Etiopien, kaffets vagga

För elva år sedan tillbringade jag en fruktansvärd vecka i Etiopien och sedan dess har jag verkligen velat komma tillbaka för att få en mer positiv bild av landet. Det ironiska var att syftet med resan då, när jag var elev på Kommunikationslinjen på Röda Korsets folkhögskola, var att genom ett video- eller radioreportage förmedla en mer positiv bild till allmänheten i Sverige än den de generellt har om Afrika och Etiopien i synnerhet.
Som tur var, var vi en grupp som reste till Eritrea och vi hade bara positivt att säga om det landet, det var när vi åkte en vecka till Etiopien för att träffa resten av gruppen som vi blev totalt chockade. Vi kunde knappt gå utanför dörren utan att bli omringade av tiggande barn som snart började slita och dra i våra kläder. Sedan blev det bara värre när äldre barn kom fram och erbjöd sig att jaga bort de barnen genom att mot betalning kasta stenar eller slå på dem med träpåkar.
Den här gången hade jag en betydligt bättre erfarenhet. Jag kunde gå runt överallt och även om det fanns tiggare, kanske fler än i La Paz eller Nairobi, så klängde de inte på mig och det var inte värre än på många andra ställen. Jag brukar oftast inte vilja ge pengar till tiggare eftersom jag inte uppmuntrar folk att tigga. Jag vet att många familjer skickar ut sina barn på gatorna och ser till att de är smutsiga och storögda. Visst behöver familjen oftast den extra inkomsten, men det finns bättre sätt att få den. Många gatubarn har också någon vuxen som tar större delen av deras inkomst och jag vill inte uppmuntra det heller. Det jag brukar föredra att göra är att bidra till försäljare, gatumusikanter eller andra som erbjuder något och bara någon enstaka gång ge pengar dirket till någon som inte kräver det av mig.
Kom till Addis på söndagen och bodde jag på ett gammalt statligt hotell där inget hänt sedan det byggdes på 1960-talet. Det ligger ganska centralt men lyckas ändå vara omringat av en enorm trädgård eller rättare sagt, en park. På frukosten roade jag mig med att fundera på vilka de andra gästerna var och jag kom fram till att förutom Etiopiens OS-trupp (jag kände dock inte igen någon) så var det ett flertal familjer som verkade vara i Etiopien för att adoptera barn. Jag såg flera nyblivna föräldrar bära runt på sina småbarn och på samma gång se överlyckliga och smått desperata ut. Jag gissar också att en del av paren utan barn väntade på att det skulle bli deras tur att få hålla sitt nya barn i famnen.
Sen hann jag inte fundera så mycket mer för jag blev hämtad och körd till LWFs kontor där jag slogs av alla där förutom kanske någon sekreterare var medelålders män. De var dock riktigt trevliga och jag hann njuta av en god Macchiato-kaffe vid ett möte med John som är chef, Bodja som är ansvarig för humanitära insatser och Belashew som är teknisk specialist, innan vi åkte för att möta Sida och sen UNHCR.
Dagen därpå var det en tidig morgon i bilen då jag skulle resa med John och Bodja till flyktinglägren i Teferi Ber/Awbere. Det tog oss 11 timmar dit och då hade vi bra flyt i trafiken och stannade bara för frukost och kaffe. Trötta och hungriga kom vi så fram till Jijiga i Somali Region och hann knappt äta innan vi somnade. Jag förstår varför chauffören var trött av att köra, men jag förstår inte hur vi andra kunde bli så trötta bara av att åka.
Nästa dag åkte vi ett 40-tal kilometer ut till lägret i det som av lokalbefolkningen alltid hetat Awbere vilket betyder födelsemärke på Somali, men som på kartor och i officella register heter Teferi Ber eftersom det var här Teferi (kejsare Haile Selassie) flydde landet (Ber=port) när han blev avsatt. Det ligger bara 4 kilometer från Somalilands gräns och både kulturellt och ekonomiskt är man mer än del av Somaliland än av Etiopien. Vatten är en bristvara i området och därför är LWFs roll att borra brunnar och dra vatenledningar till både flyktingarna och till de som bor runt omkring. Eftersom vattennivån så här års är så låg och eftersom man ännu inte hunnit borra tillräckligt djupt kör två lastbilar vatten 3 gånger var fram och tillbaka från en brunn nästan 30 kilometer bort.
Lägret nyöppnades förra året och har nu över 10.000 flyktingar. Eftersom det hade uppemot 90.000 som mest på 1990-talet och detta hade förödande konsekvenser på miljön och för lokalbefolkningen har man nu bestämt att gränsen är nådd och man har öppnat ett annat läger i Sheder några kilometer därifrån. För att inte återskapa samma situation som fanns tidigare, jobbar LWF även med miljöfrågor. Man gör terasser, diken, planterar träd och upplyser folk om miljökonsekvenser. På bilden arbetar några kvinnor med att gräva diken som ska bevara fukten efter de små regn som faktiskt kommer då och då. I många fall betalar man deras arbetskraft med mat (WFP-Food For Work) men här ville man ha betalt i cash eftersom man ville kunna köpa getter.
Vi hade ett bra besök och hann både se de projekt som är på gång och prata med flyktingarna, men eftersom tiden blev ganska kort, åkte jag tillbaka även dagen därpå för att göra uppföljningar medan John och Bodja hade möten i Jijiga. Jag hade en utmärkt guide och tolk i Ahmed Nuur som jag verkligen hoppas ska bli den nya programkoordinatören i fält. På bilden nedan står han i vit keps med Mogus, den tekniske koordinatören i fält, och två flyktingar och tittar på en av de nya etanolspisarna som LWF delat ut för att flyktingarna inte ska konkurrerar med lokalbefolkningen om den lilla ved som finns i området.
Sen blev det dags att resa tillbaka och vi hade ytterligare en tidig morgon för att hinna tillbaka till Addis innan det blev mörkt. Men den här gången stannade vi och åt lunch och det var också mer trafik så det tog nästan 13 timmar. Vi har bestämt att vi ska kolla upp om man kan flyga ibland för det är verkligen en lång resa.
På lördagen hann jag med att få lite sightseeing och shopping samt en lång arbetslunch med John för att utvärdera resan innan jag flög tillbaka.

Amboseli NP

I måndags tog jag kompledigt och vi fick då en långhelg att åka på minisemester på. Valet föll på nationalparken Amboseli som är den näst mest besökta parken i Kenya (efter Masai Mara) eftersom det är bra vägar dit (och inom den) så det passar den lilla Corollan vi lånar nu och eftersom det kändes som en bra början för Fjonk att lära sig den svåra konsten att-spana-djur.
Och vi hann inte ens in i parken innan vi såg de första djuren. Parken är inte inhägnad utan bara markerad med vita stenar för att människor ska hålla sig på rätt sida. Det var inte heller vilka djur som helst vi såg först utan ett djur vi aldrig sett förr utan brukade skämta om att vi ville se i Sydafrika, de mycket skygga gerenuckerna, en slags antilop som står på bakbenen när den äter bladen från taggbuskar och träd.

Vi hade kommit iväg tidigt hemifrån på lördagsmorgonen, men på grund av en massa lastbilar på vägen som också leder till Mombasa, tog det oss över fem timmar till parkingången. Vi var hungriga men väl inne i parken kunde vi inte stanna och äta picknick var som helst. Men Olof hade hört att det fanns en kulle där man kunde stanna så trötta och hungriga slingrade vi oss fram genom parken och njöt av att se sebror, gnuer (som vi är mest vana att kalla wildebeestar efter deras namn i Sydafrika) och antiloper i mängder.

Utsiktskullen var VÄL värd all väntan. Vi dukade upp mackor, oliver, chokladmjölk och annat gott och bara njöt. Nedanför såg vi flera flodhästar, bufflar och elefanter som vadade eller bara låg halvt i vatten och åt av det gröna gräset.

När vi sen åkte vidare hade vi sett så mycket djur att vi tänkte att vi inte skulle kunna se så mycket mer. Och vi hade bara varit i parken några timmar. Då såg vi att en minibuss hade stannat på vägen och vi skämtade om att de tittade på en lejonsvans eftersom vi en gång i Sydafrika hamnade längst bak i en karavan med bilar som alla stod och tittade på en lejonsvans som knappt skymtade under ett träd i fjärran. Men vi hade ju läst att i den här parken fanns det mycket men nästan inga lejon. Men eftersom Olof lyckats se gerenucker som var hans "omöjliga djur" så skulle Fjonken kanske få se sitt favvodjur, lejonet. Och mycket riktigt. I gräset låg två lejonhonor och spanade ut över den stora flocken med gnuer. En av dem reste sig och då trodde vi att nu skulle de jaga, men tyvärr omgrupperade de sig bara och vi åkte vidare utan att ha fått se en jakt. Fjonken var helnöjd ändå.

Nu hade det börjat skymma och vi åkte till ett lite grönare område där det fanns hundratals, ja kanske tusentals sebror och gnuer. Man kunde komma väldigt nära inpå dem så det var väldigt häftigt. Olof försökte till och med klappa en sebra men så långt kunde vi inte gå.

När det sedan blev kväll åkte vi vår camping som ligger i utkanten av parken och drivs av masaierna från byarna runt omkring. På vägen började det spricka upp lite i det anars lite mulna vädret och vi såg snön på Kilimanjaro. Just den perfekta bilden som finns i alla broschyrer. Om vi bara hade ett djur i förgrunden. Typiskt nog var det enda gången vi inte hittade några djur och de vi såg bara sprang iväg när vi stannade. Till slut fick jag en bild på den här "talande" gnurumpan som liksom säger att den är trött på alla turister som tar klichébilder.

Väl på campingen slog vi upp vårt nya tält och lagade middag på vårt nya campingspis och somnade trötta efter alla äventyr. På natten hörde vi en skrattande hyena som inte kändes som den var många meter bort. Och det var den säkert inte eftersom det bara var en eltråd som skiljde oss från det vilda.

Vi hade också fått höra av campingföreståndaren att det fanns en elefant som gick in på campingen varje kväll och ut varje morgon, men att han ÄNNU inte gjort någon illa. Vi lovade att akta oss för honom, men såg honom aldrig efersom camingplatsen var så jättestor.

Nästa dag bestämde vi oss för att åka ut ur parken som var ganska dyr med sina 100 USD per dygn och istället åka till en mindre park som ägs av lokalsamhället. Vi hade hört att vägen dit var "diabolic" men tyckte att det inte var så illa, inte värre än tvättbrädan vi åkte på runt i parken. Men det var i början. Efter ett tag blev det värre. Vår lilla Corolla nästan försvann i de djupa spåren och hålen, men hon kom upp. Tappert kämpat! Nästan lika duktig som Coyote, vår Corolla som vi korsade Kalahari med. Efter någon timme kom vi dock fram till naturreservatet men vid grinden ser vi att det kostar nästan lika mycket att åka in som i Amboseli och så berättar de att det inte finns någon camping. Så då var det bara att åka tillbaka igen.
Inne i Amboseli igen tänkte vi att nu har vi verkligen fått se alla djur vi ville se. Då såg vi giraffer och kom på att det hade vi ju inte sett innan. Sen så såg vi en schakal stå alldeles vid vägkanten, bredvid två vackra rovfåglar. Den bara stod och tittade på oss. Länge. Såg ut som en vanlig hund nästan. Till och med Olof som är lite långsam med systemkamera och diafilm började göra iordning sig för en bild, men just som han skulle trycka på avtryckaren så sprang schakalen iväg.

Även den här dagen åkte vi upp till utsiktkullen för att äta lunch. Nu när vi lärt känna vår campingspis lagade vi till och med en riktig måltid på nudlar och indisk gryta.

Mätta och belåtna körde vi vidare på grusvägarna till jag plötsligt såg något som låg mitt på vägen. När vi kom närmare såg vi att det var en hyena som låg och sov. Vi körde nämare men h@n ville absolut inte flytta på sig. Nu hann Olof ta kort och vi hann till och med tråkna på att stå och vänta innan h@n försvann ned i diket och sov vidare där.

Vi körde en liten vända till, men sen åkte vi till campingen lite tidigare för att hinna njuta av platsen där innan det blev mörkt. Olof gick en runda runt hela campingen och det var lååångt. Vi såg en schakal precis utanför stängslet, apor och många andra djur.

Den natten blev det kallt och det var tur att vi tagit med ett extra täcke som vi kunde bre ut över oss alla tre. När vi sen satt lite morgonfrusna och åt frukost hade vi på oss alla kläder vi hade. Tyvärr hade vi inte så mycket vatten kvar så vi kunde inte bälga i oss te för att värma oss inifrån. Men när solen steg högre blev det varmare och jackor och tröjor åkte av.

Vi hade en skön förmiddag och åkte ut ur parken vid lunchtid, den här gången utan att ha fikat på utsiktskullen. Istället stannade vi ett par gånger på vägen och åt upp det sista i matsäcken. Vi fick sen stanna i en liten stad och fylla på förråden både för oss och för bilen (bensinlampan hann lysa ett tag) så vi klarade oss hem.

Fjonkens dröm

Inatt drömde jag att mina två kompisar från Bolivia, Lance och Cayson hjälpte mig. Det var ett monster och först blev vi robotar och sen blev vi lejon och sen... då blev vi jättar som trampade ned monstret.

Nairobi National Park

I helgen var vi och besökte en nationalpark som ligger alldeles utanför Nairobi. Vi åkte inte in i hela parken med bil eftersom det fortfarande är för dyrt för oss nu innan vi har uppehållstillstånd, men gick en sk Safari Walk som delvis går förbi inhägnade djur och delvis tar en på broar in i själva nationalparken. På vissa ställen var det lite mer zoo än vad vi hade tänkt oss, men det var jättebra för Fjonk som fick tillfälle att lära sig hur olika djur ser ut inför vår kommande riktiga safari.

Det här är djuren vi såg:

En zebra som antingen var nån slags albino eller som lyckats rulla sig i ljusbrun lera precis överallt där den borde vara svart.

Den här stackars leoparden hade en jättestor bur, men eftersom han var alldeles ensam gick han bara längs staketet längst bort.

Geparden däremot var full av upptåg. Den låtsades jaga djuren som befann sig på andra sidan stängslet och ibland rusade den fram emot den glasvägg bakom vilken alla människor stod. Man riktigt kunde se hur han "skrattade" när alla kastade sig undan.

Impala brukar förekomma i större flockar, men den här sprang mest runt och retade geparden.

Lejonen sov som vanligt, men trots det stod Fjonk länge fascinerat och tittade på dem. Det är hans absoluta favvodjur...

... och alla hans leksaksdjur som ens lite påminner om ett kattdjur är Simba eller något annat lejon ur Lejonkungenfilmerna.

Gömd i det höga gräset skymtade vi en hyena som såg bra mycket sötare ut än de brukar porträtteras.

Wildebeest är nog som häftigast då de stormar fram genom floder i hjordar om tusentals djur vid den så kallade "wildebeest migration", såhär betandes är de mest lite fulsöta.

Oryx däremot är nog det vackraste djur jag vet. De är framförallt så gracila och liksom glider fram över sanddynerna i öknen. Den här stackaren hade dock bara ett horn, men det fick honom nästan att se mer ut som ett sagodjur.

Någon fågelskådare lär jag inte blir för det finns alldeles för mycket fåglar för att kunna lära sig alla, men just den här kände vi igen från Sydafrika.

Och så precis vid utgången, en ekorre som hoppade fram precis framför oss. Det är inte bara spektakulära djur som är roliga att fotografera.

Fjonken går till dagis

Dagen till ära är Fjonk iklädd sin Barca-dräkt och har fått hårgele av Olof. Han säger att ingen spelar fotboll här i Kenya vilket de alltid gjorde på dagis i Bolivia, men menar att han ju faktiskt kan visa barnen här hur en riktig "fotbolista" ser ut.

Efter att ha packat ryggsäcken med "mellis" och en extra tröja om solen, som för en gång skull visade sig den här morgonen, skulle gå i moln, sätter han på sig sina skor.
Så sätter vi oss i bilen...
... sätter på säkerhetsbältet och kör iväg.

Det är verkligen inte särskilt långt till dagis, inte ens ett kvarter, så egentligen kan Fjonk gå dit med Olof men han tycker mer om att få skjuts med mig, Sofia då jag åker till jobbet.



Hej då mamma!





Det är ett kenyanskt dagis men flera av barnen kommer från andra länder också, framförallt i de två lägsta klasserna och arbetsspråket är engelska . Fjonk går i en klass som heter Nursery 1 och som är för barn på 3,5 till 4,5 år. Fjonken som fyller fem i september är därför äldst men vi tyckte att det var bättre att låta honom ta det lite lugnt eftersom han skulle lära sig ett helt nytt språk också. I den högsta klassen Top Class är det mer som en förskola då de lär sig att skriva och räkna och det får Fjonken vänta med tills han börjar på svenska skolan i höst.
Men de har raster ihop i en stor härlig trädgård och då leker Fjonk mestadels med barnen i Top Class.

Det viktigaste de här första veckorna på dagis har varit att låta honom lära sig eneglsa i lugn och ro. Han har inte varit med när hans klasskompisar haft franska eller kiswahililektioner. Och hans engelska blir verkligen allt bättre även om han fortfarande mest härmar det han hör utan att förstå. Fjonkens spanska är också fortsatt bra. Olof pratar spanska med honom ibland och det händer fortfarande att han frågar vad ett ord på svenska betyder och då nöjer sig med att få det spanska ordet som förkaring.

Nu är det den sist veckan på dagis ordinarie termin och de har nästa två månaders vinterlov. Men som tur är, har de "holiday school" vilket innebär att de tre timmar om dagen har roliga aktiviteter i mindre grupper. Det är nödvändigt eftersom Fjonken behöver lekkamrater och han fortfarande är för blyg för att bjuda hem någon eller att leka med grannarnas barn.