Resan från Nairobi till Lokichoggio tog knappt två timmar och vi flög i ett litet propellerplan med 10 passagerare, mestadels över en torr stenöken. Allteftersom vi närmade oss Loki, blev flodbäddarna fler och det fanns gröna fläckar även mellan dem. Genom allt slingrade sig en smal asfaltsväg som var den vi sen skulle ta till Kakuma.
Lokichoggio, eller Loki som de insatta säger, ligger bara drygt två mil från den sudanesiska gränsen och var en gång knypunkt för all humanitär hjälp – Operation Lifeline Sudan – till södra Sudan under kriget. De som klagade menade att det var rena vilda västern då, enorma mängder hjälpsändningar skickades in och ut utan någon som helst samordning.
Men nu är Loki en näst intill övergiven stad då alltfler organisationen flyttar in sin verksamhet i södra Sudan där det sedan fredsavtalet skrevs på 2005 råder en slags instabil fred, där södra Sudan fått en regering med delvis eget bestämmande i väntan på folkomröstningen 2011 då det ska bestämmas om Sudan ska vara en eller två stater.
Men vi stannade inte länge i Loki utan åkte direkt med bil mot Kakuma. Det gick ingen konvoj så istället fick vi med oss två beväpnade soldater. Det är en resa på nästan 10 mil som inte tog mer än en dryg timme på grund av den fina vägen jag sett uppe från luften. Längs vägen Turkanafolk i traditionella kläder, kvinnorna i färggranna halsband. Och getter i mängder, liksom ganska många åsnor och en del kameler.
Jag hade fått höra att Kakuma var varmt, dammigt och torrt, men eftersom det hade regnat dagen innan var det riktigt skönt väder. Inne på LWFs område som de delar med ett antal andra NGOer och där de har kontor, matsal och bostäder, andades allt struktur och lugn och om det var bara de höga staketen och de välbevakade ingångarna till området, som påminde om att det här är ett område med mycket attacker från stråtrövare.
Efter lunch och ett inledande möte, åkte vi ut i lägret för att se hur det såg ut. Från huvudvägen åkte vi in på en sandväg kantad med taggbuskar och förbi den internatskola Angelina Jolie varit med och finansierat De första husen vi kom till var Turkanas runda nomadhus som ser ut som en jurta eller igloo till formen, en trästruktur täckt med plast, halm eller djurhudar. Och alldeles intill dem, de första flyktinglägerhusen, vilket visar hur nära varandra de båda samhällena lever. Flyktingarnas hus är rektangulära med ett tak i korrugerad plåt eller aluminium, kring varje hus en trädgård omgiven av en mur av taggbuskar.
Det finns flera marknadsplatser men eftersom programmet riktar sig mot somaliska flyktingar åkte vi till en av de somaliska marknaderna. Det var två parallella gator, ett par tre hundra meter långa, fyllda med marknadsstånd och mindre affärer som kryllade av liv, inte helt olikt El Alto en söndag. Vi promenerade gatorna upp och sedan ner och såg bland annat att de sålde färsk myrra (förmodligen importerad från Somalia) och på en bar kunde man se Sverige mot Grekland i fotbolls-EM på storbildsteve.
Sen åkte vi förbi området där de cirka 2000 somalibantuerna bor, det ligger avsides från de övriga somalierna då dessa under århundraden behandlat dem som slavar. Vi kom så fram till Teachers Training Centre där ungefär hälften av de 58 vakter som genomgått en Sida-finansierad träning väntade på oss. Vi pratade en stund med dem om vad kursen gett dem och om hur de nu ska kunna använda sina nya kunskaper för att kunna assistera sina medflyktingar bättre. Eftersom de alla är rekryterade från de olika flyktinggrupperna som befolkar lägret (det finns flyktingar från minst 8 afrikanska länder och många fler folkgrupper) så pratade vi också om vad de lärt av varandra och hur de bättre kan arbeta ihop.
När vi körde längre in i lägret såg vi att det såg alltmer obebott ut. Av de närmare 100.000 flyktingar som bodde här vid årsskiftet, finns nu bara en tredjedel kvar eftersom sudanerserna har satt igång sin återflyttning i raketfart. De tar med sig sina plåttak och efterlämnar endast adobehusen som snabbt vittrar sönder i de häftiga regnfallen. För att undvika att ruinerna efter husen används som gömställe för stråtrövare, jämnar UNHCR dem med marken. I slutet av månaden väntas en grupp på ungefär 2000 somaliska flyktingar anlända från Dadaab och en av de områden där det tidigare bodde sudaneser har nu gjorts i ordning för dessa. Man skulle spara mycket pengar och få en högre säkerhet om de som nu lever i utkanterna också kunde flytta in på de områden som nu står tomma i mitten av lägret, men det finns ingen vilja till det eftersom många bott där de bor i över 15 år.
På basketplanen hade det ännu bara kommit ett litet fåtal flickor eftersom det idag var utdelning av NFI (icke-mat vilket i det här fallet innebar filtar och kastruller) och det är flickans roll i familjen att gå och hämta detta. Ibland kan det vara uppemot 50 flickor som spelar basket här, berättar tränaren Berhane, själv flykting från Etiopien. Nu är det bara ett tiotal som dykt upp men man håller hårt på flickornas tid trots att flera pojkar står vid sidan av och väntar. George som är ansvarig för ungdomsaktiviteter på LWF berättar att man även gör mycket annat för att få flickor och då framförallt somliska flickor att delta i sport. Man har nu köpt in heltäckande träningskläder som är både kulturellt accepterade och praktiska, och basketplanen är byggd alldeles intill somaliernas område för att flickorna ska kunna gå fram och tillbaka mellan sina andra hushållsuppgifter.
I de flesta sporter deltar ungdomar från alla olika flyktinggrupper och också flera Turkanas från lokalsamhället. I fotboll tränar man tillsammans, men när det är match så spelar det olika gruppernas lag mot varandra. Det finns turneringar där det inte bara gäller att vinna matcher, utan man får också poäng för samhällstjänst, vilket kan bestå i att plantera träd, hjälpa till på sjukhuset, göra hembesök hos gamla och mycket annat.
Men det finns problem också, säger Berhane. Det spelar ingen roll hur mycket utrustning vi köper, det finns ändå aldrig tillräckligt. Titta på de här basketbollarna till exempel, med den starka solen och omgiven av taggbuskar kan en ny boll vara oanvändbar efter bara en dag. Kanske om vi hade ett staket runt basketplanen skulle vi i alla fall minska slitaget av taggbuskarna. Fotbollarna håller ännu sämre eftersom vi alltid spelar på stenigt underlag.
På fotbollsplanen var det full aktivitet med flera lag som spelade match. Men det var också flera som bara stod och väntade eftersom det saknades fotbollsmål, bara den senaste månaden har 44 mål stulits! Enligt George är det en organiserad liga som har grävt upp dem på natten trots att de står fast i marken med stora betongklumpar och sålt dem till en uppköpare inne i Kakuma stad. Polisen håller på att utreda fallen.
När vi sen åkte tillbaka hade det börjat mörkna. Utanför LWFs kafeteria satt alla anställda och drack läsk eller öl och åt popcorn och umgicks. Leah, hade med sig sin 8 månaders bebis som gick runt från famn till famn bland de unga männen. Kakuma är en ”non family duty station” vilket innebär att man inte får ha med sig sin familj. Leah har förhandlat sig till att hon får ha sin son här under hans första år, men hennes man är kvar i Nairobi. En gång var 7e vecka får man ”RnR”, dvs en veckas ledigt för att åka och hälsa på sina familjer. Men det är inte mycket, framförallt om de inte kommer från Nairobi utan från någonstans långt bort. En kille berättade at hans ettårige son inte hade känt igen honom sist han var hemma och det tog flera dagar innan han vågade sitta i hans knä, då var det dags att åka igen.
På kvällen hade Tembu och Tulasi ordnat en liten fest med inbjudna från UNHCR, bland annat deras chef Hussein från Pakistan, Ceren som jobbar med Protection från Turkiet, en tjej från Östtimor och en kille från Malawi. Det kändes lite som i Pyongyang med människor från alla länder, jättetrevligt. Tulasi som liksom jag är vegetarian hade ordnat vegetarisk mat och Hussein hade bakat kakor som vi dock åt före maten istället för efter, då det tog väldigt lång tid innan det var klart.
Jag fick sova i ett gästrum inne i Tembus hus och med bara ett tunnt lakan över mig och en fläkt som fick myggnätet att fladdra, somnade jag genast gott och på morgonen duschade jag i kallvatten utan att det kändes annat än fräscht. Jag inser att jag helt enkelt är konstruerad för mer tropiskt klimat.
Nästa morgon passade jag på att använda internet eftersom jag ju fortfarande har problem med det i Nairobi. Jag fick också en genomgång av Owen om deras Turkanaprojekt. Sen åkte jag med Helen som är ansvarig för ”livelihood” dvs projekt som hjäper dem med sin försörjning, och Joseph som är ansvarig för HIV/AIDS och utbildning, till en lågstadieskola som tidigare var en lärarhögskola som drevs av LWF men som nu tagits över av lokalbefolkningen. Vi fick se var de skulle installera den vattentank som ska ge skolan vatten och så åkte vi ned till floden och såg var de ska göra borrhålet. Joseph sa att de kommer vara klara i augusti.
I flodfåran satt en flicka och grävde ett meterdjupt hål i leran för att få upp vatten. Under de torraste månaderna juli och augusti behöver man gräva dubbelt så djupt för att få upp vatten. Vattenprojektet ska därför även ge vatten till de som bor i området runt skolan och genom att de betalar en liten avgift, har skolan råd att undehålla pumpen.
Turkanafolket är nomadiserande men numera är det bara männen som går iväg med boskapen till bättre betesmarker under torrperioderna. Därför använder man numera inte bara de flyttbara igloo-likande tälten utan även runda adobehus med toppigt halmtak som blir stående på ett ställe. Kvinnor och barn blir kvar vilket underlättar barnens skolgång, men Helen berättade att det ändå är svårt att få projekt att fungera här.
Efter en snabb lunch åkte vi tillbaka till Loki med FN-konvoj och hann sitta och ta en öl innan vi åkte till flygplatsen. Planet vi skulle resa med nu var lite större och hade till och med en flygvärdinna. Det tog dock lite tid innan vi kunde lyfta för en kille, förmodligen från Sudan, nekades komma ombord på planet eftersom han var full och aggressiv. Han slog med sin metallstav mot alla och stod precis vid vingen så att piloten inte kunde starta planet av rädsla för att han skulle sugas in i motorn. Till slut fick de bort honom och vi kunde resa tillbaka till Nairobi.
Det var intressant att jag upplevde det så annorlunda i Dadaab mot i Kakuma. Delvis beror det nog på att Dadaab är tre helt skilda läger med ett huvudkontor i mitten. Jag trodde inte att det var så långt mellan dem, men det är över två mil mellan Hagadera och Dagahaley som ligger längst ifrån varandra.
Dels är LWFs mandat i Dadaab också lite andra än i Kakuma. Eftersom de förutom community safety, också har hand om camp management och camp planning, blir det helt andra, mer övergripande frågor som kommer upp. Vi åkte bil upp med den nya chefen Anne Wangari och 4 personer som haft RnR (man arbetar 7 veckor och är ledig 7 dagar för att träffa familjen eftersom Dadaab liksom Kakuma är sk ”non family duty station”). Resan tog väl 10-12 timmar med pauser.Jag och Anne pratade mycket hela vägen och jag tycker att hon verkar kunna bli bra för programmet. Men det blir inte lätt för henne, hon har många svåra beslut att ta.
Det största problemet stavas LAND. Idag finns det närmare 200.000 flyktingar och de bor väldigt trångt. På bilden ser man hur det som var en bred genomfartsled på 10 meter i Hagadera har krymt ihop till en liten stig på grund av att fler och fler bor på varje tomt och att de då behöver alltmer plats. All mark som lokalbefolkningen har gett upp för lägren har använts, och dessutom har lägret expanderat utanför dessa gränser. Lokalbefolkningen har dock meddelat att om det görs mer för dem i termer av arbetstillfällen, vatten och utbildning, så är de villiga att diskutera en försäljning av mer mark.
En marknad i lägret Ifo. Det finns flera marknader i varje läger och liksom jag berättade när jag beskrev Kakuma, kan man köpa precis allt här.
Nurto är 18 år och har bott i Dagahaley sen hon var tre år, så hon minns inget annat liv. Hon har precis gått ut skolan och bor med sina föräldrar och småsyskon i ett hus som kunde varit var som helst i Afrika. Jag träffade henne första gången när hon var på en workshop i Nairobi där kvinnor från olika länder diskuterade hur deras roll såg ut i fredasarbetet i Afrika. Nurto har många idéer om hur hon vill jobba för en bättre värld, det första hon vill göra är att arbeta mot kvinnlig könsstympning vilket hon anser är en början till kvinnors frigörelse och därmed deras möjligheter att jobba för fred.
I Ifo finns ett så kallat "Safe haven" vilket är ett litet läger där familjer som är särskilt utsatta får bo. Eftersom alla flyktingar i lägret bor där de bor och det inte är som i ett land där man kan flytta till en annan stad vid behov, så kan man söka skydd här. Det kan vara familjer som är hotade av sina grannar, kvinnor som trakasseras av män de försökt skilja sig ifrån.
I det så kallade transit centret i Dagahaley var det fullt med folk. Förutom den kö med folk som skulle registrera sig för att få sina ransoneringskort så var det fullt med folk som hoppades bli förflyttade till Kakuma. Endast 500 från var och ett av de tre lägren och endast de som ännu inte plockat ut några så kallade NFI (icke-mat dvs filtar, kastruller etc) kunde komma på fråga. Men stämningen var upprorisk eftersom många som hunnit få en del saker men som hade familj i Kakuma kände sig orättvist behandlade. En del ville bara till Kakuma eftersom de hört att det finns bättre skolor och annan service där.
