Hästsnack

Igår kom Olof hem efter en vecka jobbmöte i Colombia. Under tiden han var borta passade jag på att frossa i mitt "hästeri".
Till exempel var jag och Fjonk på hopptävlingar hela helgen och jag blir också oerhört sugen att tävla. De har klasser från 70 cm till 1.40 och alla åldrar och häststorlekar tävlar tillsammans, men unga hästar och unga ryttare får separata priser. Till hösten ska de ha uttagningstävlingar i dressyr till nationella mästerskapen i Cochabamba i oktober. Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara med och ska börja träna på programmen snart.
Har fått mig tilldelad en söt liten valack (150-155 cm) Talisman som stått skadad i flera månader, men nu åter är igång. Han är lite ful och stel på ena bakbenet, men med mycket uppvärming så går han utan problem. En riktig läromästare som gör galoppombyten, skänkelvikningar, bakdelsvändningar etc utan problem. Han behöver bara en massa mer muskler och bråkar därför när han inte orkar jobba. Delvis är det ju mitt fel också eftersom jag inte orkar driva hela tiden för jag är ju lika otränad. Men vi har en bra instruktör som är precis vad vi båda behöver. Två gånger i veckan tränar vi, skulle kanske båda behöva mer (han rids ibland av andra tex killen på bilden, men inte så regelbundet)

Trötta

Igår åkte Olof till Colombia för en veckas jobbmöte och därmed vaknade vi allihop innan klockan 6 så vi var trötta mest hela dagen. På eftermiddagen lämnade jag sen Fjonk med vår hemhjälp Lucia för att gå iväg ett par timmar och skriva på min uppsats på ett café där jag kan koncentrera mig bättre. Det brukar gå bra, men den här gången var han trött och gnällig och ville inte alls släppa iväg mig. När jag sen kom hem igen sa Lucia att det gått bra, men att hon tröstat honom genom att låta honom äta upp en HEL påse bilar (som Olof fått i present och sparat för att äta vid nåt speciellt tillfälle) När jag sa till Lucia att det inte var så bra tyckte hon bara jag var snål och förstod inte alls varför godis var sämre än något annat mellanmål...

Påsk i Sorata

I helgen var vi alltså i Sorata med en familjen Larrea (se tidigare inlägg). Det ligger typ 4 timmar härifrån och vägen är till en början mycket bra men sista biten och ännu mer när vi skulle åka och titta på nån grotta, var det efter tre dagars regn ganska dåligt med djup lera man halkade runt i och så smalt att i vissa kurvor att man nästan fick skrapa i bergsväggen för att ytterhjulen inte skulle halka ned för stupet.
Det var trevligt även om vi hade lite otur med vädret och med att Café Illampu var stängt. Vi hade pratat om att vi skulle tillbringa hela helgen på det cafét som drivs av en "master baker" från Tyskland och som sägs ha landets i särklass bästa kakor och bröd. Som tur var bodde vi dock på ett ställe som drivs av hans dotter och där fick vi iaf godaste frukostbrödet på den här sidan ekvatorn.

Vintern närmar sig...

Vi går mot höst och vinter här och det innebär torrt och soligt på dagarna, säkert kring 20, men KALLT på nätterna och kallare ska det bli. Jag sover redan nu med elfilt (köpt i Sydafrika för nån hundring och en av mina bästa investeringar någonsin) så skönt att krypa ned i en redan uppvärmd säng, men de erfarna säger att när det blir vinter måste man ha vantar på sig om man vill ha händerna utanför täcket tex för att hålla i en bok. Skönt att duscha varmt på morgonen, även om det är svårt att få vår dusch ljummen, bränner mig hellre för att tina upp mig och blir snyggt rödflammig.

Annars sitter jag och svär över att man inte slipper deklarationen ens om man är utflyttad ur landet. Vi har en massa svårt att fylla i eftersom vi sålde lägenheten innan vi åkte och eftersom mitt företag lagts ned. Och inte har vi alla papper här heller, men det löser väl sig...

Nu ska jag gå och packa för vi ska åka till ett ställe som heter Sorata imorgon och hänga där över påskhelgen med några vänner. Det ligger typ 4 timmar härifrån och sägs vara nåt liknande en indisk hill station, dvs mkt ryggsäckar, pannkakor, german bakeries, tour operators och det sägs vara därifrån de finaste trekkingarna i regionen startar. Med en ettåring och en tvååring i sällskapet blir det väl inte så mycket trekking, men kanske vi drar på nån liten runda.

Adrian STOR pojke!

Som jag skrev i förra inlägget så börjar lille Fjonkenbli stor. Just nu är det allra viktigaste för honom att vara en "stor pojke". Om någon vi möter börjar gulla med honom och tycka att han är en söt liten bebis, blir han svart i ögonen och vänder sig bort och drar sig undan.
Men för några dagar sedan när vi satt på ett café, kom det fram en servitris som sa åt honom att han var en stor tuff pojke och då smälte hans hjärta direkt. Han följde efter henne som en svans, blev bjuden på godis och vågade till och med gå och fråga henne efter notan fast hon stod bakom disken och pratade med de andra kyparna.
Hela tiden ska han göra det de "stora pojkarna" gör och han har nu också börjat hitta på historier om vad han gjort. Imorse berättade han en lååång historia (fick inte i sig så mycket frukost för han var så inne i sitt berättande) om hur han hade spelat tennis (jag trodde inte ens han visste vad tennis var) och visade hur han slog med racketen på bollen som åkte "jättehögt uppe" och att han hade spelat med en annan stor pojke. Sen sa han att han hade ramlat på en skateboard (vad den nu gjorde där?) och då hade han börjat gråta för det kan man göra fast man är en "stor pojke". Men sen kom han på att han nog inte sett stora pojkar gråta så då sa han att han inte gråtit fast han ramlat "jättelångt ned".