Som jag skrev i förra inlägget så börjar lille Fjonkenbli stor. Just nu är det allra viktigaste för honom att vara en "stor pojke". Om någon vi möter börjar gulla med honom och tycka att han är en söt liten bebis, blir han svart i ögonen och vänder sig bort och drar sig undan.Men för några dagar sedan när vi satt på ett café, kom det fram en servitris som sa åt honom att han var en stor tuff pojke och då smälte hans hjärta direkt. Han följde efter henne som en svans, blev bjuden på godis och vågade till och med gå och fråga henne efter notan fast hon stod bakom disken och pratade med de andra kyparna.
Hela tiden ska han göra det de "stora pojkarna" gör och han har nu också börjat hitta på historier om vad han gjort. Imorse berättade han en lååång historia (fick inte i sig så mycket frukost för han var så inne i sitt berättande) om hur han hade spelat tennis (jag trodde inte ens han visste vad tennis var) och visade hur han slog med racketen på bollen som åkte "jättehögt uppe" och att han hade spelat med en annan stor pojke. Sen sa han att han hade ramlat på en skateboard (vad den nu gjorde där?) och då hade han börjat gråta för det kan man göra fast man är en "stor pojke". Men sen kom han på att han nog inte sett stora pojkar gråta så då sa han att han inte gråtit fast han ramlat "jättelångt ned".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar