Olofs fodelsedag...

... var det i lordags. Jag och Fjonken firade honom med glasstårta, blommor, nyponsoppa och presenter (kikare att ha när vi reser i nationalparker, ett spel och ett presentkort på en äventyrhelg) på sängen.
Eftersom många av våra vänner är i Venezuela pa World Social Forum, skulle vi inte ha en fest, just nu, utan vi hade tänkt fira med att åka till några varma källor. Men tyvärr var det fullbokat där så vi fick komma på nån annan helgutflykt.
Vi åkte ned mot Titicacasjön och hoppades att det inte skulle regna for mycket där (det ar svårt att hitta på utflykter nu nar det är regnsäsong och regnar varje dag)
Men trots vädret som på lördagen var ganska illa, hade vi det trevligt med god lunch, en liten båtutflykt och lek på två lekparker där Olof och Fjonken roade sig lika mycket båda två. Tog in pa ett hotell som var lite nedganget och ocharmigt, men med "uppvarmd" pool, bastu, biljard o pingis sa att man kunde roa sig inomhus.
Olof tyckte att det var for kallt, men Fjonken och Sofia simmade tills de var blaa av kold och behovde lang tid i den ljumma bastun for att bli varma igen. Det var kul att se att Fjonken verkligen tyckte om att bada eftersom det verkade som om han var inne i en lite vattenradd fas nar vi var i Chile. Han simmar bra med uppblasbara armringar, men vill oftast hellre hanga fast pa Sofias rygg nar hon simmar (med den extra tyngden behover hon inte simma lika manga langder for att fa motion, framforallt inte pa den har hojden). Han kan egentligen ocksa hoppa fran kanten och simma en bit under vattnet, men det var det lange sen han vagade. Vi tar det forsiktigt och pressar honom inte.
Pa sondagen sken solen och medan Sofia tog ett morgondopp (betydligt varmare an dagen innan), lekte Olof och Fjonken i lekparken dar det bland annat fanns ett stort ekorrhjul man kunde aka runt i upp och ned och en slags linbana man akte nedfor i full fart.
Sen korde vi en liten runda innan vi atervande till stan dar vi at en sen lunch och promenerade i solskenet. Tank vad glad man blir av en liten stund i solen sa har ars, precis som i Sverige, med den skillnaden att detta faktiskt ska kallas sommar (fast Sofia sitter med dunjacka och skriver detta).

Alasitas och mer Evo

Idag var det en stor dag för kommersialismen och kapitalismen, nämligen den traditionella högtiden Alasitas. Det går ut på att klockan tolv på dagen skulle man köpa små miniatyrer av allt man önskade sig under det kommande året: hus, bilar, pengar, universitetsdiplom etc. och sedan få det välsignat av en slags medicinman. För extra stor verkan ska man även besöka en staty av guden Ekeko och samtidigt som man lägger de saker man köpt på honom, ska man bjuda honom på sprit, cigaretter och coca-blad.
överallt i La Paz fanns det stånd som sålde småprylar och medicinmän som välsignade dem, men det var bara på den stora ferian inne i city som den stora Ekekon fanns och därför hade enorma mängder folk samlats där.
Jag, Sofia och Fjonken lyckades trots mängden folk, hitta våra vänner vi skulle träffa. För att förstå ritualerna köpte vi också lite saker (lottokuponger, lite sedlar och ett anställningskontrakt, allt i miniatyr) att välsigna. Sedan skulle man byta med varandra eftersom det man får av någon annan har större chans att gå i uppfyllelse.
När vi var klara, började det att ösregna och vi blev stående i regnet en stund utan att kunna röra oss i massorna. Då var det någon som sa att den svarta bilen, som vi just förbannat eftersom den stod mitt i vägen där alla ville gå, var Evo Morales bil. Han skulle vara lite högre upp på ferian för att inviga den och vi hoppades att de snart skulle flytta bilen, för att de skulle ju behöva åka upp och hämta honom i ösregnet. Precis just då kom han gående genom folkmassan, med flera blomstergirlanger runt halsen och steg in i bilen på andra sidan där vi stod. Några ungdomar som stod bredvid oss, skulle skämta med honom och provade om dörren på vår sida var låst. Det var den inte och när de öppnade, var Evo helt lugn och skrattade och skakade hand med dem innan han stängde dörren.

Kröningsceremoni

I helgen kröntes kung Evo till president för Bolivia. Det började på lördagen i Tihuanacu (mer om när vi var där i inlägg 31/10) där man hade en stor traditionell aymaraceremoni bland de gamla ruinerna från huvudstaden i det stora rike som fanns innan spanjorerna kom. Många var de som reste från hela landet för att närvara vid ceremonin, men tyvärr var det bara för inbjudna gäster.
Istället hade borgmästaren i byn Tihuanacu bjudit till stor fest på torget, med gäster från hela det gamla Tihuanacu-riket, 50.000 åskådare och en jättestor tårta av den lokala grödan quinua som Evo skulle skära första biten av. I El Alto hade man en ceremoni för att önska alla åskådare på väg till Tihuanacu god resa, och trots ösregn lockades många människor att dansa och spela och festa. Men tyvärr svek Evo och efter ceremonin vid ruinerna (som dock öppnades upp för några nyfikna), åkte han direkt tillbaka till La Paz.
Kanske var det för att han i sitt enkla hem, skulle ha ett historiskt möte med Chiles avgående president Ricardo Lagos. Det var det första officiella chilenska presidentbesöket på 50 år eftersom de har en gammal olöst grnskonflikt och inga diplomatiska förbindelser.
På söndagen var det dags för den mer formella delen av han kröning. Presidenter och andra högt uppsatta anlände från hela världen och klockan 14 mottog Evo ordensbandet och smycket av sin vice-president Alvaro Garcia Linera (som är hans raka motsats) och deklarerades president. Sen höll han ett tal i en och en halv timme, som både chockade, upprörde och gladde de som lyssnade. Han fick med det mesta han tyckte var fel och ville förändra i landet, från att alla generaler har spanska efternamn till att han vill natinalisera landets resurser och fördela jorden, men han var inte så väldigt precis i hur han skulle göra. Han tackade som sig bör tillresta presidenter, pratade länge om hur snäll drottningen av Spanien varit mot honom när han var förkyld vid sitt besök där, men han glömde att nämna den stackars bortkomne presidenten av Slovenien (den enda presidenten från Europa). Han kom också med många skämt varav det där han ursäktade sitt långa tal med att han inte var van vid att tala, men att han inte smittats av vare sig Fidel Castro eller Hugo Chavez (Venezuela), var bäst eftersom Evo i dagspressen utmålats som Fidels och Hugos lille knähund.
Efter att ha hört hans tal på teve (visades live i tio kaneler i rad) åkte vi in till stan och den folkfest som höll till på Plaza SanFransisco/Los Heroes. Det rapporterades att 200.000 människor hade samlats och på stora scenen spelade man musik. Efter en stund kom Evo och hans vice-president och jublet steg. Författaren Eduardo Galeano talade och sen höll både Linera och Evo långa tal, men vi gick när det började regna.

Fjonkens ordvitsar

Det är intressant att följa Fjonkens språkutveckling och jag tänker att jag skulle vilja vara lika ambitiös som Cecilias Lindqvist i "Resa med Aron" (1969).
Adrian är inne i en period då han dagligen vill lära sig nya ord och uttryck och även om han inte lyckas varje gång, försöker han skilja på svenska och spanska. Ibland kan det dock bli "muy, muy, jättegott" eller "vill ha pelota (boll)".
Han tycker också om att konstruera egna ordvitsar. Redan i september hittade han på "inneskor, inte skor" vilket när han säger det låter likadant och då skrattar han jättemycket. Under vår långa bilresa kom han på två till. Den första: "Tokiga Lucia" (Lucia är vår hemhjälp som han kallar "Kókia", vilket även är hur han uttalar "tokiga") tycker han fortfarande är jätterolig. Men den andra: "Är den god? Jättegod!", som från början lät ungefär "é gé go, é gé go", har han nu börjat uttala mer korrekt och då tycker han det är jätteroligt bara för att det inte längre funkar som en vits.
Han har också börjat att intressera sig för läsning. Ibland när han tror att jag inte ser honom kan han sitta med en broschyr eller tidning och så följer han textraderna och läser: "Tiotusen, tiotusen". I sina sagoböcker läser han: "En dag mummel mummel, en dag mummel mummel".
Även tiden tycker han är intressant. Ofta säger han: "Nu kommer pappa hem SNART". Eller: "IMORGON gå till dagis". Och så märker han också att han kan uttrycka olika saker om han säger sovit och ätit till skillnad från sova och äta.
Önskar att jag antecknade alla små underbara saker han säger, men en sån här liten betraktelse ibland är kanske bättre än inget.

Aymaraceremoni i El Alto

Igår kväll lämnade jag, Sofia, killarna hemma för att åka till El Alto på vad jag trodde skulle vara en sång- och musikuppvisning. Det visade sig dock vara en mycket spännande ceremoni för ett nytt bra år. Det var mycket coca-blad, lamafoster, cigaretter och chicha (lokal sprit) som efter en lång ceremoni offrades på en eld ute i ösregnet.


Därefter dansade alla på gatan med vatten upp till anklarna innan vi gick in för att äta en slags knytkalasmiddag som dukats upp på golvet.

Chile vs. Bolivia

Vi har pa var semester hunnit till Iquique i Chile. Efter en del kyla och tre manader mer eller mindre pa 4000 m hojd ar det skont att fa se hav och njuta av ljumma kvallar (varmen i solen ar det inget fel pa dar uppe pa hogplatan, men de tvara vaxlingarna tar. Har ar det behagligt varmt och vi har tillbringat de tva senaste dagarna pa shoppingcenter, pa stranden (aldrig innan kl 5 for det ar for stekande och for trangt m folk) samt atandes glass (det enda som ar billigt har)Shoppingen i den mkt kanda Zona Franca tax-free zone var trevligt med en del fynd, mest saker som ar svara att fa tag pa i La Paz, men var inget jamfort m andra tax-free-zoner jag varit i. Mest skrap o ett par dyra markesaffarer.
Chile paminner lite om Sydafrika, (och da ar val Bolivia som Lesotho) men pa nagot satt griper det inte tag i mig sa mkt. Chile ar raka asfalterade vagar m vagskyltar och vagracken o realistiska hastighetsbegransningar, medan Bolivias "riksvagar" ar motsatsen dvs slingriga, som kan ga i flodbaddar o tvars over bergstoppar, ibland utan en endaste skylt och pa de bra vagar da det finns hastighetsbegransningar ar de absurda (tex 65 pa en rak fin landsvag och 35 i narheten av en by)
I Chile ar det mesta dyrt, men man far tag i allt, i Bolivia ar det ganska billigt (men inte i narheten av Afrika eller Asien) men det ar en del som inte finns el bara finns sporadiskt till och med i La Paz. I Chile ar det vasterlandskt o folk har, liksom nordamerikanerna, ingen egen gammal kultur. I Bolivia daremot ar man stolt over sin indiankultur, klar sig i hogre grad traditionellt, foljer sina traditioner etc och ibland far jag intrycket att de "rika vita" saknar nagot.
Ja, det var nagra funderingar sent en kvall. Fa se om jag andrar uppfattning senare pa resan.