Mitt Dadaab

Jag har besökt den lilla byn Dadaab och flyktinglägren runt om, sammanlagt ungefär 150 dagar de senaste 3,5 åren. Med tanke på att jag då alltid jobbar 12 timmar om dagen, blir det, om jag lägger till sk Rest and Recuperation, semester och mer reglerade arbetstider, som om jag jobbat där i minst ett år.
Jag har sett Dadaab förändras under den här tiden. Från ett stort flyktingkomplex med tre läger om vardera 60 000 personer som trots sin storlek och behov ignorerats av de flesta, till ett massivt flyktingkomplex på totalt en halv miljon människor. Från tre städer där de flesta av de 60 000 invånarna bott där i närmare 20 år, till en humanitär krissituation. Från fem biståndsorganisationer till det tiodubbla.
Jag kan inte säga att jag brukar vara rädd i Nairobi heller, men det har hänt att hjärtat pickat lite extra snabbt när jag ska ta in tvätten en sen kväll, när jag kört bil ensam på natten eller kanske om jag känt någon bakom mig när jag stått vid bankomaten. Men aldrig någonsin under alla mina dagar i Dadaab har jag varit rädd eller känt mig osäker.
Jag har till och med flera gånger övervägt att ta med mig Fjonk till Dadaab för att få honom att förstå vad jag jobbar med, varför jag lämnar honom och reser bort så ofta. Jag vill att han ska få besöka en skola i ett av lägren och se att barnen är ganska lika de barn han leker med. Kanske till och med gå med någon hem och se att de flesta flyktingar lever ganska vanligt, i enkla men ganska vanliga hus med Barney på teve och Angry Bird på mobiltelefonen.
Men sen i juni i år är allt annorlunda. Mitt Dadaab finns snart inte mer. När det plötsligt kom 1 500 nya flyktingar om dagen exploderade allt. Det kom horder av nya organisationer som ville att det skulle synas att just de hjälpte mest, horder av journalister som ville ha braskande rubriker, horder av lycksökanden från alla håll som alla ville vara med och hitta guld.

Visst behövdes det extra hjälp att ta hand om alla flyktingar som flydde torkan, men det hindrar inte att jag rent själviskt känner att för mig försvann mitt älskade Dadaab. Visst ville jag att alla skulle se det jag såg, som en mor vill att alla ska se hur vackert hennes barn är, men jag ville ju samtidigt bevara Dadaab som det var, liksom en mor inte vill släppa ifrån sig sitt barn. Visst hade jag länge velat att världen skulle uppmärksamma Dadaab så vi kunde få in mer resurser, men jag hade trott att det kunde ske på ett mindre vulgärt sätt.
Mindre naket och utlämnande. För varje gång det skrivs om dadaab nu, är det som om det är jag som står där naken och utlämnad. När journalister inte bryr sig om att få fakta korrekt, är det jag personligen som känner mig kränkt. När det skrivs om hur osäkert och farligt det är i Dadaab är det jag personligen som blir anklagad.
För jag älskar fortfarande mitt Dadaab, även om det är på väg att försvinna, och jag saknar det redan av hela mitt hjärta. Jag blir fortfarande stolt när jag läser ett bra reportage, men jag sörjer att Dadaab aldrig kan gå tillbaka till vad det varit.
Det är inte bara gentemot omvärlden det förändrats, utan också dynamiken inne i lägren har förändrats. De stadsbor som bott där i 20 år och som börjat skapa ett Utopia, är nu i minoritet. Deras långa tid sida vid sida med de enskilda organisationerna har fått dem att tro att fred, demokrati och jämlikhet är möjligt även utan att ge upp den somaliska kulturen. Den nya unga generationen i Dadaab skulle vara med och skapa ett nytt Somalia.
Men nu är de nyanlända i majoritet och de för med sig en kultur av våld, förtryck och extremism. Och därmed fick Kenya rätt, rätt i att flyktingströmmarna skulle föra, inte bara nödställda, utan också extremister och terrorrister in i Kenya.
Om, trots en stängd gräns, 1 500 personer varje dag kan ta sig in i flyktinglägren, kan man inte veta vem det är som tar sig in. Därför är det logiskt, om än galet, av Kenya att invadera Somalia. Det är dömt att misslyckas och kommer inte att minska riskerna för kidnappningar och attentat, utan snarare öka.
Jag avslutar med ett par citat som en kollega till mig skickade från Dadaab efter ett möte de hade med flyktingarna igår:
"We are sorry about the developments, but 90% of us are good, you should not be afraid of coming to us, we want you to trust us, don't leave, we want to cooperate with you and the government." (en av medlemmarna i Hem- och Skola-föreningen (Parent Teacher Association))
"We no longer sleep, if we see staff leaving we wonder how safe it is for us to stay, the difference is that we have no home to go to...." (en förtroendevalda flykting)

"As Youth we feel insecure in Dadaab current situation: Nowhere to go, nowhere safe to stay but we stand still to fight and change the situation in our community to a better living environment for all..." (Abdi, företrädare för flyktingarnas ungdomsförbund)
"You say you do life-saving activities, but health posts are not open, where shall we go when we are sick? We need agencies to return." (en av medlemmarna i Parent Teacher Association)