Kreativ lösning

Adrians har en barnflicka som heter Norma. Hon är på förmiddagarna barnskötare på hans dagis, men kommer två eftermiddagar i veckan för att Sofia ska få en chans att skriva på sin Magisteruppsats. Idag berättade Norma att framemot eftermiddagen hade Fjonken börjat fråga efter sin napp, men hon hade inte vetat var vi förvarar dem och inte hittat någon som låg framme. Fjonken hade då sagt till henne att de skulle gå ut och ta en taxi och åka till dagis för där vet han att han har några nappar i sin låda. Han visade till och med för Norma vår skål med mynt så att de skulle kunna betala taxin.
Lilla Fjonken börjar bli stor!

Tillbaka i sadeln!

Det sägs att den som en gång blivit "biten" av hästar och ridning, aldrig kommer att kunna komma ifrån det helt. På mig stämmer det i alla fall, för nu har det hänt igen.
Nästan i alla länder jag kommit till i olika delar av världen, har jag sökt upp nån häststackare och gett mig ut på en ridtur. I Nordkorea lyckades jag och några vänner, få några killar som arbetade på zoo att låna oss varsin häst att rida på ett avskilt fält varje söndag. Men ännu trevligare har det varit att rida i riktiga hästländer som Kirgizstan, Lesotho och Mongoliet, där hästen ses som ett transportmedel som tar sig fram till ställen dit inga vägar når.
Efter att ha spanat in den snobbiga ridklubben här i La Paz och ha hört att den andra ridklubben är ännu dyrare och finare, insåg jag att rida skulle jag varken ha råd med (minst $200 per månad) eller ens vilja syssla med här. I och för sig är inte ridklubben "bara" en ridklubb med dressyr- hoppning- och polo-kurser, utan även en allmän Club med fin pool, tennisbanor, aerobics, squash, volleyboll, styrketräning och inte minst en fin restaurang. Men man skulle behöva hänga där flera gånger i veckan för att det skulle vara värt det. Och det vill man nog inte!
Men så hörde jag talas om att man på Colegio Militar inte bara har en inomhuspool öppen för allmänheten, utan även ett hundratals hästar och ponnyer. Igår pratade jag med nån höjdare där som låter mig komma och rida för ett betydligt humanare pris, och idag var det så dags. Det var säkert tio år sedan jag red "på riktigt" med markarbete och inför publik, så jag var lite nervös innan. Men hästen jag fick mig tilldelad var en ganska otränad men snäll och trevlig valack som visserligen var lite stel (inget mot vad jag kommer att vara imorgon) men som jag inte behövde känna några krav när jag red.
Längtar redan till nästa vecka!

Fjonkbilder

Sent i lördags kväll kom Olof hem efter en två veckor lång jobbresa till Paraguay. På söndagen bjöd vi hem lilla Nomi Larrea och hennes föräldrar Nina (kollega till Olof) och Lucho. Här är väl en söt bild när de sitter och gungar tillsammans på Fjonkens "gungälg"?
Även förra helgen umgicks Sofia och Adrian med familjen Larrea och åkte då på Persiko-feria inne i centrala La Paz. Det var inget mer spännande än att de sålde färsk frukt (mycket mer än bara persikor) till lite halvdyra priser. Men man fick provsmaka och det blev så att vi köpte en hel del ändå.
Efteråt gick vi för att äta lunch på den barnvänliga restaurangen Brosso där Fjonken och Nomi kunde leka i hopptorn, bollhav och rutchkana samt det mest populära: att köra trampbil.
Björnen Brosso kom själv och hälsade på barnen, men när Nina skulle ta det här kortet på oss, blev Fjonken "ätterädd"!

En månad vid makten

Vad har hänt i Bolivia under den dryga månad som gått sedan den historiska valet? Ja, om man ska vara ärlig så har inte förändringen varit lika drastisk som folk fruktade eller hoppades. Undersökningar visar att parlamentet aldrig tidigare i historien, behandlat så få frågor som under detta årets första månader.
Men det är ju egentligen så konstigt. Dels är de flesta parlamentariker nya med sina uppgifter, oftast nya inom politiken överhuvudtaget, och dels så har det varit helg i stort sett sedan valet i december (jul, nyår, alasitas och nu karneval). Några kontroversiella saker har man i alla fall hunnit behandla som till exempel förslaget om att man inte ska behöva kunna prata engelska för att bli diplomat, däremot måste man kunna prata både aymara och quechua.
Frågan om hur makten ska decentraliseras till regionerna har varit het, men mest intressant är relationerna till Chile. Från att ha varit i det närmaste icke-existerande, har de nu blivit mycket familjära. Att Bolivia får igenom sitt förslag om en 10 kilometer bred korridor ned till kuststaden Arica, är dock ganska osäkert. Däremot är Chile i full gång med att plocka bort alla minor längs gränsen.
En annan intressant nyhet är att akademisk forskning i USA, visar att cocablad innehåller höga halter av alla näringsämnen människan behöver enligt WHO (kalorier, proteiner, kolhydrater, A-, B-, C- och E-vitamin, samt järn och forfor) Undrar om det kan påverka USAs syn på coca, en ledarskribent tror det i alla fall.

Karneval

Så har det varit karnevalstider. I fredags kom barnen utklädda till Fjonkens dagis och sen hade de vattenkrig mellan regnskurarna. Överallt såldes det förutom clownkostymer, även vattenpistoler, vattenballonger och sprayburkar med skum.
På lördagsmorgonen åkte vi till Oruru för att se det stora karnevalståget. Från klockan åtta på morgonen och nästan ett dygn framåt skulle närmare femtio grupper dansa fram längs Orurus gator, medan publiken, som blev allt fullare, bombarderade dem och alla andra i närheten, med vatten och skum.
Det var spännande och kul att se, men ganska lagom efter ett par timmar. På kvällen körde vi vidare 3,5 timme ned för högplatån till Cochabamba (Cbba). Till och med sent på kvällen kändes det att man kommit till "låglandet" (ca 2500 möh) för kvällen var varm och skön.
Tillbringade söndagen med att strosa runt i den underbart vackra, härliga staden, samt åkte upp med linbanan till den stora Jesusstatyn, innan det blev dags att köra Olof till flygplatsen. Han skulle åka till Paraguay för jobbet och genom att ta planet från Cbba istället för La Paz, slapp han gå upp klockan fyra på morgonen på grund av de dåliga förbindelserna.
Jag (Sofia) och Fjonken njöt av värmen, den koloniala slitna charmen och det faktum att det inte fanns en enda backe i ytterligare någon dag, innan vi på tisdagmorgonen åkte hemåt. Då hade vi dessutom hunnit tröttna på vattenkriget, som i Cbba lär vara värst i landet, kanske på grund av att de annars lider brist på vatten.
Med i bilen tillbaka till La Paz, fanns Elin (min fd elev på kursen till Filippinerna) och Marit från Färnebos praktikantkurs. Det var skönt att ha sällskap för plötsligt slutade kopplingen att fungera och vi kom inte längre.
Tur i oturen var det att vi blev stående precis vid en vägtull där det fanns telefon (mobilen funkar bara inne i städerna) en liten affär och poliser som hjälpte oss med de papper vi behövde till försäkringsbolaget.
Vi blev sittande från kl 3 på eftermiddagen till 10 på kvällen, då bärgningsbilen äntligen kom (Elin och Marit fick lift vid sex för att i bärgningsbilen fick bara en passagerare plats). Vid 8 slutade batteriet att funka och därmed våra varningsljus så polisen satte ut koner och flaggor. I affären vi ringde och köpte läsk och godis i, var de trevliga, sprang och hämtade mig varje gång någon ringde.
Idag är vi lika trötta och sega som alla bolivianer (en fyra dagar lång suparhelg) för vi kom hem först vid ettiden på natten, men det är skönt att veckan inte är så lång innan det är helg igen.
Fjonk sov till 10 imorse, men var ändå trött när han vaknade. Han är alldeles prickig av myggbett (ca 30 st i ansiktet samt många på händerna) och ena ögat är helt igensvullet efter sista natten då vi bodde ute i skogen på ett hippiekollektiv. Men han har fått medicin för klådan och den tar nog ned svullnaden också.