Skolstart

När vi kom i juni var vi och hälsade på på svenska skolan. Fjonk fick då vara med några timmar och leka med barnen där. Olof pratade en del med dagisfröken Faiza också som verkade bra.
För några veckor sen flyttade en kollega från svenska kyrkan hit med sin familj. Han ska jobba för en annan organisation här, men vi har ändå haft en del utbyte kring praktiska saker i samband med flytten.
De har tre pojkar, 7, 5 och 0 år och Fjonken tycker mycket om att leka med båda de äldre. Vid ett tillfälle då vi var hemma hos dem berättade de att när de nyligen varit på besök på svenska skolan, hade de fått information om att femåringar kunde få börja i s.k. förskoleklass med ettorna. Det som ibland kallas 0-1:a. Vi pratade om det och sa att det kanske kunde vara värt att pröva. Hur som helst så hade rektorn sagt till dem att man inte behövde göra något val förrän den första veckan. Fjonk var också med på att vi bara provade.
Vi kom hem sent kvällen innan (se historien om bilen) och på morgonen var han så nervös, men också förväntansfull för att få börja Svenska skolan. Han ville ha på sig sina finaste kläder och gärna också slips. På skolgården höll rektor tal inför den nya terminen och alla lärare presenterades. Fjonk tyckte att det var häftigt att "alla pratar svenska"!
Vi träffade L och Fjonkens två kompisar och bestämde att vi skulle gå upp med E som är 7 år till hans klassrum först och då prata med den fröken. När vi kom dit verkade hon lite förvånad men sa att det redan fanns flera andra 5-åringar i klassen, det var faktiskt bara en som var 6 år. Fjonken och T fick varsin pall (ettorna fick bänkar och "nollorna" satt på pallar vid samma bänk när de var där och ute vid ett runt bord i rummet intill när de inte orkade koncentrera sig längre. )
Det var verkligen en bra fröken, lite sträng men Fjonk föll för henne direkt, ögonen lyste på honom. Och han och T satt som små ljus på sina pallar och räckte upp handen när de ville prata. Jag och L satt med hela förmiddagen och vi kände båda två att det fungerade kanon, att våra små busiga 5-åringar skärper sig när det gäller och allt verkade vara frid och fröjd. Under en rast gick vi och pratade med dagisfröken som inte verkade vara lika nöjd. Hon sa inte så mycket men konstaterade att hon minsann hade allt material för 5-åringar men att hon nu bara hade några 4-4,5-åringar annars var övriga 3 år. Men vi anade inte att hon inte accepterade situationen lika bra som hon gav sken av.
Vi fortsatte att prata en hel del med skolfröken och var väldigt ärliga och sa att om hon tyckte att de var för omogna, i vägen eller störde de äldre barnen så kunde vi diskutera om de kunde gå på dagis istället. Men det verkade inte som om det var något problem, hon skulle bara se till att få ett rum där de kunde leka med lego så skulle det nog gå bra.
När vi åkte hem efter lunch, sken vi nog lika mycket allihop. Jag var så stolt över min lilla duktiga fjonk och han var stolt över att ha fått börja skolan.
Vi pratade dock på eftermiddagen om att det inte var säkert att han fick gå kvar, att det bara var på prov, att allt berodde på om fröken skulle klara att ha barn i många åldrar själv. Men han lovade att han skulle vara så duktig, bara han fick fortsätta gå i skolan.
Nästa dag åkte jag i skolbussen med Fjonk för att det var första gången och jag hade sen bett en kollega hämta upp mig 10 minuter senare eftersom det hade gått så bra dagen innan. Men när vi kliver av bussen kommer rektorn fram och säger barskt: "Ja det blev nog lite fel det här. Han ska gå på dagis hos F och inget annat. Inte kan väl en fyraåring gå i skolan! Ni måste lita på vår pedagogiska kompetens och inte gå förbi våra rutiner så där. Det är faktiskt vi som driver den här skolan, inte ni föräldrar" Allt inför en förstummad Fjonk med ännu mer förstummad mamma.
Vi gick till dagiset och jag var så förbannad över sättet allt gått till på att tårarna brände under ögonlocken, men försökte inför Fjonk visa att det var jättebra men han verkade inte helt övertygad. Jag fick se det 5-åringsmaterial de hade, men det var väl inget annorlunda än sånt Fjonk gjort som 3-åring i Bolivia.
Så ringde min kollega och sa att hon stod utanför och väntade. Jag försökte säga hejdå till Fjonk men han ville inte låta mig gå. Efter en stund kom dock skolfröken gående med T och lämnade av honom på dagis. Då gick det plötsligt lättare. Fjonk fick sin kompis och de fick båda säga hejdå till fröken. Det visade sig också att de ville visa henne den läxa de gjort (fått föräldrarna att fylla i några papper) och hon var den enda de kunde tänka sig att lämna det till. Fröken berättade också att hon skulle träffa dem på fritids. Sen började de leka och det gick väl ganska bra.
Nu funkar det väl ganska bra. Barn tycker ju om att leka och får de göra det är de nöjda. Men jag ser samtidigt en slags besvikelse hos Fjonk. När han berättar om vad de gjort säger han bara att han inte minns vad de gjorde. Precis så gjorde han i början innan han trivdes på det kenyanska dagiset där han gick innan.
Det viktiga nu är att vi inte ska skilja Fjonk och T åt, men att vi successivt ska se till att de har det givande på dagis. Ett alternativ är att vi försöker få dem att läsa engelska ihop med de andra 5-6-åringarna eftersom det är en tydlig sak och engelskundervisning inte erbjuds på dagis. Vi får se...

Före och efter

Vårt hus har nu blivit ett hem efter att vi först fick de möbler vi beställt och sen nu äntligen fått våra flyttkartonger från Sverige och Bolivia.

Första veckan såg det ut så här:

Nu ser det ut så här:

Husdjur (apa, fåglar och myggor)

Apa: Nästan varje dag får vi besök i trädgården av en Vervet Monkey (vad heter de på svenska?) som kommer in på gräsmattan (läs: jordmattan) och klättrar upp i sitt favoritträd. Jag har ännu inte sett den, men genom detta bildbevis litar jag på Olofs och Adrians rapportering. Olof ville ge den banan, men vågade inte ifall den då skulle lära sig att bli lika agressiv som babianer vana vid att bli matade av människor blir.

Fåglar: Redan första natten i Nairobi hölls jag vaken av vad jag då inte visste var ibisfåglar. De skänade och höll på från strax innan gryning tills solen gått upp helt. Jag tyckte att det lät ungefär som kråkor som kraxade, men tyckte att det lät konstigt att tusentals kråkor skulle kraxa just utanför vårt fönster varje morgon. Om det är att jag vant mig vid ljudet, eller att de faktiskt inte låter lika mycket, men jag vaknar inte längre av dem, utan ser istället dem gå runt huset när jag går ned för att göra frukost.

Myggor: De myggor som bor hos oss är inga vanliga dumma myggor, utan en väldigt speciell intelligent kenyansk sort. De förekommer inte i stora mängder som i Norrland och de bär inte malaria som i låglandet, myggbetten man får av dem är inte ens särskilt stora eller kliar särskilt mycket. Nej, våra myggor är bara irriterande. Varje kväll när vi går och lägger oss, ser vi till att stänga dörren till badrummet eftersom fönstret står öppet där. Sen ger sig Olof ut på myggjakt med ett exemplar av den mycket användbara tidningen Svenskbladet, oftast utan att ha någon jaktlycka. De gömmer sig i garderoben och under sängen, det vet jag eftersom jag ibland sett en skymt av dem där, men de är inte så dumma att de sätter sig på en vit vägg för att vänta på att bli mosade. De smarta myggorna kommer inte ens fram när vi släcker lampan eftersom det då skulle vara alldeles för lätt för oss att tända igen. Nej de väntar tills vi sover som djupast och kring 2-3-tiden kommer de fram ur sina gömställen för att surra in i våra öron. För alla som inte upplevt detta, kan jag berätta att det är ett mycket otrevligt sätt att vakna på. En gång blev jag så desperat att jag liggande på sidan, halvt i sömnen, slog handen hårt på örat i en förhoppning om att jag skulle träffa myggan. Jag lyckades med att inte höra myggsurr mer den natten, men det berodde nog mer på att det ringde i örat så mycket att det överröstade allt ljud, än på något annat. Taktiken är att surra in i öronen på oss lagom mycket för att vi ska vakna till, sen hålla sig undan tills vi somnat om för att upprepa manövern. Mycket irriterande!

Safari betyder resa på kiswahili

Den senaste månaden har det varit lite väl många resor:
3 dagar i Amboseli, 5 dagar hemma tillsammans
8 dagar Sofia i Etiopien, 6 dagar hemma tillsammans
3 dagar Olof i Eldoret, 1 dag hemma tillsammans
3 dagar Sofia i Kakuma, 1 dag hemma tillsammans
3 dagar Sofia i Dadaab, och nu ska vi vara 3 dagar hemma tillsammans innan
4 dagar Olof i Kisumo.
Sen får vi se om vi efter 2 dagar hemma tillsammans orkar åka på den 4 dagar semester vi planerat.

Kortklippt

Igår när Olof åkt till Eldoret för ett jobb han ska göra med internflyktingar åkte jag och Fjonk för att fika och besöka en lekplats på ett shoppingcenter.

När Fjonk fick syn på en frisörsalong bestämde han at han ville klippa sig kort. Egentligen sparar han till långt hår, men det är inte lätt att stå emot när luggen hänger i ögonen och folk tror att han är en flicka. Så kort skulle det bli, så kort att det stod upp.

Vandrarhem, elefanter och varma filtar...

... ja så skulle man kunna sammanfatta den natt vi har på Treetops hotell i Aberdere nationalpark där jag är just nu och snart ska gå och lägga mig. De väcker oss alla klockan 6 så det blir inte så många timmars sömn inatt.
Vi har haft en god middag vid långbord och sedan stått vid de stora panoramafönstren inlindade i filtar och tittat ut över vattenhålet där vi förutom elefanter sett en stor mungo och en så kallad waterbuck .
25 av mina kolleger från Nairobi, Kakuma och Dadaab är här med mig och vi har en slags årliga planeringsdagar på ett hotell i närheten och det var en överraskning att vi skulle få tillbringa en av nätterna här. En bra överraskning för mig också eftersom jag inte kommer at kunna åka dit med familjen då det är 12-årsgräns för att kunna kontrollera ljudnivån så att inte djuren skräms iväg.
Själva hotellet är ganska berömt och byggdes 1932 som en liten trädkoja runt ett vattenhål. Tjugo år senare blev Queen Elisabeth drottning då hon bodde här just som dödsbeskedet kom om att hennes far, kung George dött, och sedan dess har det bara blivit alltmer populärt. Kojan hade nu hunnit byggas ut och räckte nu ända ned till marken.
Till sitt 50-årsjubileum gjorde man en ytterligare utbyggnad och skapade något som mer ser ut som en gammal industrilokal. Kanske är det för att det är så fult på utsidan som man inte får gå ut när man bor här. Man kommer med buss någongång under eftermiddagen och åker härifrån på morgonen. Därmellan får man röra sig i långa trånga korridorer mellan de olika balkongerna och sällskapsrummen för att till slut somna i sin egen lilla cell.