Världens ände

I lördags, när Annikas föräldrar var på besök från Sverige, red jag på långritt igen med henne. Liksom förra gången var det organiserat av Felix, kubanen med alla små ponnyer, men förutom Annika och jag, följde hennes pappa, Olivia och Fjonk med.

Vi red till ett ställe som Felix kallade "Fin del mundo", världens ände men som inte låg så väldigt långt från stallet.

Först åkte vi ungefär en halvtimme med bil ut från stan och under den tiden hann Felix få både punktering och motorstrul. Sen red uppför och nedför backar samt flera gånger över bäckar och stenig flodfåra.

Fjonk klararde alla strapatser väl över förväntan och på de fyra timmar vi red, gnällde han inte en enda gång. Endast fem minuter innan vi kom fram till stället där vi åt vår medhavda lunch, efter nästan tre timmars ritt, blev han för trött och fick rida framför mig. Efter lunch då han klämde i sig mer än någon annan, var han redo att rida igen.

Inte heller Fjonk söta lilla ponny, Alazana (betyder Fuxsto) blev trött utan lyckades hålla jämna steg med de större hästarna hela vägen. Hon är verkligen den perfekta ponnyn, pigg och framåt men snäll och stabil. I vanliga fall rids hon av Felix 6-åriga son som mest brukar leka cowboy på ridbanan.

Med på hela ritten hade vi en söt liten hund som brukar hänga på stallet och vara väldigt social, men som vi aldrig förstått vem som äger.

På flera ställen hängde typ fågelskrämmor utefter vägen och Felix berättade att de var där för att skrämma bort stråtrövare. Där dessa hänger, förlitar sig inte ortsbefolkningen på polisväsendet, utan utfärdar egna mycket hårda straff.

Bolivianska ryttarmästerskapen

Förra veckan var det dags för de årliga bolivianska mästerskapen i dressyr och hoppning. Både Sofia och Olivia startade i dressyr och Olivia red även hoppningen.

Redan på söndagen kördes hästarna upp till tävlings-platsen och varje häst-skötare som följde med fick 3-4 hästar att ta hand om. De hade byggt fina provisoriska stallar i ridhuset och varje klubb hade tilldelats en sadelkammare där stallskötarna även sov på madrasser.

På måndagen var det veterinärbesiktning som Olivia skötte för både Porthos och Tunari. De klarade sig bra, men några hästar från vår klubb fick kommentaren att de var för magra och det är tyvärr så att många hästar magrat av de senaste veckorna eftersom man inte fått tag på tillräckligt med hö att köpa, och eftersom det snålas med pengar i slutet av året. Vi har dock köpt en lastbil fin havrehalm med havren kvar, samt köpt in oss på det hö som många ryttare just köpt hem, så våra hästar ska nog snart kunna gå upp i vikt igen.

På tisdagen började tävlingsveckan med dressyrklasserna och det blev lite konstigt för mig (Sofia) för jag kunde inte få mer än några timmars ledigt från jobbet. Tog taxi till tävlingsplatsen och tillbaka till kontoret igen, men var så nervös att jag inte fick så mycket gjort de där dagarna. Man började med klasserna Mascotas (för barn upp till 12 år) samt Infantiles (för barn upp till 14 år) Samtidigt som Infantiles reds även Abierta som är en öppen klass för vuxna som inte är redo för mer. Båda dessa klasser är ungefär som LC i Sverige.

Den klassen Sofia och Olivia skulle rida heter Mayores Segunda, en klass vars första dag har ett program som i Sverige skulle motsvaras ungefär av LA:0. Här rider vi fram med vacker utsikt över La Paz.

Olivia och Tunari tittar på när Sofia och Porthos rider sitt program.

Tunari är ganska ung och har inte ridits ordentligt mer än några månader, men han gjorde iallafall ett bra framträdande precis utanför placering.

Här ser ni Sofia och Porthos rida första dagens program med vilket de vann klassen med 64%.

Även på onsdagen var upplägget detsamma, och de 9 startanden desamma, men nu med ett svårare program, ungefär som det svenska LA:5. Vi red också i omvänd startordning från dagen innan. Tunari hade problem med de enkla bytena och var allmänt lite spänd. Här är Olivia på väg in på banan på en lite spänd och ivrig Tunari.

Porthos gick inte heller lika bra. De vann dock även den dagens klass, men med endast 60%. Fjonken viftar med Sydafrikas flagga under prisutdelningen. Hade jag varit boliviansk medborgare, hade det här resultatet gett mig mästartiteln, nu gick den istället till andrapristagaren.

Sista klassen och högsta klassen var Mayores Primera, vilket i Sverige var ungefär som MsvB båda dagarna. Där startade endast två gamla militärgubbar, en general och en överste. Ingen av dem gick särskilt bra och det var nog mer välvilja från domarna som gjorde att de båda fick över 55% och därmed kunde bli guld- respektive silvermedaljörer. De gick visserligen i en högre samlingsgrad än vad Porthos klarar av ännu så länge, men annars utförde de rörelserna ganska dåligt, ett år till så ska vi nog kunna klå dem.

På torsdagen började så hoppklasserna. Även här var det uppdelat i olika nivåer, ännu fler än i dressyren. Lägst är Escuela (70 cm) som man bara får rida första året man tävlar. Därefter kommer barnklasserna Mascotas (80-90 cm) och Infantiles (90-100 cm). Här Catarina Pereira från vår klubb på Predilecto.

På samma nivå som Infantiles, är Caballos Novicios (unghästklass) som Olivia och Tunari var med i samt Quinta (5e) för äldre hästar och ryttare. Sen finns det alla nivåer: Cuarta, 4e på 100-110; Tercera, 3e på 110-120; Segunda, 2a på 120-130 upp till Primera, 1a på 130-140 cm.

I Primera red min tränare, Moshé på sin lilla häst Polo och jag tror att han var glad bara att komma runt banan för oavsett om han erkänner det för sina militärkolleger eller inte, så föredrar han dressyr framför hoppning.

Sajama - Bolivias högsta berg

Sista helgen i september och sista helgen innan Olofs kontrakt på Diakonia gick ut, fick vi låna Diakonias bil. Vi körde redan fredag eftermiddag mot Sajama som ligger på gränsen mot Chile och som är Bolivias högsta berg på drygt 6500 möh. Första natten stannade vi på ett trevligt litet hostel i en by på vägen. Framemot kvällen började det hagla (det snöar väldigt sällan på det svenska sättet med vackra snöflingor, utan hagel är det vanliga "snöfallet") och vi klädde på oss våra varmaste vinterkläder och gick ut för att göra en snögubbe. På morgonen var det vitt överallt.

Vi åkte vidare mot Sajama och den nationalpark som omger berget och spanade efter vicuñas, de små vilda släktingarna till lamadjur som finns i området.


Och snart kunde vi se dem skutta fram över vägen.








I parken såg vi några flamingo vid en sjö. Tyvärr skrämde Olivia dem när hon skulle foto-grafera.


Framemot lunch åkte vi för att se gejsrar som hade sprutat 2-3 meter högt vid vårt förra besök, men nu puttrade de bara. Efter att ha misslyckats med att få eld i primusköket, kom vi dock på att vi kunde laga mat i en av gejsrarna och det gick alldeles utmärkt och gick väldigt fort.




Sedan letade vi upp en varm källor och låg i ett dike med bara huvudet ovanför vattenytan och drog oss för att gå upp i hagel och kyla för att klä på oss.

Natten till söndagen tillbringade vi på det mysiga men ganska dyra stället Tomarapi inne i nationalparken. Vi åt god mat, vegetarisk middag och pannkakor till frukost och tog långa sollcellsvarma duschar. Utvilade och varma hade vi ett bra utgångsläge för att bege oss uppför Sajama. Vi åkte med bill första biten och gick sen ungefär en timme uppför de kullar som omger berget. När vi hade Sajama rakt framför oss, stannade Sofia, Adrian och Olivia för att beundra utsikten medan Olof fortsatte uppför. Flera timmar senare då vi börjat bli ganska oroliga, kom Olof äntligen ned med skosulorna som lossnat i handen.