Landsbygdsintervju

Vid halv-fem-tiden i fredags morse åkte jag till busstationen för att resa till en liten by norr om La Paz där jag skulle göra intervjuer för min uppsats. Med på resan var Kawsays La-Paz-koordinatör Justo och hans femårige son Pedro.
Efter en del strul (bussen gick från annat ställe så vi fick jaga efter den i minibuss genom hela El Alto) kom vi till slut iväg och kom på eftermiddagen fram till Muyapampa som ligger på ca 4300 m höjd sydväst om en ort som heter Charazani. På grund av höjden är det jättekallt (-15 grader på natten och plusgrader bara i solen, inte blir det mycket bättre på sommaren heller)
Det är ett område där många talar Quechua (till skillnad från runt omkring där man mest pratar Aymara) och eftersom väldigt få gått i skolan pratar de sällan spanska också. Man lever av sina alpackas och eftersom dessa helst betar på ännu högre höjd, har många en stuga även uppe på bergstoppen och kommer bara till byn när det är fest, marknad eller annat.
På grund av detta kom det tyvärr bara ett mindre antal kvinnor till seminariet jag och Justo bjudit in till så jag fick inte ihop mer än 5 intervjuer, men det var ändå mycket givande.
Vi bodde hemma hos en väldigt engagerad och härlig familj: Petrona, Simon och deras 6 barn (varav de flesta var uppe i bergsstugan och passade alpackorna) som drev en byaskola med alternativ pedagogik för vuxna som inte haft möjlighet att gå i skolan. De träffades ett par gånger i månaden och fick lära sig hur man driver vinstdrivande projekt, om sina rättigheter som ursprungsfolk och annan viktig kunskap.
På söndagsmorgonen sade vi adjö till alla och gick till fots upp till ca 4600 möh och en väg där det gick lite fler bussar (till Muyapampa visste man aldrig riktigt när nästa buss skulle komma för var den full i byn innan åkte den en annan bättre väg). Efter bara en timmes väntan kom det en buss till Charazani vilket var 2 timmar norrut. Där kunde vi köpa biljetter till bussen mot La Paz som skulle gå kl. 6 på kvällen. Hela dagen tillbringade vi alltså i Charazani där vi åt god lunch och sen badade i de varma källor som låg lite utanför stan. Det var underbart att bli ren för i Muyapampa hade det varit så kallt att vi inte ens ville tvätta oss i ansiktet och att bli varm ända in i märgen.
Tyvärr blev vi lite väl varma så vi hade lagt en del av våra varma kläder i packningen på taket och frös sen ganska rejält på bussen och därför sov jag ingenting utan var ganska trött imorse efter att ha kommit hem vid 2-tiden och sen blivit väckt av Fjonk vid halv sex.

Bild på när jag rider Talisman

Morgonstund har bil i sang

Fredag eftermiddag och helg igen vilket far mig att tanka pa det har med sovmornar:
Det ar markligt att man inte automatiskt med att man blir foralder ocksa blir alldeles oerhort morgonpigg, for det vore onekligen mycket enklare...
Efter snart tre ar med for lite somn, borjar jag bli lite avtrubbad och borjar tro att de dar helgmornarna nar man kunde sova till elva-tolv, bara var en drom och aldrig egentligen har intraffat.
Sa vad gor man da som morgontrott smabarnsforalder for att inte bli tokig pa kuppen?
Vi har insett att om man inte far sova langre an till klockan sju pa helgerna, sa innebar det iaf inte att man maste ga upp da. Det blir nagra rundor for att leta napp, byta bloja etc, men bara att fa ligga och halvsova ett tag daremellan hjalper faktiskt.
Sa Fjonken far, med sina tva halvdoa foraldar i sangen, roa sig sjalv tills det ar dags att ga upp nagra timmar senare. Och det gor han framst med att leka med sina bilar som han kor over hela sangen och golvet och ibland tvars over oss.
Men nu har han ocksa kommit pa att han kan ga ned pa nedervaningen sjalv for att hamta frukost och titta pa teve. Men som den tva-aring han ar sa lyckas han inte sa jattebra med det annu utan att spilla ut all juice och trycka pa alla mojliga konstiga installningar pa teven. Men viljan finns dock och jag ser fram emot den morgon om inte alltfor lange som han klarar att ga upp sjalv och jag kan sova ut, i alla fall nagon morgon nagon gang...

Lek och språk

Ett led i att växa upp är att lära sig avsked och återseende. Igår satt han och lekte med en av sina favoritleksaker, en Playmobil-motorcykel vars förare han är noga med att påpeka är en flicka. När hon hade kört lite cross över klossar så berättade han att flickan var lite ledsen för hon saknade sin pappa. Han var på jobbet och skulle snart komma hem, under tiden var det en moster som passade henne. Hon tyckte mycket om sin moster, men längtade ändå till pappa kom hem. En tydlig rollek där Fjonk uttrycker det han går och funderar på.
Idag berättade Fjonks barnflicka Norma att Fjonken frågat henne om var hennes mamma var . När hon berättat att hon bodde väldigt långt borta (hon dog nyligen) så hon inte kan hälsa på henne så ofta, hade Fjonk verkligen blivit illa berörd. Han frågade om Norma var mycket ledsen och saknade sin mamma mycket. Norma hade blivit väldigt rörd av hans medkänsla och jag blev dessutom ganska imponerad över hans nivå på spanska där han kan föra den här typen av samtal.
På dagis har hans fröken också sagt att hon är imponerad över hans spanska och hon undrade om det gick ut över hans svenska. Men jag tror att det är precis tvärtom, det verkar som om när han utvecklar det ena språket, följer det andra med och han har samma nivå på de båda. Han har nu också full koll på vilket som är vilket. Ibland om han sitter och leker själv och jag kommer in till honom kan han ursäkta sig med att säga att han pratade spanska och så går han direkt över till svenska. På samma sätt lär han göra på dagis fast åt andra hållet.

Spännande med bokstäver

Fjonken är just nu inne i en period då han intresserar sig för att läsa bokstäver. Han läser på frukostflingorna varje morgon och ritar av de bokstäver jag skriver upp åt honom.
En dag är det A som är intressant, då kan han hela dagen gå och läsa A överallt. En annan dag kan det vara O (som i Olof) eller P (som i pappa) eller B (som i Barbapappa) eller I (som i i?).
Men att skriva Adrian är ännu ganska svårt, framförallt eftersom vi obetänksamma föräldrar gett honom ett namn som inte helt skrivs som det låter och har en massa ovidkommande bokstäver eftersom ju alla vet att det uttalas: "A´jan".

Nationalisering av olja och gas

Det var vid sitt förstamajtal och efter 100 dagar vid makten som Evo beslutade att återinföra Bolivias naturresurser i statlig ägo och inom några timmar såg man militär omringa de största olje- och gasfälten (dock inte, så som man rapporterade i en del utländska media, ockupera).
Det var sedan en lag för tio år sedan som tillät privata bolag att äga 50% av landets gas- och oljeresurser. Med tiden kom dock många bolag att bli i det närmaste eller helt privata och staten fick allt mindre att säga till om. Något som dessutom strider mot konstitutionen där det står att landet äger allt som finns i och på dess mark.
Nu genom nationaliseringen, vill Bolivia återta kontrollen över bensinpriser samt volymer och priser för export. Alla privata bolag som nu opererar i Bolivia har 180 dagar på sig att skriva nya kontrakt som ska stämma överens med konstitutionen.
De två största oljefälten kommer dessutom bara att få behålla 18% av det de tjänar, istället för nu 82%, för övriga privata bolag kommer man att se över deras investeringar och tillgångar för att avgöra hur mycket Bolivia ska behöva betala för att återfå 50% av bolagen.
Slutligen ger man YPFB, det statliga bolaget som ska sköta det hela, men som under många år varit hårt drabbat av korruption 60 dagar på sig att bli ett transparent och effektivt bolag.
Idag mötte Evo grannländernas ledare för att lugna dem efter beslutet som många tyckte var oväntat, men som är något Evo pratat om sen valrörelsen. Det är framförallt Brasiliens president Lula da Silva som är mest kritisk, eftersom nästan hälften av Brasiliens naturgas kommer från Bolivia. Men även Spanien som investerat mycket pengar är oroliga.
Jag tror dock inte att konsekvenserna blir så allvarliga för de stora multinationella bolagen, utan att de bara tjänar något mindre enorma summor och att den bolivianska staten kanske istället får lite mer pengar att röra sig med. Det allra viktigaste för Bolivia är dock stoltheten och det är en viktig symbol att Evo gett folket tillbaka det som tillhör dem.