Med man och barn på sommarlov i Europa, hinner jag tillbringa mer tid i fält. Här kommer en rapport:
Det har funnits fullt med folk utanför grindarna till de olika organisationerna varje gång jag varit där. Men den här gången är det annorlunda. Det finns liksom en slags desperation i luften.
Den 6e juni i år utlyste UNHCR Dadaab en sk Emergency med anledning av de höga nummer av undernärda barn som kom till de tre lägren. Men hjälp av LWF och andra organisationer, satte man upp ett nytt program som gör att även oregistrerade flyktingar att få mat för att minska den tid nyanlända behöver vänta på att de blivit registrerade och får tillgång till matransoner. Något som kan ta över en månad. Men problemen tog inte slut där. Då torkan även omfattar omkringliggande områden, sökte sig även kenyanska medborgare samt en del flyktingar som bott i lägret länge till dessa hjälpcenter för att få mat, då torkan drabbat även dem. Men kenyanska staten sa kategoriskt nej till detta och införde kontroll med fingeravtryck, en metod som förlänger snarare än förkortar väntetiden för de nyanlända flyktingarna. När jag stod vid hjälpcentret i Dagahaley pekar en kollega på en skottkärra där en gammal handikappad kvinna sitter. De har blivit ivägkörda då det visade sig att de redan bott i lägret i flera år. Men sonen som kör sin sjuka mamma berättar att matransonernaa de får inte är tillräckliga så han hade gett det ett försök.
Dagahaley är ett av de tre lägren som etablerades 1992 för 30.000 personer. Nu finns det officiellt 121.000 personer där, men i verkligheten är det säkert minst 150.000. Och ytterligare 500-1.000 personer kommer varje dag, vilket är mer än vad någon räknat med och långt mer än vad som hinns med att ta emot. Och detta är bara Dagahaley. Ifo och Hagadera som ligger inom samma område kring Dadaab har likande antal. Sedan januari i år har 66.000 personer registrerats, och då är inte de 15-20.000 som fortfarande väntar på registrering inräknade. Jag räknar ut att i samma takt om vi fortsätter i samma takt, finns det inte långt ifrån en halv miljon flyktingar kring Dadaab. Men hur det ska gå till, vill vi inte en tänka på.
UNHCR brukar prata om tre långsiktiga lösningar: integration, hemvändade och flytt till tredje land. Men att vända hem till Somalia ligger långt fram i tiden och antalet som får asyl i tredje land är väldigt få. Samtidigt är integration också en omöjlighet enligt den nya lag om flyktingar som antogs i Kenya 2006, då flyktingar inte vid något tillfälle får befinna sig utanför flyktinglägren. De riskerar upp till 6 månader i fängelse och utvisning. Al-Shabaab har redan fått fäste i nordöstra Kenya så det är kanske inte så konstigt att de desperat försöker kontrollera de strömmar som rör sig över gränsen och de stängde därför gränsen helt 2007.
De som står utanför grindarna den här gången är trasigare och mycket mer slitna är någon gång tidigare. Det finns uppgifter om folk som dött längst vägen från gränsen till Dadaab, och om de som dött vid grindarna i väntan på hjälp, en av dem var en bebis på bara ett år. Alla står handfallna och skyller på varandra, men sanningen är nog att barnet redan var så svagt efter flykten att det inte spelat någon roll vad som gjordes. Men det finns andra som det spelar roll för och det är frustrerade att se att hur vi än försöker kan vi inte tillgodose alla behov.
Jag vet att de kommer på grund av torkan i Somalia, en del säger den värsta på 36 år, andra på 60 år. Allvarligt är det i alla fall. Idag fick jag mig förklarat en anledning till varför de som kommer nu är i sämre skick än tidigare nyanlända flyktingar. Tidigare har folk främst kommit från städer som Mogadishu och Kismaayo, eller så har de varit nomader. De som kommer från städerna brukar ha något att sälja innan de flyr och kan därför ha råd att betala taxi eller buss på vägen, samt för mat och husrum. De som är nomader är vana vid att gå långa sträckor och de har med sig sina djur som ger dem mjölk på vägen.
Men de som kommer nu, kommer främst från jordbruksområden i Bayregionen, men också från Lägre Juba. Från orter som Baidoa, Dinsoor och Dhobley. Man hör att de har en helt annan dialket och varken lokalbefolkningen eller de äldre flyktingarna förstår inte mer än hälften. Många har flytt sina hem på grund av svår torka och brist på mat.De har gått två-tre år utan regn och det har förvärrats av det faktum att den islamistiska al-Shabab-gruppen, som kontrollerar större delen av området, inte har tillåtit hjälporganisationer tillgång till utsatta befolkningar, så nu flyr de för att de ätit upp allt utsäde. De svälter alltså redan innan de ens påbörjar den långa marchen och de är inte vana att gå långa sträckor. En del säger att de gått 22 dagar, andra 38 dagar, många utan ens skor på fötterna. Småbarn bär sina yngre småsyskon. Spädbarn ligger helt stilla och tysta i famnen. Det enda barn som log mot mig var en flicka som föräldrarna sa var efterbliven.
Det är ofta väldigt varmt kring Dadaab. Temperaturer uppemot 50 grader är inte ovanligt, framförallt under de varma månaderna. Men nu är det vinter och relativt sett svalare, så katastrofen kunde kommit vid en värre tidpunkt. Men det ändå stadigt över 30 grader och att stå och vänta utan skugga och utan vatten i timmar, så som en del får göra när många kommer samtidigt, är verkligen hemskt. Att det inte regnar har haft den lilla fördelen att folk kan bosätta sig även i de delar runt lägren där det annars blir rejäla översvämningar.
Det var i augusti 2008 som LWF delade ut den sista lilla biten mark till en nyanländ flyktingfamilj. Och sedan dess har vi väntat på att det ska explodera. Folk som kommit har blivit ombedda att gå direkt till sina släktingr och bo där. De som inte haft släkt har klämts in med skohorn mellan de andra. Men i januari såg jag en förändring, den kom långsamt. Men säkert började lägren växa utanför de redan bågnande gränserna, ut på lokalbefolkningens betesmark. För två veckor sedan bodde över 15.000 flyktingar utanför Dagahaleys gränser, nu är det säkert många fler. Och utanför de två andra lägren är situationen densamma. Men när någon bosätter sig utnför lägren, är det inte bara svårt att ge service som vatten, latriner, bostäder och sjukvård. Personerna där ute är också väldigt utsatta. I början kom det dagligen rapporter om hyenaattacker och ormbett, men nu har djurlivet skrämts bort och hotet kommer från lokalbefolkningen och även en del av de äldre lägerinvånarna. De ser ett gyllene tillfälle att tjäna pengar och är fullt upptagna med att stängsla in och sälja jordlotter till de nyanlända. En man jag träffade utanför Hagadera hade sålt sin mobiltelefon för en bit land så nu kunde han inte få kontakt med sin son i Mogdishu. Och jag tänkte vad som händer med de som inte har något att sälja, måste den ensamstående kvinnan sälja sin kropp?
Men det är såklart inte alla äldre flyktingar som utnyttjar situtionen. Idag träffade jag några av de religiösa ledarna som samlat in kläder som de kommer dela ut till de nyanlända. Insamlingen går bra och många av de flyktingar som bott i lägret länge ger vad de kan, en del uppges ge hälften av all sin mat.
Det har funnits fullt med folk utanför grindarna till de olika organisationerna varje gång jag varit där. Men den här gången är det annorlunda. Det finns liksom en slags desperation i luften. Och i torsdags fick vi veta vad som kan hända med folkmassor när flyktingar demonstrerade och polisen fick gå in med tårgas. De sköt också mot massan för att skingra dem när de försökte ta sig in till polisstationen och även in till LWFs fältkontor för att hämta stenar att kasta. Två dödades och ett dussintal skadades. En kollega gav mig en av de två patronhylsor han hittade på marken när de sprang ut för att evakueras till Dadaab. Det hela startade med att några affärsmän byggt upp större marknadsstånd mitt på vägen där World Food Program behöver köra sina lastbilar för att fylla på lagren på matutdelningscentret. De lokala myndigheterna hade varnat två veckor tidigare och hade nu kommit med bulldozers för att rasera byggnaderna. Affärsmännen som är mycket inflytelserika shejker från sufisekten, lyckades snabbt mobilisera sina anhängare för att blockera vägen för bulldozern. Det stod snart klart att affärsmännen inte ville flytta sig och att de inte brydde sig om att det därmed gjorde att ingen mat kunde delas ut förrän det hela lösts flera dagar senare.Det är så tragiskt att de som blir lidande, som alltid är de svagaste.
Efter två års väntan har de små bananskotten vi planterade vuxit sig stora och gett frukt. Bananstocken hade faktiskt växt till sig redan för ett halvår sen, men de blev inte mogna förrän nu. Och då blir alla mogna exakt samtidigt! Vi äter så mycket bananer vi kan, men hinner inte med innan de blir övermogna. Men häftigt är det att ha odlat själv. 
