Världens ände

I lördags, när Annikas föräldrar var på besök från Sverige, red jag på långritt igen med henne. Liksom förra gången var det organiserat av Felix, kubanen med alla små ponnyer, men förutom Annika och jag, följde hennes pappa, Olivia och Fjonk med.

Vi red till ett ställe som Felix kallade "Fin del mundo", världens ände men som inte låg så väldigt långt från stallet.

Först åkte vi ungefär en halvtimme med bil ut från stan och under den tiden hann Felix få både punktering och motorstrul. Sen red uppför och nedför backar samt flera gånger över bäckar och stenig flodfåra.

Fjonk klararde alla strapatser väl över förväntan och på de fyra timmar vi red, gnällde han inte en enda gång. Endast fem minuter innan vi kom fram till stället där vi åt vår medhavda lunch, efter nästan tre timmars ritt, blev han för trött och fick rida framför mig. Efter lunch då han klämde i sig mer än någon annan, var han redo att rida igen.

Inte heller Fjonk söta lilla ponny, Alazana (betyder Fuxsto) blev trött utan lyckades hålla jämna steg med de större hästarna hela vägen. Hon är verkligen den perfekta ponnyn, pigg och framåt men snäll och stabil. I vanliga fall rids hon av Felix 6-åriga son som mest brukar leka cowboy på ridbanan.

Med på hela ritten hade vi en söt liten hund som brukar hänga på stallet och vara väldigt social, men som vi aldrig förstått vem som äger.

På flera ställen hängde typ fågelskrämmor utefter vägen och Felix berättade att de var där för att skrämma bort stråtrövare. Där dessa hänger, förlitar sig inte ortsbefolkningen på polisväsendet, utan utfärdar egna mycket hårda straff.