För elva år sedan tillbringade jag en fruktansvärd vecka i Etiopien och sedan dess har jag verkligen velat komma tillbaka för att få en mer positiv bild av landet. Det ironiska var att syftet med resan då, när jag var elev på Kommunikationslinjen på Röda Korsets folkhögskola, var att genom ett video- eller radioreportage förmedla en mer positiv bild till allmänheten i Sverige än den de generellt har om Afrika och Etiopien i synnerhet.
Som tur var, var vi en grupp som reste till Eritrea och vi hade bara positivt att säga om det landet, det var när vi åkte en vecka till Etiopien för att träffa resten av gruppen som vi blev totalt chockade. Vi kunde knappt gå utanför dörren utan att bli omringade av tiggande barn som snart började slita och dra i våra kläder. Sedan blev det bara värre när äldre barn kom fram och erbjöd sig att jaga bort de barnen genom att mot betalning kasta stenar eller slå på dem med träpåkar.
Den här gången hade jag en betydligt bättre erfarenhet. Jag kunde gå runt överallt och även om det fanns tiggare, kanske fler än i La Paz eller Nairobi, så klängde de inte på mig och det var inte värre än på många andra ställen. Jag brukar oftast inte vilja ge pengar till tiggare eftersom jag inte uppmuntrar folk att tigga. Jag vet att många familjer skickar ut sina barn på gatorna och ser till att de är smutsiga och storögda. Visst behöver familjen oftast den extra inkomsten, men det finns bättre sätt att få den. Många gatubarn har också någon vuxen som tar större delen av deras inkomst och jag vill inte uppmuntra det heller. Det jag brukar föredra att göra är att bidra till försäljare, gatumusikanter eller andra som erbjuder något och bara någon enstaka gång ge pengar dirket till någon som inte kräver det av mig.
Kom till Addis på söndagen och bodde jag på ett gammalt statligt hotell där inget hänt sedan det byggdes på 1960-talet. Det ligger ganska centralt men lyckas ändå vara omringat av en enorm trädgård eller rättare sagt, en park. På frukosten roade jag mig med att fundera på vilka de andra gästerna var och jag kom fram till att förutom Etiopiens OS-trupp (jag kände dock inte igen någon) så var det ett flertal familjer som verkade vara i Etiopien för att adoptera barn. Jag såg flera nyblivna föräldrar bära runt på sina småbarn och på samma gång se överlyckliga och smått desperata ut. Jag gissar också att en del av paren utan barn väntade på att det skulle bli deras tur att få hålla sitt nya barn i famnen.
Sen hann jag inte fundera så mycket mer för jag blev hämtad och körd till LWFs kontor där jag slogs av alla där förutom kanske någon sekreterare var medelålders män. De var dock riktigt trevliga och jag hann njuta av en god Macchiato-kaffe vid ett möte med John som är chef, Bodja som är ansvarig för humanitära insatser och Belashew som är teknisk specialist, innan vi åkte för att möta Sida och sen UNHCR.
Dagen därpå var det en tidig morgon i bilen då jag skulle resa med John och Bodja till flyktinglägren i Teferi Ber/Awbere. Det tog oss 11 timmar dit och då hade vi bra flyt i trafiken och stannade bara för frukost och kaffe. Trötta och hungriga kom vi så fram till Jijiga i Somali Region och hann knappt äta innan vi somnade. Jag förstår varför chauffören var trött av att köra, men jag förstår inte hur vi andra kunde bli så trötta bara av att åka.
Nästa dag åkte vi ett 40-tal kilometer ut till lägret i det som av lokalbefolkningen alltid hetat Awbere vilket betyder födelsemärke på Somali, men som på kartor och i officella register heter Teferi Ber eftersom det var här Teferi (kejsare Haile Selassie) flydde landet (Ber=port) när han blev avsatt. Det ligger bara 4 kilometer från Somalilands gräns och både kulturellt och ekonomiskt är man mer än del av Somaliland än av Etiopien. Vatten är en bristvara i området och därför är LWFs roll att borra brunnar och dra vatenledningar till både flyktingarna och till de som bor runt omkring. Eftersom vattennivån så här års är så låg och eftersom man ännu inte hunnit borra tillräckligt djupt kör två lastbilar vatten 3 gånger var fram och tillbaka från en brunn nästan 30 kilometer bort.
Lägret nyöppnades förra året och har nu över 10.000 flyktingar. Eftersom det hade uppemot 90.000 som mest på 1990-talet och detta hade förödande konsekvenser på miljön och för lokalbefolkningen har man nu bestämt att gränsen är nådd och man har öppnat ett annat läger i Sheder några kilometer därifrån. För att inte återskapa samma situation som fanns tidigare, jobbar LWF även med miljöfrågor. Man gör terasser, diken, planterar träd och upplyser folk om miljökonsekvenser. På bilden arbetar några kvinnor med att gräva diken som ska bevara fukten efter de små regn som faktiskt kommer då och då. I många fall betalar man deras arbetskraft med mat (WFP-Food For Work) men här ville man ha betalt i cash eftersom man ville kunna köpa getter.
Vi hade ett bra besök och hann både se de projekt som är på gång och prata med flyktingarna, men eftersom tiden blev ganska kort, åkte jag tillbaka även dagen därpå för att göra uppföljningar medan John och Bodja hade möten i Jijiga. Jag hade en utmärkt guide och tolk i Ahmed Nuur som jag verkligen hoppas ska bli den nya programkoordinatören i fält. På bilden nedan står han i vit keps med Mogus, den tekniske koordinatören i fält, och två flyktingar och tittar på en av de nya etanolspisarna som LWF delat ut för att flyktingarna inte ska konkurrerar med lokalbefolkningen om den lilla ved som finns i området.
Sen blev det dags att resa tillbaka och vi hade ytterligare en tidig morgon för att hinna tillbaka till Addis innan det blev mörkt. Men den här gången stannade vi och åt lunch och det var också mer trafik så det tog nästan 13 timmar. Vi har bestämt att vi ska kolla upp om man kan flyga ibland för det är verkligen en lång resa.
På lördagen hann jag med att få lite sightseeing och shopping samt en lång arbetslunch med John för att utvärdera resan innan jag flög tillbaka.
Som tur var, var vi en grupp som reste till Eritrea och vi hade bara positivt att säga om det landet, det var när vi åkte en vecka till Etiopien för att träffa resten av gruppen som vi blev totalt chockade. Vi kunde knappt gå utanför dörren utan att bli omringade av tiggande barn som snart började slita och dra i våra kläder. Sedan blev det bara värre när äldre barn kom fram och erbjöd sig att jaga bort de barnen genom att mot betalning kasta stenar eller slå på dem med träpåkar.
Den här gången hade jag en betydligt bättre erfarenhet. Jag kunde gå runt överallt och även om det fanns tiggare, kanske fler än i La Paz eller Nairobi, så klängde de inte på mig och det var inte värre än på många andra ställen. Jag brukar oftast inte vilja ge pengar till tiggare eftersom jag inte uppmuntrar folk att tigga. Jag vet att många familjer skickar ut sina barn på gatorna och ser till att de är smutsiga och storögda. Visst behöver familjen oftast den extra inkomsten, men det finns bättre sätt att få den. Många gatubarn har också någon vuxen som tar större delen av deras inkomst och jag vill inte uppmuntra det heller. Det jag brukar föredra att göra är att bidra till försäljare, gatumusikanter eller andra som erbjuder något och bara någon enstaka gång ge pengar dirket till någon som inte kräver det av mig.
Kom till Addis på söndagen och bodde jag på ett gammalt statligt hotell där inget hänt sedan det byggdes på 1960-talet. Det ligger ganska centralt men lyckas ändå vara omringat av en enorm trädgård eller rättare sagt, en park. På frukosten roade jag mig med att fundera på vilka de andra gästerna var och jag kom fram till att förutom Etiopiens OS-trupp (jag kände dock inte igen någon) så var det ett flertal familjer som verkade vara i Etiopien för att adoptera barn. Jag såg flera nyblivna föräldrar bära runt på sina småbarn och på samma gång se överlyckliga och smått desperata ut. Jag gissar också att en del av paren utan barn väntade på att det skulle bli deras tur att få hålla sitt nya barn i famnen.
Sen hann jag inte fundera så mycket mer för jag blev hämtad och körd till LWFs kontor där jag slogs av alla där förutom kanske någon sekreterare var medelålders män. De var dock riktigt trevliga och jag hann njuta av en god Macchiato-kaffe vid ett möte med John som är chef, Bodja som är ansvarig för humanitära insatser och Belashew som är teknisk specialist, innan vi åkte för att möta Sida och sen UNHCR.
Dagen därpå var det en tidig morgon i bilen då jag skulle resa med John och Bodja till flyktinglägren i Teferi Ber/Awbere. Det tog oss 11 timmar dit och då hade vi bra flyt i trafiken och stannade bara för frukost och kaffe. Trötta och hungriga kom vi så fram till Jijiga i Somali Region och hann knappt äta innan vi somnade. Jag förstår varför chauffören var trött av att köra, men jag förstår inte hur vi andra kunde bli så trötta bara av att åka.
Nästa dag åkte vi ett 40-tal kilometer ut till lägret i det som av lokalbefolkningen alltid hetat Awbere vilket betyder födelsemärke på Somali, men som på kartor och i officella register heter Teferi Ber eftersom det var här Teferi (kejsare Haile Selassie) flydde landet (Ber=port) när han blev avsatt. Det ligger bara 4 kilometer från Somalilands gräns och både kulturellt och ekonomiskt är man mer än del av Somaliland än av Etiopien. Vatten är en bristvara i området och därför är LWFs roll att borra brunnar och dra vatenledningar till både flyktingarna och till de som bor runt omkring. Eftersom vattennivån så här års är så låg och eftersom man ännu inte hunnit borra tillräckligt djupt kör två lastbilar vatten 3 gånger var fram och tillbaka från en brunn nästan 30 kilometer bort.
Lägret nyöppnades förra året och har nu över 10.000 flyktingar. Eftersom det hade uppemot 90.000 som mest på 1990-talet och detta hade förödande konsekvenser på miljön och för lokalbefolkningen har man nu bestämt att gränsen är nådd och man har öppnat ett annat läger i Sheder några kilometer därifrån. För att inte återskapa samma situation som fanns tidigare, jobbar LWF även med miljöfrågor. Man gör terasser, diken, planterar träd och upplyser folk om miljökonsekvenser. På bilden arbetar några kvinnor med att gräva diken som ska bevara fukten efter de små regn som faktiskt kommer då och då. I många fall betalar man deras arbetskraft med mat (WFP-Food For Work) men här ville man ha betalt i cash eftersom man ville kunna köpa getter.Vi hade ett bra besök och hann både se de projekt som är på gång och prata med flyktingarna, men eftersom tiden blev ganska kort, åkte jag tillbaka även dagen därpå för att göra uppföljningar medan John och Bodja hade möten i Jijiga. Jag hade en utmärkt guide och tolk i Ahmed Nuur som jag verkligen hoppas ska bli den nya programkoordinatören i fält. På bilden nedan står han i vit keps med Mogus, den tekniske koordinatören i fält, och två flyktingar och tittar på en av de nya etanolspisarna som LWF delat ut för att flyktingarna inte ska konkurrerar med lokalbefolkningen om den lilla ved som finns i området.
Sen blev det dags att resa tillbaka och vi hade ytterligare en tidig morgon för att hinna tillbaka till Addis innan det blev mörkt. Men den här gången stannade vi och åt lunch och det var också mer trafik så det tog nästan 13 timmar. Vi har bestämt att vi ska kolla upp om man kan flyga ibland för det är verkligen en lång resa.På lördagen hann jag med att få lite sightseeing och shopping samt en lång arbetslunch med John för att utvärdera resan innan jag flög tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar