Amboseli NP

I måndags tog jag kompledigt och vi fick då en långhelg att åka på minisemester på. Valet föll på nationalparken Amboseli som är den näst mest besökta parken i Kenya (efter Masai Mara) eftersom det är bra vägar dit (och inom den) så det passar den lilla Corollan vi lånar nu och eftersom det kändes som en bra början för Fjonk att lära sig den svåra konsten att-spana-djur.
Och vi hann inte ens in i parken innan vi såg de första djuren. Parken är inte inhägnad utan bara markerad med vita stenar för att människor ska hålla sig på rätt sida. Det var inte heller vilka djur som helst vi såg först utan ett djur vi aldrig sett förr utan brukade skämta om att vi ville se i Sydafrika, de mycket skygga gerenuckerna, en slags antilop som står på bakbenen när den äter bladen från taggbuskar och träd.

Vi hade kommit iväg tidigt hemifrån på lördagsmorgonen, men på grund av en massa lastbilar på vägen som också leder till Mombasa, tog det oss över fem timmar till parkingången. Vi var hungriga men väl inne i parken kunde vi inte stanna och äta picknick var som helst. Men Olof hade hört att det fanns en kulle där man kunde stanna så trötta och hungriga slingrade vi oss fram genom parken och njöt av att se sebror, gnuer (som vi är mest vana att kalla wildebeestar efter deras namn i Sydafrika) och antiloper i mängder.

Utsiktskullen var VÄL värd all väntan. Vi dukade upp mackor, oliver, chokladmjölk och annat gott och bara njöt. Nedanför såg vi flera flodhästar, bufflar och elefanter som vadade eller bara låg halvt i vatten och åt av det gröna gräset.

När vi sen åkte vidare hade vi sett så mycket djur att vi tänkte att vi inte skulle kunna se så mycket mer. Och vi hade bara varit i parken några timmar. Då såg vi att en minibuss hade stannat på vägen och vi skämtade om att de tittade på en lejonsvans eftersom vi en gång i Sydafrika hamnade längst bak i en karavan med bilar som alla stod och tittade på en lejonsvans som knappt skymtade under ett träd i fjärran. Men vi hade ju läst att i den här parken fanns det mycket men nästan inga lejon. Men eftersom Olof lyckats se gerenucker som var hans "omöjliga djur" så skulle Fjonken kanske få se sitt favvodjur, lejonet. Och mycket riktigt. I gräset låg två lejonhonor och spanade ut över den stora flocken med gnuer. En av dem reste sig och då trodde vi att nu skulle de jaga, men tyvärr omgrupperade de sig bara och vi åkte vidare utan att ha fått se en jakt. Fjonken var helnöjd ändå.

Nu hade det börjat skymma och vi åkte till ett lite grönare område där det fanns hundratals, ja kanske tusentals sebror och gnuer. Man kunde komma väldigt nära inpå dem så det var väldigt häftigt. Olof försökte till och med klappa en sebra men så långt kunde vi inte gå.

När det sedan blev kväll åkte vi vår camping som ligger i utkanten av parken och drivs av masaierna från byarna runt omkring. På vägen började det spricka upp lite i det anars lite mulna vädret och vi såg snön på Kilimanjaro. Just den perfekta bilden som finns i alla broschyrer. Om vi bara hade ett djur i förgrunden. Typiskt nog var det enda gången vi inte hittade några djur och de vi såg bara sprang iväg när vi stannade. Till slut fick jag en bild på den här "talande" gnurumpan som liksom säger att den är trött på alla turister som tar klichébilder.

Väl på campingen slog vi upp vårt nya tält och lagade middag på vårt nya campingspis och somnade trötta efter alla äventyr. På natten hörde vi en skrattande hyena som inte kändes som den var många meter bort. Och det var den säkert inte eftersom det bara var en eltråd som skiljde oss från det vilda.

Vi hade också fått höra av campingföreståndaren att det fanns en elefant som gick in på campingen varje kväll och ut varje morgon, men att han ÄNNU inte gjort någon illa. Vi lovade att akta oss för honom, men såg honom aldrig efersom camingplatsen var så jättestor.

Nästa dag bestämde vi oss för att åka ut ur parken som var ganska dyr med sina 100 USD per dygn och istället åka till en mindre park som ägs av lokalsamhället. Vi hade hört att vägen dit var "diabolic" men tyckte att det inte var så illa, inte värre än tvättbrädan vi åkte på runt i parken. Men det var i början. Efter ett tag blev det värre. Vår lilla Corolla nästan försvann i de djupa spåren och hålen, men hon kom upp. Tappert kämpat! Nästan lika duktig som Coyote, vår Corolla som vi korsade Kalahari med. Efter någon timme kom vi dock fram till naturreservatet men vid grinden ser vi att det kostar nästan lika mycket att åka in som i Amboseli och så berättar de att det inte finns någon camping. Så då var det bara att åka tillbaka igen.
Inne i Amboseli igen tänkte vi att nu har vi verkligen fått se alla djur vi ville se. Då såg vi giraffer och kom på att det hade vi ju inte sett innan. Sen så såg vi en schakal stå alldeles vid vägkanten, bredvid två vackra rovfåglar. Den bara stod och tittade på oss. Länge. Såg ut som en vanlig hund nästan. Till och med Olof som är lite långsam med systemkamera och diafilm började göra iordning sig för en bild, men just som han skulle trycka på avtryckaren så sprang schakalen iväg.

Även den här dagen åkte vi upp till utsiktkullen för att äta lunch. Nu när vi lärt känna vår campingspis lagade vi till och med en riktig måltid på nudlar och indisk gryta.

Mätta och belåtna körde vi vidare på grusvägarna till jag plötsligt såg något som låg mitt på vägen. När vi kom närmare såg vi att det var en hyena som låg och sov. Vi körde nämare men h@n ville absolut inte flytta på sig. Nu hann Olof ta kort och vi hann till och med tråkna på att stå och vänta innan h@n försvann ned i diket och sov vidare där.

Vi körde en liten vända till, men sen åkte vi till campingen lite tidigare för att hinna njuta av platsen där innan det blev mörkt. Olof gick en runda runt hela campingen och det var lååångt. Vi såg en schakal precis utanför stängslet, apor och många andra djur.

Den natten blev det kallt och det var tur att vi tagit med ett extra täcke som vi kunde bre ut över oss alla tre. När vi sen satt lite morgonfrusna och åt frukost hade vi på oss alla kläder vi hade. Tyvärr hade vi inte så mycket vatten kvar så vi kunde inte bälga i oss te för att värma oss inifrån. Men när solen steg högre blev det varmare och jackor och tröjor åkte av.

Vi hade en skön förmiddag och åkte ut ur parken vid lunchtid, den här gången utan att ha fikat på utsiktskullen. Istället stannade vi ett par gånger på vägen och åt upp det sista i matsäcken. Vi fick sen stanna i en liten stad och fylla på förråden både för oss och för bilen (bensinlampan hann lysa ett tag) så vi klarade oss hem.