolivia är dock stoltheten och det är en viktig symbol att Evo gett folket tillbaka det som tillhör dem.

Hästsnack

Igår kom Olof hem efter en vecka jobbmöte i Colombia. Under tiden han var borta passade jag på att frossa i mitt "hästeri".
Till exempel var jag och Fjonk på hopptävlingar hela helgen och jag blir också oerhört sugen att tävla. De har klasser från 70 cm till 1.40 och alla åldrar och häststorlekar tävlar tillsammans, men unga hästar och unga ryttare får separata priser. Till hösten ska de ha uttagningstävlingar i dressyr till nationella mästerskapen i Cochabamba i oktober. Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med och ska börja träna på programmen snart.
Har fått mig tilldelad en söt liten valack (150-155 cm) Talisman som stått skadad i flera månader, men nu åter är igång. Han är lite ful och stel på ena bakbenet, men med mycket uppvärming så går han utan problem. En riktig läromästare som gör galoppombyten, skänkelvikningar, bakdelsvändningar etc utan problem. Han behöver bara en massa mer muskler och bråkar därför när han inte orkar jobba. Delvis är det ju mitt fel också eftersom jag inte orkar driva hela tiden för jag är ju lika otränad. Men vi har en bra instruktör som är precis vad vi båda behöver. Två gånger i veckan tränar vi, skulle kanske båda behöva mer (han rids ibland av andra tex killen på bilden, men inte så regelbundet)

Trötta

Igår åkte Olof till Colombia för en veckas jobbmöte och därmed vaknade vi allihop innan klockan 6 så vi var trötta mest hela dagen. På eftermiddagen lämnade jag sen Fjonk med vår hemhjälp Lucia för att gå iväg ett par timmar och skriva på min uppsats på ett café där jag kan koncentrera mig bättre. Det brukar gå bra, men den här gången var han trött och gnällig och ville inte alls släppa iväg mig. När jag sen kom hem igen sa Lucia att det gått bra, men att hon tröstat honom genom att låta honom äta upp en HEL påse bilar (som Olof fått i present och sparat för att äta vid nåt speciellt tillfälle) När jag sa till Lucia att det inte var så bra tyckte hon bara jag var snål och förstod inte alls varför godis var sämre än något annat mellanmål...

Påsk i Sorata

I helgen var vi alltså i Sorata med en familjen Larrea (se tidigare inlägg). Det ligger typ 4 timmar härifrån och vägen är till en början mycket bra men sista biten och ännu mer när vi skulle åka och titta på nån grotta, var det efter tre dagars regn ganska dåligt med djup lera man halkade runt i och så smalt att i vissa kurvor att man nästan fick skrapa i bergsväggen för att ytterhjulen inte skulle halka ned för stupet.
Det var trevligt även om vi hade lite otur med vädret och med att Café Illampu var stängt. Vi hade pratat om att vi skulle tillbringa hela helgen på det cafét som drivs av en "master baker" från Tyskland och som sägs ha landets i särklass bästa kakor och bröd. Som tur var bodde vi dock på ett ställe som drivs av hans dotter och där fick vi iaf godaste frukostbrödet på den här sidan ekvatorn.

Vintern närmar sig...

Vi går mot höst och vinter här och det innebär torrt och soligt på dagarna, säkert kring 20, men KALLT på nätterna och kallare ska det bli. Jag sover redan nu med elfilt (köpt i Sydafrika för nån hundring och en av mina bästa investeringar någonsin) så skönt att krypa ned i en redan uppvärmd säng, men de erfarna säger att när det blir vinter måste man ha vantar på sig om man vill ha händerna utanför täcket tex för att hålla i en bok. Skönt att duscha varmt på morgonen, även om det är svårt att få vår dusch ljummen, bränner mig hellre för att tina upp mig och blir snyggt rödflammig.

Annars sitter jag och svär över att man inte slipper deklarationen ens om man är utflyttad ur landet. Vi har en massa svårt att fylla i eftersom vi sålde lägenheten innan vi åkte och eftersom mitt företag lagts ned. Och inte har vi alla papper här heller, men det löser väl sig...

Nu ska jag gå och packa för vi ska åka till ett ställe som heter Sorata imorgon och hänga där över påskhelgen med några vänner. Det ligger typ 4 timmar härifrån och sägs vara nåt liknande en indisk hill station, dvs mkt ryggsäckar, pannkakor, german bakeries, tour operators och det sägs vara därifrån de finaste trekkingarna i regionen startar. Med en ettåring och en tvååring i sällskapet blir det väl inte så mycket trekking, men kanske vi drar på nån liten runda.

Adrian STOR pojke!

Som jag skrev i förra inlägget så börjar lille Fjonkenbli stor. Just nu är det allra viktigaste för honom att vara en "stor pojke". Om någon vi möter börjar gulla med honom och tycka att han är en söt liten bebis, blir han svart i ögonen och vänder sig bort och drar sig undan.
Men för några dagar sedan när vi satt på ett café, kom det fram en servitris som sa åt honom att han var en stor tuff pojke och då smälte hans hjärta direkt. Han följde efter henne som en svans, blev bjuden på godis och vågade till och med gå och fråga henne efter notan fast hon stod bakom disken och pratade med de andra kyparna.
Hela tiden ska han göra det de "stora pojkarna" gör och han har nu också börjat hitta på historier om vad han gjort. Imorse berättade han en lååång historia (fick inte i sig så mycket frukost för han var så inne i sitt berättande) om hur han hade spelat tennis (jag trodde inte ens han visste vad tennis var) och visade hur han slog med racketen på bollen som åkte "jättehögt uppe" och att han hade spelat med en annan stor pojke. Sen sa han att han hade ramlat på en skateboard (vad den nu gjorde där?) och då hade han börjat gråta för det kan man göra fast man är en "stor pojke". Men sen kom han på att han nog inte sett stora pojkar gråta så då sa han att han inte gråtit fast han ramlat "jättelångt ned".

Kreativ lösning

Adrians har en barnflicka som heter Norma. Hon är på förmiddagarna barnskötare på hans dagis, men kommer två eftermiddagar i veckan för att Sofia ska få en chans att skriva på sin Magisteruppsats. Idag berättade Norma att framemot eftermiddagen hade Fjonken börjat fråga efter sin napp, men hon hade inte vetat var vi förvarar dem och inte hittat någon som låg framme. Fjonken hade då sagt till henne att de skulle gå ut och ta en taxi och åka till dagis för där vet han att han har några nappar i sin låda. Han visade till och med för Norma vår skål med mynt så att de skulle kunna betala taxin.
Lilla Fjonken börjar bli stor!

Tillbaka i sadeln!

Det sägs att den som en gång blivit "biten" av hästar och ridning, aldrig kommer att kunna komma ifrån det helt. På mig stämmer det i alla fall, för nu har det hänt igen.
Nästan i alla länder jag kommit till i olika delar av världen, har jag sökt upp nån häststackare och gett mig ut på en ridtur. I Nordkorea lyckades jag och några vänner, få några killar som arbetade på zoo att låna oss varsin häst att rida på ett avskilt fält varje söndag. Men ännu trevligare har det varit att rida i riktiga hästländer som Kirgizstan, Lesotho och Mongoliet, där hästen ses som ett transportmedel som tar sig fram till ställen dit inga vägar når.
Efter att ha spanat in den snobbiga ridklubben här i La Paz och ha hört att den andra ridklubben är ännu dyrare och finare, insåg jag att rida skulle jag varken ha råd med (minst $200 per månad) eller ens vilja syssla med här. I och för sig är inte ridklubben "bara" en ridklubb med dressyr- hoppning- och polo-kurser, utan även en allmän Club med fin pool, tennisbanor, aerobics, squash, volleyboll, styrketräning och inte minst en fin restaurang. Men man skulle behöva hänga där flera gånger i veckan för att det skulle vara värt det. Och det vill man nog inte!
Men så hörde jag talas om att man på Colegio Militar inte bara har en inomhuspool öppen för allmänheten, utan även ett hundratals hästar och ponnyer. Igår pratade jag med nån höjdare där som låter mig komma och rida för ett betydligt humanare pris, och idag var det så dags. Det var säkert tio år sedan jag red "på riktigt" med markarbete och inför publik, så jag var lite nervös innan. Men hästen jag fick mig tilldelad var en ganska otränad men snäll och trevlig valack som visserligen var lite stel (inget mot vad jag kommer att vara imorgon) men som jag inte behövde känna några krav när jag red.
Längtar redan till nästa vecka!

Fjonkbilder

Sent i lördags kväll kom Olof hem efter en två veckor lång jobbresa till Paraguay. På söndagen bjöd vi hem lilla Nomi Larrea och hennes föräldrar Nina (kollega till Olof) och Lucho. Här är väl en söt bild när de sitter och gungar tillsammans på Fjonkens "gungälg"?
Även förra helgen umgicks Sofia och Adrian med familjen Larrea och åkte då på Persiko-feria inne i centrala La Paz. Det var inget mer spännande än att de sålde färsk frukt (mycket mer än bara persikor) till lite halvdyra priser. Men man fick provsmaka och det blev så att vi köpte en hel del ändå.
Efteråt gick vi för att äta lunch på den barnvänliga restaurangen Brosso där Fjonken och Nomi kunde leka i hopptorn, bollhav och rutchkana samt det mest populära: att köra trampbil.
Björnen Brosso kom själv och hälsade på barnen, men när Nina skulle ta det här kortet på oss, blev Fjonken "ätterädd"!

En månad vid makten

Vad har hänt i Bolivia under den dryga månad som gått sedan den historiska valet? Ja, om man ska vara ärlig så har inte förändringen varit lika drastisk som folk fruktade eller hoppades. Undersökningar visar att parlamentet aldrig tidigare i historien, behandlat så få frågor som under detta årets första månader.
Men det är ju egentligen så konstigt. Dels är de flesta parlamentariker nya med sina uppgifter, oftast nya inom politiken överhuvudtaget, och dels så har det varit helg i stort sett sedan valet i december (jul, nyår, alasitas och nu karneval). Några kontroversiella saker har man i alla fall hunnit behandla som till exempel förslaget om att man inte ska behöva kunna prata engelska för att bli diplomat, däremot måste man kunna prata både aymara och quechua.
Frågan om hur makten ska decentraliseras till regionerna har varit het, men mest intressant är relationerna till Chile. Från att ha varit i det närmaste icke-existerande, har de nu blivit mycket familjära. Att Bolivia får igenom sitt förslag om en 10 kilometer bred korridor ned till kuststaden Arica, är dock ganska osäkert. Däremot är Chile i full gång med att plocka bort alla minor längs gränsen.
En annan intressant nyhet är att akademisk forskning i USA, visar att cocablad innehåller höga halter av alla näringsämnen människan behöver enligt WHO (kalorier, proteiner, kolhydrater, A-, B-, C- och E-vitamin, samt järn och forfor) Undrar om det kan påverka USAs syn på coca, en ledarskribent tror det i alla fall.

Karneval

Så har det varit karnevalstider. I fredags kom barnen utklädda till Fjonkens dagis och sen hade de vattenkrig mellan regnskurarna. Överallt såldes det förutom clownkostymer, även vattenpistoler, vattenballonger och sprayburkar med skum.
På lördagsmorgonen åkte vi till Oruru för att se det stora karnevalståget. Från klockan åtta på morgonen och nästan ett dygn framåt skulle närmare femtio grupper dansa fram längs Orurus gator, medan publiken, som blev allt fullare, bombarderade dem och alla andra i närheten, med vatten och skum.
Det var spännande och kul att se, men ganska lagom efter ett par timmar. På kvällen körde vi vidare 3,5 timme ned för högplatån till Cochabamba (Cbba). Till och med sent på kvällen kändes det att man kommit till "låglandet" (ca 2500 möh) för kvällen var varm och skön.
Tillbringade söndagen med att strosa runt i den underbart vackra, härliga staden, samt åkte upp med linbanan till den stora Jesusstatyn, innan det blev dags att köra Olof till flygplatsen. Han skulle åka till Paraguay för jobbet och genom att ta planet från Cbba istället för La Paz, slapp han gå upp klockan fyra på morgonen på grund av de dåliga förbindelserna.
Jag (Sofia) och Fjonken njöt av värmen, den koloniala slitna charmen och det faktum att det inte fanns en enda backe i ytterligare någon dag, innan vi på tisdagmorgonen åkte hemåt. Då hade vi dessutom hunnit tröttna på vattenkriget, som i Cbba lär vara värst i landet, kanske på grund av att de annars lider brist på vatten.
Med i bilen tillbaka till La Paz, fanns Elin (min fd elev på kursen till Filippinerna) och Marit från Färnebos praktikantkurs. Det var skönt att ha sällskap för plötsligt slutade kopplingen att fungera och vi kom inte längre.
Tur i oturen var det att vi blev stående precis vid en vägtull där det fanns telefon (mobilen funkar bara inne i städerna) en liten affär och poliser som hjälpte oss med de papper vi behövde till försäkringsbolaget.
Vi blev sittande från kl 3 på eftermiddagen till 10 på kvällen, då bärgningsbilen äntligen kom (Elin och Marit fick lift vid sex för att i bärgningsbilen fick bara en passagerare plats). Vid 8 slutade batteriet att funka och därmed våra varningsljus så polisen satte ut koner och flaggor. I affären vi ringde och köpte läsk och godis i, var de trevliga, sprang och hämtade mig varje gång någon ringde.
Idag är vi lika trötta och sega som alla bolivianer (en fyra dagar lång suparhelg) för vi kom hem först vid ettiden på natten, men det är skönt att veckan inte är så lång innan det är helg igen.
Fjonk sov till 10 imorse, men var ändå trött när han vaknade. Han är alldeles prickig av myggbett (ca 30 st i ansiktet samt många på händerna) och ena ögat är helt igensvullet efter sista natten då vi bodde ute i skogen på ett hippiekollektiv. Men han har fått medicin för klådan och den tar nog ned svullnaden också.

Fina dagar

Sedan det häftiga regnovädret förra söndagen har den här veckan varit fin. Det mesta har lunkat på som vanligt, men det känns lättare när solen visar sig, man kan gå i lite lättare kläder och även sitta en stund på en uteservering. På bilden sitter vi en eftermiddag och dricker läsk. Fjonken roar sig med sin för tillfället mest populära lek: att göra paket. Oftast gör han ett paket av en liten duk eller serviett utan innehåll, men ibland får vi öppna presenter med alltifrån nappar till bilar. Han är inte så bra på att hålla hemligheter, dock så just när man ska öppna, avslöjar han innehållet och ser sen mycket förväntansfull ut.

Snö i Chacaltaya

Igår åkte vi till Chacaltaya skidstation på 5300 möh. Det var förvånande nära stan, bara 1,5 timme från centrum, varav den största delen var att ta sig genom stan och El Alto. När man sen väl kommit ut var det en vacker utsikt ned mot stan (på bilden till höger ser man La Paz nedanför berget och ett coolt hus som ser ut att nästan ramla nedför kanten) och så snart vi börjat vår klättring uppför Chacaltaya såg vi de första klickarna snö. Det känns konstigt att det är nu på sommaren som det finns mest snö här uppe på berget, men på vintern lär det vara för torrt, inget regn, ingen snö. Men det är också på sommaren som man bör undvika att bestiga höga, svåra berg som Sajama eftersom det där kan finnas en risk för laviner.
Vi hade bylsat på oss en massa kläder, men egentligen var det inte särskilt kallt, förutom när man blev blöt och det blev man ju förstås ganska snart.



Vi började gå uppför bergssluttningen allihop, men det var för halt och lite svårt för Fjonken, så jag, Sofia, gick ned med honom, medan våra vänner Reymar och Stephanie fortsatte uppför med Olof.

Fjonken byggde "snökakor" och ett garage till sina bilar.
Efter en stund kom Stephanie, som också gett upp och tillsammans kunde vi sen se Olof och Reymar springa/glida nedför sluttningen efter att de varit uppe på toppen.
Vi såg även ett kompisgäng som åkte plastpåse nedför i full fart. Tyvärr fungerar inte liften så man får gå uppför, men man kan hyra skidor om man skulle vilja det nångång.

Som en kontrast, var vi sen idag och firade vår vän Ninas födelsedag. Solen strålade och det var så varmt att jag önskade att jag tagit på mig klänning. Vi satt i T-shirt och med bara fötter ute i trädgården och kände att det faktiskt kunde kallas för sommar den här konstiga årstiden. Men så plötsligt medan vi var inne och handlade på kvällen, ändrades allt och himlen bara öppnade sig. Ösregn, blixtrar och åska i en enda salig (?) blandning. Senare kunde vi också upptäcka att på flera ställen på övervåningen regnade det in så det blev till att ställa hinkar och plastbunkar under för att inte heltäckningsmattan skulle förstöras (och det inte skulle regna ned till bottenvåningen) Men det blev inte så mycket värre, när regnet så småningom upphörde framemot morgonen hade det inte kommit mer än några droppar, men vi måste väl ta hit nån att fixa taket, för vattenskador brukar ju ha en tendens att bli värre.

Vardag

Det är underligt hur fort tiden går, så fort man har en vardag och att denna vardag kommer över en var man än befinner sig på jorden. Dagarna är svåra att skilja åt för de är alla nästan likadana: regn, lämna på dagis, spansklektion, hämta på dagis, laga lunch, regnar fortfarande, leker med lera, Olof hem, laga middag, sova Fjonk, titta teve.
Det är på Fjonken jag märker att tiden går för trots att jag ser honom varje dag så kan jag se hur han växer: i tanken, i talet och i kroppen. Jag vill njuta av varje liten stund för jag vet att tiden kommer aldrig åter, men det är svårt att inte dras ned i hans negativa attityd när det ofta nuförtiden är: nej, vill inte och går inte.

Ibland när jag tröttnat på hans raseriutbrott då han kastar saker omkring sig eller kastar sig själv på golvet, sätter jag honom framför teven och Discovery Kids och känner mig som en dålig mor. Vad har Barney som inte jag har? Varför kan inte jag hitta på sånger om siffror och ordna skattjakter?

Jag har läst nånstans att det inte borde kallas trotsålder, för barnen gör det inte för att trotsa utan för att testa hur världen fungerar. Men det spelar mindre roll vad man kallar det när jag ser hur min söta lilla älskling blir ett monster som inte vill någonting, men som trots skrik och protester verkar ganska nöjd när jag tvingat på honom blöja och pyamas och stoppat ned honom i sängen. Undrar om han egentligen vill slippa kampen lika gärna som jag vill?
Apropå monster har min modiga tuffa lilla Fjonk som inte grät när han slog sig och som vågade allt, kommit in i en ålder då han är "ätterädd". Han vill ha plåster på sår som inte finns och är rädd för monster när man släcker lampan på kvällen. Ibland kan han sitta och se alldeles ynklig ut och säga att han är ledsen. (Är det för att jag varit för hård mot honom innan på dagen eller har han börjat förstå att livet inte är så enkelt som han trodde?)

Olofs fodelsedag...

... var det i lordags. Jag och Fjonken firade honom med glasstårta, blommor, nyponsoppa och presenter (kikare att ha när vi reser i nationalparker, ett spel och ett presentkort på en äventyrhelg) på sängen.
Eftersom många av våra vänner är i Venezuela pa World Social Forum, skulle vi inte ha en fest, just nu, utan vi hade tänkt fira med att åka till några varma källor. Men tyvärr var det fullbokat där så vi fick komma på nån annan helgutflykt.
Vi åkte ned mot Titicacasjön och hoppades att det inte skulle regna for mycket där (det ar svårt att hitta på utflykter nu nar det är regnsäsong och regnar varje dag)
Men trots vädret som på lördagen var ganska illa, hade vi det trevligt med god lunch, en liten båtutflykt och lek på två lekparker där Olof och Fjonken roade sig lika mycket båda två. Tog in pa ett hotell som var lite nedganget och ocharmigt, men med "uppvarmd" pool, bastu, biljard o pingis sa att man kunde roa sig inomhus.
Olof tyckte att det var for kallt, men Fjonken och Sofia simmade tills de var blaa av kold och behovde lang tid i den ljumma bastun for att bli varma igen. Det var kul att se att Fjonken verkligen tyckte om att bada eftersom det verkade som om han var inne i en lite vattenradd fas nar vi var i Chile. Han simmar bra med uppblasbara armringar, men vill oftast hellre hanga fast pa Sofias rygg nar hon simmar (med den extra tyngden behover hon inte simma lika manga langder for att fa motion, framforallt inte pa den har hojden). Han kan egentligen ocksa hoppa fran kanten och simma en bit under vattnet, men det var det lange sen han vagade. Vi tar det forsiktigt och pressar honom inte.
Pa sondagen sken solen och medan Sofia tog ett morgondopp (betydligt varmare an dagen innan), lekte Olof och Fjonken i lekparken dar det bland annat fanns ett stort ekorrhjul man kunde aka runt i upp och ned och en slags linbana man akte nedfor i full fart.
Sen korde vi en liten runda innan vi atervande till stan dar vi at en sen lunch och promenerade i solskenet. Tank vad glad man blir av en liten stund i solen sa har ars, precis som i Sverige, med den skillnaden att detta faktiskt ska kallas sommar (fast Sofia sitter med dunjacka och skriver detta).

Alasitas och mer Evo

Idag var det en stor dag för kommersialismen och kapitalismen, nämligen den traditionella högtiden Alasitas. Det går ut på att klockan tolv på dagen skulle man köpa små miniatyrer av allt man önskade sig under det kommande året: hus, bilar, pengar, universitetsdiplom etc. och sedan få det välsignat av en slags medicinman. För extra stor verkan ska man även besöka en staty av guden Ekeko och samtidigt som man lägger de saker man köpt på honom, ska man bjuda honom på sprit, cigaretter och coca-blad.
överallt i La Paz fanns det stånd som sålde småprylar och medicinmän som välsignade dem, men det var bara på den stora ferian inne i city som den stora Ekekon fanns och därför hade enorma mängder folk samlats där.
Jag, Sofia och Fjonken lyckades trots mängden folk, hitta våra vänner vi skulle träffa. För att förstå ritualerna köpte vi också lite saker (lottokuponger, lite sedlar och ett anställningskontrakt, allt i miniatyr) att välsigna. Sedan skulle man byta med varandra eftersom det man får av någon annan har större chans att gå i uppfyllelse.
När vi var klara, började det att ösregna och vi blev stående i regnet en stund utan att kunna röra oss i massorna. Då var det någon som sa att den svarta bilen, som vi just förbannat eftersom den stod mitt i vägen där alla ville gå, var Evo Morales bil. Han skulle vara lite högre upp på ferian för att inviga den och vi hoppades att de snart skulle flytta bilen, för att de skulle ju behöva åka upp och hämta honom i ösregnet. Precis just då kom han gående genom folkmassan, med flera blomstergirlanger runt halsen och steg in i bilen på andra sidan där vi stod. Några ungdomar som stod bredvid oss, skulle skämta med honom och provade om dörren på vår sida var låst. Det var den inte och när de öppnade, var Evo helt lugn och skrattade och skakade hand med dem innan han stängde dörren.

Kröningsceremoni

I helgen kröntes kung Evo till president för Bolivia. Det började på lördagen i Tihuanacu (mer om när vi var där i inlägg 31/10) där man hade en stor traditionell aymaraceremoni bland de gamla ruinerna från huvudstaden i det stora rike som fanns innan spanjorerna kom. Många var de som reste från hela landet för att närvara vid ceremonin, men tyvärr var det bara för inbjudna gäster.
Istället hade borgmästaren i byn Tihuanacu bjudit till stor fest på torget, med gäster från hela det gamla Tihuanacu-riket, 50.000 åskådare och en jättestor tårta av den lokala grödan quinua som Evo skulle skära första biten av. I El Alto hade man en ceremoni för att önska alla åskådare på väg till Tihuanacu god resa, och trots ösregn lockades många människor att dansa och spela och festa. Men tyvärr svek Evo och efter ceremonin vid ruinerna (som dock öppnades upp för några nyfikna), åkte han direkt tillbaka till La Paz.
Kanske var det för att han i sitt enkla hem, skulle ha ett historiskt möte med Chiles avgående president Ricardo Lagos. Det var det första officiella chilenska presidentbesöket på 50 år eftersom de har en gammal olöst grnskonflikt och inga diplomatiska förbindelser.
På söndagen var det dags för den mer formella delen av han kröning. Presidenter och andra högt uppsatta anlände från hela världen och klockan 14 mottog Evo ordensbandet och smycket av sin vice-president Alvaro Garcia Linera (som är hans raka motsats) och deklarerades president. Sen höll han ett tal i en och en halv timme, som både chockade, upprörde och gladde de som lyssnade. Han fick med det mesta han tyckte var fel och ville förändra i landet, från att alla generaler har spanska efternamn till att han vill natinalisera landets resurser och fördela jorden, men han var inte så väldigt precis i hur han skulle göra. Han tackade som sig bör tillresta presidenter, pratade länge om hur snäll drottningen av Spanien varit mot honom när han var förkyld vid sitt besök där, men han glömde att nämna den stackars bortkomne presidenten av Slovenien (den enda presidenten från Europa). Han kom också med många skämt varav det där han ursäktade sitt långa tal med att han inte var van vid att tala, men att han inte smittats av vare sig Fidel Castro eller Hugo Chavez (Venezuela), var bäst eftersom Evo i dagspressen utmålats som Fidels och Hugos lille knähund.
Efter att ha hört hans tal på teve (visades live i tio kaneler i rad) åkte vi in till stan och den folkfest som höll till på Plaza SanFransisco/Los Heroes. Det rapporterades att 200.000 människor hade samlats och på stora scenen spelade man musik. Efter en stund kom Evo och hans vice-president och jublet steg. Författaren Eduardo Galeano talade och sen höll både Linera och Evo långa tal, men vi gick när det började regna.

Fjonkens ordvitsar

Det är intressant att följa Fjonkens språkutveckling och jag tänker att jag skulle vilja vara lika ambitiös som Cecilias Lindqvist i "Resa med Aron" (1969).
Adrian är inne i en period då han dagligen vill lära sig nya ord och uttryck och även om han inte lyckas varje gång, försöker han skilja på svenska och spanska. Ibland kan det dock bli "muy, muy, jättegott" eller "vill ha pelota (boll)".
Han tycker också om att konstruera egna ordvitsar. Redan i september hittade han på "inneskor, inte skor" vilket när han säger det låter likadant och då skrattar han jättemycket. Under vår långa bilresa kom han på två till. Den första: "Tokiga Lucia" (Lucia är vår hemhjälp som han kallar "Kókia", vilket även är hur han uttalar "tokiga") tycker han fortfarande är jätterolig. Men den andra: "Är den god? Jättegod!", som från början lät ungefär "é gé go, é gé go", har han nu börjat uttala mer korrekt och då tycker han det är jätteroligt bara för att det inte längre funkar som en vits.
Han har också börjat att intressera sig för läsning. Ibland när han tror att jag inte ser honom kan han sitta med en broschyr eller tidning och så följer han textraderna och läser: "Tiotusen, tiotusen". I sina sagoböcker läser han: "En dag mummel mummel, en dag mummel mummel".
Även tiden tycker han är intressant. Ofta säger han: "Nu kommer pappa hem SNART". Eller: "IMORGON gå till dagis". Och så märker han också att han kan uttrycka olika saker om han säger sovit och ätit till skillnad från sova och äta.
Önskar att jag antecknade alla små underbara saker han säger, men en sån här liten betraktelse ibland är kanske bättre än inget.

Aymaraceremoni i El Alto

Igår kväll lämnade jag, Sofia, killarna hemma för att åka till El Alto på vad jag trodde skulle vara en sång- och musikuppvisning. Det visade sig dock vara en mycket spännande ceremoni för ett nytt bra år. Det var mycket coca-blad, lamafoster, cigaretter och chicha (lokal sprit) som efter en lång ceremoni offrades på en eld ute i ösregnet.


Därefter dansade alla på gatan med vatten upp till anklarna innan vi gick in för att äta en slags knytkalasmiddag som dukats upp på golvet.

Chile vs. Bolivia

Vi har pa var semester hunnit till Iquique i Chile. Efter en del kyla och tre manader mer eller mindre pa 4000 m hojd ar det skont att fa se hav och njuta av ljumma kvallar (varmen i solen ar det inget fel pa dar uppe pa hogplatan, men de tvara vaxlingarna tar. Har ar det behagligt varmt och vi har tillbringat de tva senaste dagarna pa shoppingcenter, pa stranden (aldrig innan kl 5 for det ar for stekande och for trangt m folk) samt atandes glass (det enda som ar billigt har)Shoppingen i den mkt kanda Zona Franca tax-free zone var trevligt med en del fynd, mest saker som ar svara att fa tag pa i La Paz, men var inget jamfort m andra tax-free-zoner jag varit i. Mest skrap o ett par dyra markesaffarer.
Chile paminner lite om Sydafrika, (och da ar val Bolivia som Lesotho) men pa nagot satt griper det inte tag i mig sa mkt. Chile ar raka asfalterade vagar m vagskyltar och vagracken o realistiska hastighetsbegransningar, medan Bolivias "riksvagar" ar motsatsen dvs slingriga, som kan ga i flodbaddar o tvars over bergstoppar, ibland utan en endaste skylt och pa de bra vagar da det finns hastighetsbegransningar ar de absurda (tex 65 pa en rak fin landsvag och 35 i narheten av en by)
I Chile ar det mesta dyrt, men man far tag i allt, i Bolivia ar det ganska billigt (men inte i narheten av Afrika eller Asien) men det ar en del som inte finns el bara finns sporadiskt till och med i La Paz. I Chile ar det vasterlandskt o folk har, liksom nordamerikanerna, ingen egen gammal kultur. I Bolivia daremot ar man stolt over sin indiankultur, klar sig i hogre grad traditionellt, foljer sina traditioner etc och ibland far jag intrycket att de "rika vita" saknar nagot.
Ja, det var nagra funderingar sent en kvall. Fa se om jag andrar uppfattning senare pa resan.