En annan vanlig söndag

Liksom söndagen jag la upp bilder från för ett par veckor sen, spelade Olof fotboll, Fjonken lekte och jag pratade med väninnorna.
Fjonken åkte åkte sin så kallade wave board aka "vick-på-rumpan-board" han fick i födelsedagspresent. Enligt honom är det mycket lättare att åka än skateboard och han är riktigt duktig.

Han hade på sig de skorna med hul på och när man fäller in hjulen kan man gå, men att åka var tydligen svårt för de är som högklackade. Så han fick låna MINA skor, lite för stora, men inte alls så mycket.

Mitt Dadaab

Jag har besökt den lilla byn Dadaab och flyktinglägren runt om, sammanlagt ungefär 150 dagar de senaste 3,5 åren. Med tanke på att jag då alltid jobbar 12 timmar om dagen, blir det, om jag lägger till sk Rest and Recuperation, semester och mer reglerade arbetstider, som om jag jobbat där i minst ett år.
Jag har sett Dadaab förändras under den här tiden. Från ett stort flyktingkomplex med tre läger om vardera 60 000 personer som trots sin storlek och behov ignorerats av de flesta, till ett massivt flyktingkomplex på totalt en halv miljon människor. Från tre städer där de flesta av de 60 000 invånarna bott där i närmare 20 år, till en humanitär krissituation. Från fem biståndsorganisationer till det tiodubbla.
Jag kan inte säga att jag brukar vara rädd i Nairobi heller, men det har hänt att hjärtat pickat lite extra snabbt när jag ska ta in tvätten en sen kväll, när jag kört bil ensam på natten eller kanske om jag känt någon bakom mig när jag stått vid bankomaten. Men aldrig någonsin under alla mina dagar i Dadaab har jag varit rädd eller känt mig osäker.
Jag har till och med flera gånger övervägt att ta med mig Fjonk till Dadaab för att få honom att förstå vad jag jobbar med, varför jag lämnar honom och reser bort så ofta. Jag vill att han ska få besöka en skola i ett av lägren och se att barnen är ganska lika de barn han leker med. Kanske till och med gå med någon hem och se att de flesta flyktingar lever ganska vanligt, i enkla men ganska vanliga hus med Barney på teve och Angry Bird på mobiltelefonen.
Men sen i juni i år är allt annorlunda. Mitt Dadaab finns snart inte mer. När det plötsligt kom 1 500 nya flyktingar om dagen exploderade allt. Det kom horder av nya organisationer som ville att det skulle synas att just de hjälpte mest, horder av journalister som ville ha braskande rubriker, horder av lycksökanden från alla håll som alla ville vara med och hitta guld.

Visst behövdes det extra hjälp att ta hand om alla flyktingar som flydde torkan, men det hindrar inte att jag rent själviskt känner att för mig försvann mitt älskade Dadaab. Visst ville jag att alla skulle se det jag såg, som en mor vill att alla ska se hur vackert hennes barn är, men jag ville ju samtidigt bevara Dadaab som det var, liksom en mor inte vill släppa ifrån sig sitt barn. Visst hade jag länge velat att världen skulle uppmärksamma Dadaab så vi kunde få in mer resurser, men jag hade trott att det kunde ske på ett mindre vulgärt sätt.
Mindre naket och utlämnande. För varje gång det skrivs om dadaab nu, är det som om det är jag som står där naken och utlämnad. När journalister inte bryr sig om att få fakta korrekt, är det jag personligen som känner mig kränkt. När det skrivs om hur osäkert och farligt det är i Dadaab är det jag personligen som blir anklagad.
För jag älskar fortfarande mitt Dadaab, även om det är på väg att försvinna, och jag saknar det redan av hela mitt hjärta. Jag blir fortfarande stolt när jag läser ett bra reportage, men jag sörjer att Dadaab aldrig kan gå tillbaka till vad det varit.
Det är inte bara gentemot omvärlden det förändrats, utan också dynamiken inne i lägren har förändrats. De stadsbor som bott där i 20 år och som börjat skapa ett Utopia, är nu i minoritet. Deras långa tid sida vid sida med de enskilda organisationerna har fått dem att tro att fred, demokrati och jämlikhet är möjligt även utan att ge upp den somaliska kulturen. Den nya unga generationen i Dadaab skulle vara med och skapa ett nytt Somalia.
Men nu är de nyanlända i majoritet och de för med sig en kultur av våld, förtryck och extremism. Och därmed fick Kenya rätt, rätt i att flyktingströmmarna skulle föra, inte bara nödställda, utan också extremister och terrorrister in i Kenya.
Om, trots en stängd gräns, 1 500 personer varje dag kan ta sig in i flyktinglägren, kan man inte veta vem det är som tar sig in. Därför är det logiskt, om än galet, av Kenya att invadera Somalia. Det är dömt att misslyckas och kommer inte att minska riskerna för kidnappningar och attentat, utan snarare öka.
Jag avslutar med ett par citat som en kollega till mig skickade från Dadaab efter ett möte de hade med flyktingarna igår:
"We are sorry about the developments, but 90% of us are good, you should not be afraid of coming to us, we want you to trust us, don't leave, we want to cooperate with you and the government." (en av medlemmarna i Hem- och Skola-föreningen (Parent Teacher Association))
"We no longer sleep, if we see staff leaving we wonder how safe it is for us to stay, the difference is that we have no home to go to...." (en förtroendevalda flykting)

"As Youth we feel insecure in Dadaab current situation: Nowhere to go, nowhere safe to stay but we stand still to fight and change the situation in our community to a better living environment for all..." (Abdi, företrädare för flyktingarnas ungdomsförbund)
"You say you do life-saving activities, but health posts are not open, where shall we go when we are sick? We need agencies to return." (en av medlemmarna i Parent Teacher Association)

Bumping Buffalo

På engelskan hade klassen lärt sig en pjäs som de spelade upp för föräldrarna en fredag i oktober. Olof hann precis dit från flygplatsen på väg hem från Madagaskar. De har engelska i två grupper och Fjonks grupp hade med sin lärare Kate, övat in pjäsen Bumping Buffalo. Fjonk var Gräs och berättare.

Bumping Buffalo liked to bump. He had great big horns with a huge pad in the middle, just right for bumping.

"But if he thinks you are bringing him trubble, THEN..."

Olofs bilder från Madagaskar

 

Antananarivo aka Tana

Adrian i Tana

Kameleont på nattsafari

Inramad Indri (största lemuren)

Diademed Sifaka-baby

Eastern Wolly Lemur

Eastern Lesser Bamboo Lemur

Djungel-lodge

Adrian hänger med gatukidsen

Common Brown Lemur

Risfält

Ranomafana nationalpark

Att tvätta

Vi har en modern och bra tvättmaskin så egentligen borde det vara enkelt att tvätta. Beroende på tvättprogram, ska det ta mellan en och två timmar att köra en maskin. Igår tog det femton (15!) timmar och även om det nog är rekordet, är det inte första gången jag väntat uppe sent för att en maskin ska bli klar. Olof tycker att tvätten kan ligga i blöt tills nästa morgon, men jag tycker att den blir lite äcklig då.
Ok, först var det luckan som inte var ordentligt stängd och det tog nog minst en halvtimme innan jag upptäckte det. Men sen tappade jag räkningen på hur många gånger jag fick trycka igång maskinen igen efter att den stannat för att vattentrycket var för lågt. Det är egentligen konstigt att vattentrycket blir för lågt då vi har en tank på taket som jag hade pumpat upp vatten till större delen av dagen. Sen var det ett antal strömavbrott också som varade från några minuter till ett par timmar.
När maskinen så äntligen var klar, var klockan väl över midnatt och jag ville bara gå och lägga mig. Adrian sov och Olof är fortfarande på Madagaskar så jag var uppe helt själv och hade sett en lite läskig film så jag var lite uppjagad. Tvättmaskinen står i ett tvättrum på baksidan av huset och för varje gång jag gått ut för att kolla hur mycket tid det var kvar, hade jag inbillat mig att jag hörde ljud och att någon skulle hoppa över muren och antingen överfalla mig eller springa in i huset bakom mig. Men så kom jag på att vi har ett brandlarm med en testknapp och så länge man håller den intryckt ger ifrån sig ett jättehögt skärande ljud. Med den i högsta hugg, kunde jag så äntligen hämta in tvätten och gå och lägga mig.

Madagaskar - annorlunda allt annat

På höstlovet kom vi äntligen iväg till Madagaskar efter att ha letat billiga biljetter inför varje skollov i 3,5 år. Och det var verkligen fantastiskt. Jag och Adrian stannade i en vecka, och Olof stannar nu kvar en andra vecka. Men man skulle behöva mycket mer tid för att hinna upptäcka allt. Det är en stor ö och då allt vi såg var berg som vägarna slingrade sig uppför och nedför tar det ganska lång tid att resa.
Geografiskt hör Madagaskar till Afrika, det är bara 2,5 timme från Kenya faktiskt, men det är nog aldrig nån som har berättat för dem. Folket kommer ursprungligen från Indonesien, men det liknar i alla fall inte de delar av Sydostasien jag har besökt (Kuala Lumpur och Borneo).
Av de ställen jag har besökt liknar det faktiskt på något underligt sätt mest Bolivia! Antananarivo (aldrig kallad annat än Tana), är så likt La Paz att jag kommer på mig själv med att veta vad som finns bakom hörnet på ställen jag aldrig varit. Bara det att jag tänker på en annan stad. Om det är likt Asien skulle det kanske kunna vara för alla karaokebarer och de terasserade risfälten som förde tankarna till Filippinerna.
Efter ett par dagar i Tana, där vi njöt av helt underbart fantastisk mat (där är det inte likt Bolivia) som kombinerade det franska köket med kustmat som påminner lite om det swahiliska, åkte vi buss till en nationalpark fyra timmar bort. Vi hittade ett mysigt ställe där vi från vår bungalow vaknade av Indrisång varje morgon. Det var magiskt! Indri är den största av alla lemurer som finns på Madagaskar (och ingen annanstans) och vi kunde på våra vandringar inne i regnskogen på dagarna se dem väldigt nära, men också många andra sorters lemurer.
Vi stannade längre i Andasibe än vi tänkt och åkte sen tillbaka till Tana där vi i en mindre privat park fick se ännu fler sorters lemurer och fick äta ännu mer god mat. Sen var veckan slut och jag hoppas det inte dröjer för länge innan vi kan resa tillbaka till Madagaskar.