Lucia

För första gången i mitt liv blev jag luciafirad för. Efter alla gånger jag lussat för min mamma, var det nu hon som ihop med Fjonken som kom och lussade klockan sju denna lördagsmorgon. Fjonken är ju en rutinerad Lucia efter sitt framträdande i svenskkolonin i La Paz förra året.

Frustration och dåligt med julstämning

Det var väldigt länge sen jag skrev på bloggen. Ska försöka åtgärda det retroaktivt så småningom.
Annars är det lite hektiskt just nu. Sen i onsdags har mailen strulat här på jobbet samtidigt som jag försöker hinna med att sammanställa massa rapporter och möta en deadline imorgon för nästa års projektansökan. Känns lite omöjligt eftersom massa mail fastnat i servern och det jag måste göra är att maila fram och tillbaka med mina kolleger i de tre flyktinglägren om olika förslag och lösningar.
I lördags var det svensk julmarknad på svenska skolan som vi inte var på eftersom Fjonken hade haft lite feber kvällen innan och han skulle ta det lugnt innan barnkalaset han ville gå på på eftermiddagen. Lite julstämning fick vi dock senare på kvällen när vi hade middag hemma hos en amerikansk familj som bott många år i Geneve. De berättade hjältehistorien om kvinnan som hällt ut kokande soppa på en halv armé som skulle anfalla Geneve på natten till den 13e december för väldigt länge sen och till vars minne man firar med att äta soppa och sen slå sönder en liten gryta av choklad med marsipangrönsaker i. Därefter drack vi glögg som de haft med från Chicago. På vägen hem njöt jag av att se hur Nakumatt, vår stormarknad var iklädd blinkande lampor.
Men annars är det som sagt dåligt med julstämning. Vädret är oförändrat med omväxlande regn och solsken och ibland kan det bli riktigt varm i solen. Kanske är det närheten till ekvatorn som gör att vädret inte är så olika över året, men om jag inte kan få tydliga årstider, hade jag nog valt att istället ha det lite varmare jämt.
Hur som helst åker jag och Fjonken till Europa på fredag. Jag ska ha lite möten i Geneve och kanske i Uppsala, annars tänkte jag ha semester i Skåne mestadels. Kanske blir det Piteå över jul. Olof hade tänkt åka till Kongo, men så som utvecklingen varit där de senaste månaderna, kanske det är bättre att skjuta det till en annan gång, så därför köpte han lite oplanerat en resa till Hong Kong varifrån han tänkte utforska södra Kina. Det känns bra att vi delar upp oss eftersom jag kanske är mer för svenska traditioner och träffa familj, dessutom har jag ju rest så mycket med jobbet att jag vill tillbringa lite egen tid med Fjonken. Olof å andra sidan behöver lite egentid och vill gärna resa lite mer äventyrligt än vad han gör med oss.

På safari med Sverigebesök

Ann och Carolina kom från Uppsala för att vara med på mittutvärderingen av programmet som hölls i Dadaab för deltagare från alla tre läger. Därefter åkte vi på en safari en långhelg till Lake Nakuru och Hells Gate. Det var lite trångt i bilen, men vi såg många djur så det blev bra ändå.
Schakal

Inpackning i bilen för att åka iväg och äta frukost på en utsiktsplats

Hyenor som svalkade sig i en vattenpölNoshörning är det inte så ofta man ser, men som tur är, var detta vit noshörning (felöversatt och borde heta vid noshörning för den har en vid mule den kan beta gräs med) och inte den aggressiva svarta (som annars heter hakläppsnoshörning eftersom den har en böjd mule som passar för att äta blad från buskar.

Fjonk klättrar i Hells Gate National Park

Våren är på väg, eller?

För nån vecka sen var jag säker på att våren var på väg. Det var varmt och skönt och jag kände att nu äntligen skulle jag tina upp.
Jacarandaträdens blålila blommor ligger fortfarande överallt på marken men det är nu märkbart kallare och det har varit ruggigt och mulet nu i flera dagar. Men i oktober SKA det bli varmare och våren SKA komma så jag hoppas att den kommande regnperioden ändå ska kunna ge oss en del sol.

Utan el

Den senaste tiden har strömmen kommit och gått och jag antar att det beror på de häftiga regn vi haft på eftermiddagar och kvällar. Men i lördags var det värre än vanligt.
Vi satt hemma hos några vänner och spelade spel när det plötsligt blev mörkt. Klockan närmade sig nio på kvällen och vi var på väg att åka hem så det var mest lite mysigt att sitta i stearinljusets sken och prata. Fjonken hade somnat i soffan så han märkte inte att teven gick av.
Vi åkte hem i mörker och fick veta av vakten att det var ett ganska stort område som var utan el. Men när den fortfarande inte kommit tillbaka vid lunchtid dagen därpå började vi oroa oss för maten vi hade i kyl och frys. Men strömmen var tillbaka några timmar senare och all mat hade faktiskt klarat sig. Det värsta var nog på natten då vår elektriska "myggjagare" inte funkade eftersom det är händer och ansikte som aldrig riktigt täcks av täcket och det är där det är värst att få myggbett. De som inte tycker att myggor är tt problem i Nairobi eftersom de inte finns malaria har aldrig varit riktigt myggbiten.

Liten uppdatering

Olof har börjat läsa franska på Alliance Francais och Sofia och Fjonk har börjat rida. Det här är Dominique, en gammal tant som gått galopp som ung och nu är ridskolehäst. Men hon

älskar fortfarande att springa fort så det är svårt att fortsätta driva henne framåt för att hon ska jobba bra. Men en härlig häst är det så jag hoppas få fortsätta rida henne.

Fjonk var lite besviken eftersom de ännu inte litar på att han kan rida själv, men det kommer nog också. Ponnyerna här är dock lite större än de han ridit tidigare så det är okså svårt för honom att verkligen rida.

Söndagsnöje

Igår, söndag tog vi med Tofte, Fjonkens bästa kompis till en park i närheten. Vi skulle flyga Fjonks födelsedagsdrake, men det gick inget vidare trots små vindpustar ibland. Däremot tyckte båda barnen att det var jättekul, men lite läskigt att rida kamel. Speciellt läskigt är det när kamelen ska lägga sig ned när ritten är avslutad.

Fjonk blir stor

Vi hade en tidig morgon och Fjonk var väldigt förväntansfull. Jag tror han vaknade redan klockan 6 och sen låg han alldeles still och låtsades sova när vi kom in en timme senare. Vi hade gjort chokladtårta med jordgubbar på precis som han önskat sig.
Men efter att ha öppnat alla presenter blev han nog lite besviken eftersom han hade så höga förväntningar. Jag pratade sen med honom och då sa han att han dels tyckte att det var lite läskigt att fylla år eftersom när man är fem är man så stor och det tyckte han känns jobbigt. Dels hävdade han att han mest av allt hade önskat sig en u-båt att ha i badkaret, men det han han bara nämnt bland mycket annat innan, så vi förstod inte att det var så viktigt. Dessutom har vi inte hittat nån. Jag tror inte heller att det var så viktigt utan det var mest att han tänkt sig saker på ett sätt och så blev det annorlunda. Jag tror att det blir bra när han bara får smälta intrycken från imorse.
Den finaste presenten han fick och som vi funderade på länge innan vi köpte är en hoppmatta. Han behöver uteleksaker för att göra av med sin "klätterenergi" och jag hoppas verkligen att han kommer att tycka det är roligt att hoppa på den. Alternativet vi hade var att köpa en sparkcykel som han verkligen önskat sig länge, men han har ju fortfarande lite "nyhetsvärde" med sin vanliga cykel.
Annars fick han DVD, datorspel, Bamsetidning, ridbyxor, ridstrumpor, skydd att ha när han cyklar eller åker skridskor (Olof har hittat en ishall vi ska åka till nån dag), en påse med kulor (de byter på dagis), pysselböcker, en engelsk-spansk illustrerad ordbok. Han skulle även ha fått en Lego-motorcykel men när Olof åkte för att köpa den igår var den slut och han hittade inget annat liknande. Men vi kanske ger honom det senare istället.
På dagis ska han bjuda sina kompisar på glass med strössel under fruktstunden och alla barn ska få såna strutar man blåser i och så tutar de. Sen ska han få hjälpa Olof att bygga ihop hoppmattan. Ikväll ska vi bjuda honom på quinua-soppa som han önskat sig (det var en av de rätter han åt oftast i Bolivia (eftersom det var en av de saker Lucia kunde laga) men vi fattade inte att han tyckte att det var så gott, vi visste inte heller att det gick att köpa här förrän Olof hittade quinoa i en hälsokostaffär). På lördag ska vi bjuda hem några vänner som har barn i hans ålder.

"hornbill"-fågel

När Olof och Fjonken gungade i den nyligen uppsatta hängmattan i trädgården fick de se en märklig fågel. Enligt wikipediasökning på utseende, storlek (stooor), utbredning och vanor är det en Silvery-cheeked Hornbill (Ceratogymna brevis).

Inbrott och utbrott

När vi kom hem från nationalparken i lördags var vi mycket trötta, men när jag skulle lägga tillbaka våra pass där vi förvarar våra värdesaker märkte vi att låset var trasigt och insåg att någon måste ha tagit sig in i vårt hus, någon som har nyckel. Kanske har personen inte haft så mycket tid utan mest velat titta runt inför ett större inbrott.
Innan vi flyttade in stod huset tomt och de var säkert många som kunde göra en kopia av nyckeln då vid alla husvisningar och nyckeln hängandes hos vakten.
Olof ägnade måndagen åt att byta alla lås, så nu känner vi oss lite säkrare.

Nairobi NP (nu på riktigt)

Nu när vi har vårt uppehållstillstånd, kan vi äntligen åka in i nationalparker utan att bli ruinerade. Nairobi NP ligger nära stan och det känns betydligt större än vad det verkar utifrån. Vi hade så trevligt att vi var där i 10 timmar igår, ända tills de stängde.

Det coolaste var nog att vi såg en gepard under ganska lång tid. Först såg vi den trycka uppe i några buskar, sen kom den närmare oss och sprang iväg till andrasidan vägen. Där låg den och spanade ett tag på en sten innan den satte fart mot en flock zebror. Geparder kan springa väldigt fort, men bara ett par hundra meter så när den inte fick tag på en zebra i första försöket, drog den sig bort lite längre bort vid en annan väg. Där låg den och vilade sig ett tag igen. Så gav den sig ut på fler jakter men då tappade vi den ur sikte. Jättejättecoolt var det i alla fall. Första gången jag och Fjonk ser en gepard och första gången någon av oss såg ett kattdjur som jagade. Lejon brukar man ju se ibland men de ligger ju bara och sover.

Det fanns flera picknickställen, men på en fanns det lite för framfusiga babianer (de ryckte av backspegeln på en annan bil) så vi ville inte stanna där. Innan vi åkte ut, åt vi kvällsmat på ett picknickställe, och sen åt vi bara efterrätt på den restaurang som ligger vid parken med en veranda ut mot ett vattenhål. Det var här Olof hade tänkt bjuda Sofia för födelsedagsmiddag, men det var bokat för en privat tillställning då. Dock såg vi inga djur vid vattenhålet eftersom ett liveband spelade hög musik. Fjonken var så trött at han inte ens orkade äta upp sin glass och han somnade så snart vi satt oss i bilen.

[mer bilder och text kommer snart...]

Engelsklektioner

Dagisfröken ringde och sa att Fjonk ska få börja läsa engelska två gånger i veckan ihop med fk (förskoleklassen) från och med nästa vecka. Hon var så stolt över att hon kommit på denna briljanta idé och att hon gått och pratat med alla inblandade om den. Olof var också stolt över att det var hans kommentar som planterade idén. Fjonk var också stolt för att han nu ska få gå i skolan lite.

Vem fyller år först?

För ett tag sedan gjorde vi en kalender till Fjonk med bilder som visade vad vi gjort eller skulle göra olika dagar, eftersom han börjat tjata om när han skulle börja skolan och när han fyllde år.
Problemet blev att han snart såg att jag, Sofia, fyllde år tre veckor innan honom. Oj vad orättvist han tyckte det var. Visst vet han att man måste vänta på sin tur på dagis och så, men att hans egen mamma hade mage att fylla år innan honom, var mer än han kunde acceptera. Det värsta var ju att hur mycket han än tjatade vägrade hon byta dag med honom!
Hur som helst så närmade sig min födelsedag och Olof sa att det var viktigt att vi provade på mig först. Det var ju länge sen vi firade nån födelsedag i vår familj och då kunde ju Fjonk komma på ideér om hur han ville ha det.
I fredags gick jag hem från jobbet och hittade Olof och Adrian slötittandes på teve. Men ‘surprise’: De hade bakat en tårta med hallon och mullbär på som vi åt på altanen i solnedgången. Hade de inte överraskat mig då, hade jag ju sett tårtan i kylskåpet under kvällen.
Morgonen därpå fick vi alla sova ut ganska länge innan samma tårta gjorde entré igen. Den här gången i sällskap med en massa paket, blåbärsoppa och kanelknäcke från Sverige. Jag fick bland annat en MP3-spelare, ett presentkort på tio ridlektioner (när jag hittat en ridskola) och en guidebok för Etiopien. Fjonk gav mig också armband och örhängen som han själv valt. Han vill alltid att jag ska vara vacker.
Eftersom våra pass fortfarande inte kommit tillbaka från ministeriet, kunde vi inte åka på safari som vi tänkt utan det blir nästa helg. Istället åkte vi till Village Market där det fina FN-folket bor, för att spela minigolf och äta lunch. Fjonk var riktigt duktig när han koncentrerade sig, men tyckte såklart att det ibland inte var så viktigt att hålla sig till reglerna. Totalt sett kom han inte så många poäng efter oss, men det kanske säger mer om mig och Olof än om honom.
Solen sken och det var riktigt sommarväder (den bästa presenten jag kunde få), så gick vi till ett spanskinspirerat tapasställe för att dricka lite läsk och äta något. Innan vi ens fått in vår mat, fick Fjonk ett rejält vansinnesutbrott så att Olof fick gå bort med honom. Fjonk hävdade själv att det var för att han inte fick hänga ned för balkongräcket, men det mest sannolika är att han var irriterad på mig som fortfarande fyllde år först.
Han lugnade sig dock och vi gjorde klart att om han fick ett sånt utbrott igen (han får gärna bli arg men då får han gå undan och vara arg utan att slåss och förstöra) skulle han själv inte få någon födelsedag. Han fick sen i sig lite mat också och blev på något bättre humör.
På kvällen sen gick vi på en fin italiensk restaurang i närheten av där vi bor. Vi satt på deras uteservering och behövde inte ens ta på oss de extra tröjor vi haft med. Fjonken fick bestämma förätten och han åt upp det mesta av den gravade laxen. Sen blev han trött och somnade i vagnen vi haft med oss.
Till pasta åt vi gnocchi med en fräsch sparrissås och till varmrätt, grillad hummer. Ägaren visade oss sin enorma vinsamling och sa att bara genom att berätta vad vi skulle äta, vilken prisklass vi tänkte oss och vilken sorts vin vi tyckte om, så skulle han plocka fram en idealisk flaska. Vi nöjde oss dock med en karaff husets vin eftersom Olof skulle köra hem, men idéen finns till en annan gång. Till efterrätt blev det en stark espresso, men vi var för mätta och nöjda för att ens titta igenom efterrättsmenyn. Ännu ett skäl till att komma tillbaka.
Kort sagt, en strålande bra födelsedag. Och den är ändå bara ett prov inför Fjonkens viktiga 5-årsdag den 23e.

Bli med bil och semestra vid havet

Nu har vi fått vår kära bil. En Toyota RAV4, likadan vi hade i Lesotho. Vi importerade den från Japan eftersom man där kan hitta bilar med låg kilometer i gott skick för bra pengar. Vi hade ju importerat den bilen vi hade i Lesotho också. den största skillnaden var att till Kenya får man inte importera bilar som är äldre än 7 år, vilket gjorde att vi hade klart mindre urval. Valet föll dock till slut på den här bilen:














Men tydligen är Kenya något alldeles unikt. Olof hade tänkt att han skulle åka och hämta bilen, precis som han hämtade den förra bilen i Durban. Men så sa vår "Procurement Officer" på kontoret , Jack, att en agent som skulle göra lite andra saker, kunde hjälpa oss att ta ut vår bil också. Det lät ju bra men ju närmare vi kom desto mer lät det som om han skulle åka bara för vår skull. När agenten varit i Mombasa ett par dagar, ringde vi och frågade hur det gick. Mycket bra, sa han, allt är nästan klart. Vi fick då den galna idéen om att åka till Mombasa hela familjen för att köra bilen tillbaka tillsammans. Men först fick Jack ringa och höra om den verkliegn skulle vara helt klar att hämta ut när vi kom. Agenten lovade både Jack och oss att de med största sannolikhet skulle vara helt klar på fredagen för det var bara nummerskyltarna han väntade på, men för säkerhets skull kunde han lova 100% att på måndagen skulle vi kunna hämta den och köra hem. Hur Jack än pressade honom, så fortsatte han att säga att alla papper redan var klara.
Eftersom jag hade några kompdagar att ta ut bestämde vi oss för att ta en minisemester och på fredagen, efter att ännu en gång ha frågat agenten om han tyckte att vi skulle komma den här helgen eller om vi skulle ta resan helgen därpå, tog vi ett nattåg till Mombasa.
Genom att välja bort middag och frukost och istället ta med picknick, kunde vi få två första-klass-kupéer som man kunde öppna upp till en stor kupé. Det var ett gammalt tåg men ganska rent och schysst. Vi åkte vid sjutiden på kvällen och enligt biljetten skulle vi vara framme halv nio på morgonen. Vi visste dock att det skulle ta mycket längre tid och var därför inte så förvånade att vi kom fram vid tolvtiden. Fjonken tyckte att det var spännande att åka tåg och han somnade bra i du-dunk-andet. Han vaknade dock en gång mitt i natten och trodde att vår vagn hade släppt från loket och att hans överbädd (coolaste och säkraste stället för honom att sova eftersom det fanns ordentligt skyddsnät) höll på att ramla ned. Just då lät loket ovanligt mycket så han hade väl rätt i att det kanske lät som om det var så. Han lugnade sig snabbt och gick upp för att sova vidare.
På morgonen började han få lite tråkigt. Byggde med sina "byggbitar" i plast (som han fått av sin farmor en gång och som han ofta har väldigt roligt med eftersom man kan bygga monster och rymdskepp med dem) och pysslade lite i en pysselbok, men sen ville han vara framme. Vi hade fått höra att man åker genom en nationalpark och att man kanske kunde få se vilda djur från fönstret men vi såg mest byar och folk.
När vi kom fram var Fjonk på dåligt humör och vi fick muta och tvinga den korta promenaden in mot stan. Vi tog in på ett trevligt hotell som dock inte hade pool vilket vi hoppats och gick för att äta lunch. På en enkel liten kvartersrestaurang åt vi den godaste grillade fisken och räkorna vi ätit på mycket länge. Så gick vi en runda ned till gamla stan och åt mera glass.

Precis innan resebyrån stängde (en av de få som var öppna en lördag) gjorde vi en bokning till ett "resort"hotell för dagen därpå. Efter frukost åkte vi någon mil norrut till Mombasa Beach Resort, där vi njöt av sol och bad och strand hela dagen. Det var lite mulet så vi trodde inte att solen skulle ta så hårt, men på kvällen upptäckte vi att både jag och Olof bränt oss ganska ordentligt.

Nästa morgon var det fullt med solkräm, heltäckande kläder och skugga som gällde. Men det hade också blivit måndag och vi fick äntligen tag på bil-agenten som inte svarat under helgen. Nu berättade han att det blivit lite strul men att han nog skulle få ut bilen under dagen. Vi bestämde därför att åka tillbaka till Mombasa vid lunchtid.

Vi tog in på ett enklare hotell och gick återigen till en runda i gamla stan. Hela tiden försökte vi hålla kontakten med agenten, men det blev mer och mer klart att bilen bara precis kommit ut ur containern och att han nu skulle börja hela processen med registrering, försäkring, deklarering etc.

Vi åt återigen gott på vår favvo-restaurang och när vi gick tillbaka var det en massa avspärr-ningar eftersom president Kibaki skulle komma (visst ser ni honom i andra bilen från höger?)

Nästa dag checkade vi ut på morgonen efter att ha upptäckt att alla hotell i Mombasa verkar ha utcheckning redan klockan 10, och lämnade väskorna i receptionen.

Vi drog runt lite planlöst, men blev alltmer irriterande på agenten bara fortsatte att lova saker och till slut så fick vi följa med till hamnen för att se bilen. Han trodde att vi då skulle lugna ned oss och flyga hem till Nairobi och låta honom köra hem bilen senare, självklart mot en större avgift. Jag konfronterade honom och sa att jag krävde att få veta varje litet steg som gjordes eftersom jag började inse att vi inte skulle hinna få bilen innan Fjonk skulle börja skolan dagen därpå. Han fortsatte dock hävda att det var "nästan klart" och att det "bara" var en liten detalj kvar. Om några timmar skulle vi ha bilen...

Tillbaka i stan lade jag in en preliminärbokning på ett flyg för mig och Fjonk till samma kväll och Olof checkade in på hotellet igen, men i ett enkelrum. Jag och Fjonk kom hem efter midnatt, men som tur var hade han sovit lite i taxin. Olof blev kvar och fortsatte att checka in och ut från hotellet tills han äntligen fick bilen på torsdagen och kunde köra hem. Resan tog sju timmar utan stopp men med ganska mycket trafik och lastbilar. Då var vi så lyckliga! Som om inte det var nog, fick jag mitt arbetstilstånd samma kväll.

Men smolk i bägaren som man säger, kom när agenten presenterade sina utlägg och provision. Dels så hade han inte ordentliga faturor eller kvitton till alla utlägg han krävde pengar för, dels så ville vi inte betala honom det höga arvode han ville ha eftersom vi tyckte att han orsakat oss en massa besvär i onödan (vi hade kunnat ha en betydligt skönare helg i Mombasa helgen efter och då kunnat få bilen redan när vi kom och därmed kunnat köra längsmed kusten själva) men framföallt var de kostnader han haft BETYDLIGT högre än vad Jack sagt att de skulle vara. Vi hade räknat med runt 1500$ liksom vi betalade i Sydafrika, och det tyckte Jack då verkade rimligt i förhållande till andra bilar LWF importerat eftersom där bilen där liksom här var tullfri.

Men nu när vi fick fakturan skulle vi, inklusive allt (förutom frakten som vi redan betalat) betala närmare 3500$!!! Efter en hel del bråk, lyckades jag få ned det till strax under 3000$, men det är ändå det dubbla mot vad vi hade räknat med. Jag är nöjd med att jag lyckades visa att vi inte accepterar att han driver med oss bara för att vi är utlänningar (för jag tror att han försökte det först) men jag är ganska besviken över att vi inte fick veta att avgifterna till fraktbolaget och tullen var så pass höga.

Hur som helst är det över nu och vi har en cool bil som vi kan köra på Nairobis dåliga vägar och ute i buschen med. Vi hade också en obeskrivlig tur tydligen att reservhjulet är alldeles nytt och av mycket god kvalitet, men att ingen i transportkedjan tagit det och bytt ut mot ett litet sunkigt gult reservhjul som de tydligen brukar göra med bilar som kommer från Japan.

Toleanien

Landet Toleanien ligger ungefär en timme med flyg eller två timmar med bil nästan oavsett var man är i världen. Presidenten heter Evo Morales och kungen heter Adrian Nunez.
Språket man pratar påminner ofta om svenska, men vissa ord är helt annorlunda.
Där finns det kor som ser ut som giraffer fast med korta halsar och korta ben. På ryggen har de som "lana" (ull) och inne i den finns det pyttesmå vingar.

Skolstart

När vi kom i juni var vi och hälsade på på svenska skolan. Fjonk fick då vara med några timmar och leka med barnen där. Olof pratade en del med dagisfröken Faiza också som verkade bra.
För några veckor sen flyttade en kollega från svenska kyrkan hit med sin familj. Han ska jobba för en annan organisation här, men vi har ändå haft en del utbyte kring praktiska saker i samband med flytten.
De har tre pojkar, 7, 5 och 0 år och Fjonken tycker mycket om att leka med båda de äldre. Vid ett tillfälle då vi var hemma hos dem berättade de att när de nyligen varit på besök på svenska skolan, hade de fått information om att femåringar kunde få börja i s.k. förskoleklass med ettorna. Det som ibland kallas 0-1:a. Vi pratade om det och sa att det kanske kunde vara värt att pröva. Hur som helst så hade rektorn sagt till dem att man inte behövde göra något val förrän den första veckan. Fjonk var också med på att vi bara provade.
Vi kom hem sent kvällen innan (se historien om bilen) och på morgonen var han så nervös, men också förväntansfull för att få börja Svenska skolan. Han ville ha på sig sina finaste kläder och gärna också slips. På skolgården höll rektor tal inför den nya terminen och alla lärare presenterades. Fjonk tyckte att det var häftigt att "alla pratar svenska"!
Vi träffade L och Fjonkens två kompisar och bestämde att vi skulle gå upp med E som är 7 år till hans klassrum först och då prata med den fröken. När vi kom dit verkade hon lite förvånad men sa att det redan fanns flera andra 5-åringar i klassen, det var faktiskt bara en som var 6 år. Fjonken och T fick varsin pall (ettorna fick bänkar och "nollorna" satt på pallar vid samma bänk när de var där och ute vid ett runt bord i rummet intill när de inte orkade koncentrera sig längre. )
Det var verkligen en bra fröken, lite sträng men Fjonk föll för henne direkt, ögonen lyste på honom. Och han och T satt som små ljus på sina pallar och räckte upp handen när de ville prata. Jag och L satt med hela förmiddagen och vi kände båda två att det fungerade kanon, att våra små busiga 5-åringar skärper sig när det gäller och allt verkade vara frid och fröjd. Under en rast gick vi och pratade med dagisfröken som inte verkade vara lika nöjd. Hon sa inte så mycket men konstaterade att hon minsann hade allt material för 5-åringar men att hon nu bara hade några 4-4,5-åringar annars var övriga 3 år. Men vi anade inte att hon inte accepterade situationen lika bra som hon gav sken av.
Vi fortsatte att prata en hel del med skolfröken och var väldigt ärliga och sa att om hon tyckte att de var för omogna, i vägen eller störde de äldre barnen så kunde vi diskutera om de kunde gå på dagis istället. Men det verkade inte som om det var något problem, hon skulle bara se till att få ett rum där de kunde leka med lego så skulle det nog gå bra.
När vi åkte hem efter lunch, sken vi nog lika mycket allihop. Jag var så stolt över min lilla duktiga fjonk och han var stolt över att ha fått börja skolan.
Vi pratade dock på eftermiddagen om att det inte var säkert att han fick gå kvar, att det bara var på prov, att allt berodde på om fröken skulle klara att ha barn i många åldrar själv. Men han lovade att han skulle vara så duktig, bara han fick fortsätta gå i skolan.
Nästa dag åkte jag i skolbussen med Fjonk för att det var första gången och jag hade sen bett en kollega hämta upp mig 10 minuter senare eftersom det hade gått så bra dagen innan. Men när vi kliver av bussen kommer rektorn fram och säger barskt: "Ja det blev nog lite fel det här. Han ska gå på dagis hos F och inget annat. Inte kan väl en fyraåring gå i skolan! Ni måste lita på vår pedagogiska kompetens och inte gå förbi våra rutiner så där. Det är faktiskt vi som driver den här skolan, inte ni föräldrar" Allt inför en förstummad Fjonk med ännu mer förstummad mamma.
Vi gick till dagiset och jag var så förbannad över sättet allt gått till på att tårarna brände under ögonlocken, men försökte inför Fjonk visa att det var jättebra men han verkade inte helt övertygad. Jag fick se det 5-åringsmaterial de hade, men det var väl inget annorlunda än sånt Fjonk gjort som 3-åring i Bolivia.
Så ringde min kollega och sa att hon stod utanför och väntade. Jag försökte säga hejdå till Fjonk men han ville inte låta mig gå. Efter en stund kom dock skolfröken gående med T och lämnade av honom på dagis. Då gick det plötsligt lättare. Fjonk fick sin kompis och de fick båda säga hejdå till fröken. Det visade sig också att de ville visa henne den läxa de gjort (fått föräldrarna att fylla i några papper) och hon var den enda de kunde tänka sig att lämna det till. Fröken berättade också att hon skulle träffa dem på fritids. Sen började de leka och det gick väl ganska bra.
Nu funkar det väl ganska bra. Barn tycker ju om att leka och får de göra det är de nöjda. Men jag ser samtidigt en slags besvikelse hos Fjonk. När han berättar om vad de gjort säger han bara att han inte minns vad de gjorde. Precis så gjorde han i början innan han trivdes på det kenyanska dagiset där han gick innan.
Det viktiga nu är att vi inte ska skilja Fjonk och T åt, men att vi successivt ska se till att de har det givande på dagis. Ett alternativ är att vi försöker få dem att läsa engelska ihop med de andra 5-6-åringarna eftersom det är en tydlig sak och engelskundervisning inte erbjuds på dagis. Vi får se...

Före och efter

Vårt hus har nu blivit ett hem efter att vi först fick de möbler vi beställt och sen nu äntligen fått våra flyttkartonger från Sverige och Bolivia.

Första veckan såg det ut så här:

Nu ser det ut så här:

Husdjur (apa, fåglar och myggor)

Apa: Nästan varje dag får vi besök i trädgården av en Vervet Monkey (vad heter de på svenska?) som kommer in på gräsmattan (läs: jordmattan) och klättrar upp i sitt favoritträd. Jag har ännu inte sett den, men genom detta bildbevis litar jag på Olofs och Adrians rapportering. Olof ville ge den banan, men vågade inte ifall den då skulle lära sig att bli lika agressiv som babianer vana vid att bli matade av människor blir.

Fåglar: Redan första natten i Nairobi hölls jag vaken av vad jag då inte visste var ibisfåglar. De skänade och höll på från strax innan gryning tills solen gått upp helt. Jag tyckte att det lät ungefär som kråkor som kraxade, men tyckte att det lät konstigt att tusentals kråkor skulle kraxa just utanför vårt fönster varje morgon. Om det är att jag vant mig vid ljudet, eller att de faktiskt inte låter lika mycket, men jag vaknar inte längre av dem, utan ser istället dem gå runt huset när jag går ned för att göra frukost.

Myggor: De myggor som bor hos oss är inga vanliga dumma myggor, utan en väldigt speciell intelligent kenyansk sort. De förekommer inte i stora mängder som i Norrland och de bär inte malaria som i låglandet, myggbetten man får av dem är inte ens särskilt stora eller kliar särskilt mycket. Nej, våra myggor är bara irriterande. Varje kväll när vi går och lägger oss, ser vi till att stänga dörren till badrummet eftersom fönstret står öppet där. Sen ger sig Olof ut på myggjakt med ett exemplar av den mycket användbara tidningen Svenskbladet, oftast utan att ha någon jaktlycka. De gömmer sig i garderoben och under sängen, det vet jag eftersom jag ibland sett en skymt av dem där, men de är inte så dumma att de sätter sig på en vit vägg för att vänta på att bli mosade. De smarta myggorna kommer inte ens fram när vi släcker lampan eftersom det då skulle vara alldeles för lätt för oss att tända igen. Nej de väntar tills vi sover som djupast och kring 2-3-tiden kommer de fram ur sina gömställen för att surra in i våra öron. För alla som inte upplevt detta, kan jag berätta att det är ett mycket otrevligt sätt att vakna på. En gång blev jag så desperat att jag liggande på sidan, halvt i sömnen, slog handen hårt på örat i en förhoppning om att jag skulle träffa myggan. Jag lyckades med att inte höra myggsurr mer den natten, men det berodde nog mer på att det ringde i örat så mycket att det överröstade allt ljud, än på något annat. Taktiken är att surra in i öronen på oss lagom mycket för att vi ska vakna till, sen hålla sig undan tills vi somnat om för att upprepa manövern. Mycket irriterande!

Safari betyder resa på kiswahili

Den senaste månaden har det varit lite väl många resor:
3 dagar i Amboseli, 5 dagar hemma tillsammans
8 dagar Sofia i Etiopien, 6 dagar hemma tillsammans
3 dagar Olof i Eldoret, 1 dag hemma tillsammans
3 dagar Sofia i Kakuma, 1 dag hemma tillsammans
3 dagar Sofia i Dadaab, och nu ska vi vara 3 dagar hemma tillsammans innan
4 dagar Olof i Kisumo.
Sen får vi se om vi efter 2 dagar hemma tillsammans orkar åka på den 4 dagar semester vi planerat.

Kortklippt

Igår när Olof åkt till Eldoret för ett jobb han ska göra med internflyktingar åkte jag och Fjonk för att fika och besöka en lekplats på ett shoppingcenter.

När Fjonk fick syn på en frisörsalong bestämde han at han ville klippa sig kort. Egentligen sparar han till långt hår, men det är inte lätt att stå emot när luggen hänger i ögonen och folk tror att han är en flicka. Så kort skulle det bli, så kort att det stod upp.

Vandrarhem, elefanter och varma filtar...

... ja så skulle man kunna sammanfatta den natt vi har på Treetops hotell i Aberdere nationalpark där jag är just nu och snart ska gå och lägga mig. De väcker oss alla klockan 6 så det blir inte så många timmars sömn inatt.
Vi har haft en god middag vid långbord och sedan stått vid de stora panoramafönstren inlindade i filtar och tittat ut över vattenhålet där vi förutom elefanter sett en stor mungo och en så kallad waterbuck .
25 av mina kolleger från Nairobi, Kakuma och Dadaab är här med mig och vi har en slags årliga planeringsdagar på ett hotell i närheten och det var en överraskning att vi skulle få tillbringa en av nätterna här. En bra överraskning för mig också eftersom jag inte kommer at kunna åka dit med familjen då det är 12-årsgräns för att kunna kontrollera ljudnivån så att inte djuren skräms iväg.
Själva hotellet är ganska berömt och byggdes 1932 som en liten trädkoja runt ett vattenhål. Tjugo år senare blev Queen Elisabeth drottning då hon bodde här just som dödsbeskedet kom om att hennes far, kung George dött, och sedan dess har det bara blivit alltmer populärt. Kojan hade nu hunnit byggas ut och räckte nu ända ned till marken.
Till sitt 50-årsjubileum gjorde man en ytterligare utbyggnad och skapade något som mer ser ut som en gammal industrilokal. Kanske är det för att det är så fult på utsidan som man inte får gå ut när man bor här. Man kommer med buss någongång under eftermiddagen och åker härifrån på morgonen. Därmellan får man röra sig i långa trånga korridorer mellan de olika balkongerna och sällskapsrummen för att till slut somna i sin egen lilla cell.

Etiopien, kaffets vagga

För elva år sedan tillbringade jag en fruktansvärd vecka i Etiopien och sedan dess har jag verkligen velat komma tillbaka för att få en mer positiv bild av landet. Det ironiska var att syftet med resan då, när jag var elev på Kommunikationslinjen på Röda Korsets folkhögskola, var att genom ett video- eller radioreportage förmedla en mer positiv bild till allmänheten i Sverige än den de generellt har om Afrika och Etiopien i synnerhet.
Som tur var, var vi en grupp som reste till Eritrea och vi hade bara positivt att säga om det landet, det var när vi åkte en vecka till Etiopien för att träffa resten av gruppen som vi blev totalt chockade. Vi kunde knappt gå utanför dörren utan att bli omringade av tiggande barn som snart började slita och dra i våra kläder. Sedan blev det bara värre när äldre barn kom fram och erbjöd sig att jaga bort de barnen genom att mot betalning kasta stenar eller slå på dem med träpåkar.
Den här gången hade jag en betydligt bättre erfarenhet. Jag kunde gå runt överallt och även om det fanns tiggare, kanske fler än i La Paz eller Nairobi, så klängde de inte på mig och det var inte värre än på många andra ställen. Jag brukar oftast inte vilja ge pengar till tiggare eftersom jag inte uppmuntrar folk att tigga. Jag vet att många familjer skickar ut sina barn på gatorna och ser till att de är smutsiga och storögda. Visst behöver familjen oftast den extra inkomsten, men det finns bättre sätt att få den. Många gatubarn har också någon vuxen som tar större delen av deras inkomst och jag vill inte uppmuntra det heller. Det jag brukar föredra att göra är att bidra till försäljare, gatumusikanter eller andra som erbjuder något och bara någon enstaka gång ge pengar dirket till någon som inte kräver det av mig.
Kom till Addis på söndagen och bodde jag på ett gammalt statligt hotell där inget hänt sedan det byggdes på 1960-talet. Det ligger ganska centralt men lyckas ändå vara omringat av en enorm trädgård eller rättare sagt, en park. På frukosten roade jag mig med att fundera på vilka de andra gästerna var och jag kom fram till att förutom Etiopiens OS-trupp (jag kände dock inte igen någon) så var det ett flertal familjer som verkade vara i Etiopien för att adoptera barn. Jag såg flera nyblivna föräldrar bära runt på sina småbarn och på samma gång se överlyckliga och smått desperata ut. Jag gissar också att en del av paren utan barn väntade på att det skulle bli deras tur att få hålla sitt nya barn i famnen.
Sen hann jag inte fundera så mycket mer för jag blev hämtad och körd till LWFs kontor där jag slogs av alla där förutom kanske någon sekreterare var medelålders män. De var dock riktigt trevliga och jag hann njuta av en god Macchiato-kaffe vid ett möte med John som är chef, Bodja som är ansvarig för humanitära insatser och Belashew som är teknisk specialist, innan vi åkte för att möta Sida och sen UNHCR.
Dagen därpå var det en tidig morgon i bilen då jag skulle resa med John och Bodja till flyktinglägren i Teferi Ber/Awbere. Det tog oss 11 timmar dit och då hade vi bra flyt i trafiken och stannade bara för frukost och kaffe. Trötta och hungriga kom vi så fram till Jijiga i Somali Region och hann knappt äta innan vi somnade. Jag förstår varför chauffören var trött av att köra, men jag förstår inte hur vi andra kunde bli så trötta bara av att åka.
Nästa dag åkte vi ett 40-tal kilometer ut till lägret i det som av lokalbefolkningen alltid hetat Awbere vilket betyder födelsemärke på Somali, men som på kartor och i officella register heter Teferi Ber eftersom det var här Teferi (kejsare Haile Selassie) flydde landet (Ber=port) när han blev avsatt. Det ligger bara 4 kilometer från Somalilands gräns och både kulturellt och ekonomiskt är man mer än del av Somaliland än av Etiopien. Vatten är en bristvara i området och därför är LWFs roll att borra brunnar och dra vatenledningar till både flyktingarna och till de som bor runt omkring. Eftersom vattennivån så här års är så låg och eftersom man ännu inte hunnit borra tillräckligt djupt kör två lastbilar vatten 3 gånger var fram och tillbaka från en brunn nästan 30 kilometer bort.
Lägret nyöppnades förra året och har nu över 10.000 flyktingar. Eftersom det hade uppemot 90.000 som mest på 1990-talet och detta hade förödande konsekvenser på miljön och för lokalbefolkningen har man nu bestämt att gränsen är nådd och man har öppnat ett annat läger i Sheder några kilometer därifrån. För att inte återskapa samma situation som fanns tidigare, jobbar LWF även med miljöfrågor. Man gör terasser, diken, planterar träd och upplyser folk om miljökonsekvenser. På bilden arbetar några kvinnor med att gräva diken som ska bevara fukten efter de små regn som faktiskt kommer då och då. I många fall betalar man deras arbetskraft med mat (WFP-Food For Work) men här ville man ha betalt i cash eftersom man ville kunna köpa getter.
Vi hade ett bra besök och hann både se de projekt som är på gång och prata med flyktingarna, men eftersom tiden blev ganska kort, åkte jag tillbaka även dagen därpå för att göra uppföljningar medan John och Bodja hade möten i Jijiga. Jag hade en utmärkt guide och tolk i Ahmed Nuur som jag verkligen hoppas ska bli den nya programkoordinatören i fält. På bilden nedan står han i vit keps med Mogus, den tekniske koordinatören i fält, och två flyktingar och tittar på en av de nya etanolspisarna som LWF delat ut för att flyktingarna inte ska konkurrerar med lokalbefolkningen om den lilla ved som finns i området.
Sen blev det dags att resa tillbaka och vi hade ytterligare en tidig morgon för att hinna tillbaka till Addis innan det blev mörkt. Men den här gången stannade vi och åt lunch och det var också mer trafik så det tog nästan 13 timmar. Vi har bestämt att vi ska kolla upp om man kan flyga ibland för det är verkligen en lång resa.
På lördagen hann jag med att få lite sightseeing och shopping samt en lång arbetslunch med John för att utvärdera resan innan jag flög tillbaka.

Amboseli NP

I måndags tog jag kompledigt och vi fick då en långhelg att åka på minisemester på. Valet föll på nationalparken Amboseli som är den näst mest besökta parken i Kenya (efter Masai Mara) eftersom det är bra vägar dit (och inom den) så det passar den lilla Corollan vi lånar nu och eftersom det kändes som en bra början för Fjonk att lära sig den svåra konsten att-spana-djur.
Och vi hann inte ens in i parken innan vi såg de första djuren. Parken är inte inhägnad utan bara markerad med vita stenar för att människor ska hålla sig på rätt sida. Det var inte heller vilka djur som helst vi såg först utan ett djur vi aldrig sett förr utan brukade skämta om att vi ville se i Sydafrika, de mycket skygga gerenuckerna, en slags antilop som står på bakbenen när den äter bladen från taggbuskar och träd.

Vi hade kommit iväg tidigt hemifrån på lördagsmorgonen, men på grund av en massa lastbilar på vägen som också leder till Mombasa, tog det oss över fem timmar till parkingången. Vi var hungriga men väl inne i parken kunde vi inte stanna och äta picknick var som helst. Men Olof hade hört att det fanns en kulle där man kunde stanna så trötta och hungriga slingrade vi oss fram genom parken och njöt av att se sebror, gnuer (som vi är mest vana att kalla wildebeestar efter deras namn i Sydafrika) och antiloper i mängder.

Utsiktskullen var VÄL värd all väntan. Vi dukade upp mackor, oliver, chokladmjölk och annat gott och bara njöt. Nedanför såg vi flera flodhästar, bufflar och elefanter som vadade eller bara låg halvt i vatten och åt av det gröna gräset.

När vi sen åkte vidare hade vi sett så mycket djur att vi tänkte att vi inte skulle kunna se så mycket mer. Och vi hade bara varit i parken några timmar. Då såg vi att en minibuss hade stannat på vägen och vi skämtade om att de tittade på en lejonsvans eftersom vi en gång i Sydafrika hamnade längst bak i en karavan med bilar som alla stod och tittade på en lejonsvans som knappt skymtade under ett träd i fjärran. Men vi hade ju läst att i den här parken fanns det mycket men nästan inga lejon. Men eftersom Olof lyckats se gerenucker som var hans "omöjliga djur" så skulle Fjonken kanske få se sitt favvodjur, lejonet. Och mycket riktigt. I gräset låg två lejonhonor och spanade ut över den stora flocken med gnuer. En av dem reste sig och då trodde vi att nu skulle de jaga, men tyvärr omgrupperade de sig bara och vi åkte vidare utan att ha fått se en jakt. Fjonken var helnöjd ändå.

Nu hade det börjat skymma och vi åkte till ett lite grönare område där det fanns hundratals, ja kanske tusentals sebror och gnuer. Man kunde komma väldigt nära inpå dem så det var väldigt häftigt. Olof försökte till och med klappa en sebra men så långt kunde vi inte gå.

När det sedan blev kväll åkte vi vår camping som ligger i utkanten av parken och drivs av masaierna från byarna runt omkring. På vägen började det spricka upp lite i det anars lite mulna vädret och vi såg snön på Kilimanjaro. Just den perfekta bilden som finns i alla broschyrer. Om vi bara hade ett djur i förgrunden. Typiskt nog var det enda gången vi inte hittade några djur och de vi såg bara sprang iväg när vi stannade. Till slut fick jag en bild på den här "talande" gnurumpan som liksom säger att den är trött på alla turister som tar klichébilder.

Väl på campingen slog vi upp vårt nya tält och lagade middag på vårt nya campingspis och somnade trötta efter alla äventyr. På natten hörde vi en skrattande hyena som inte kändes som den var många meter bort. Och det var den säkert inte eftersom det bara var en eltråd som skiljde oss från det vilda.

Vi hade också fått höra av campingföreståndaren att det fanns en elefant som gick in på campingen varje kväll och ut varje morgon, men att han ÄNNU inte gjort någon illa. Vi lovade att akta oss för honom, men såg honom aldrig efersom camingplatsen var så jättestor.

Nästa dag bestämde vi oss för att åka ut ur parken som var ganska dyr med sina 100 USD per dygn och istället åka till en mindre park som ägs av lokalsamhället. Vi hade hört att vägen dit var "diabolic" men tyckte att det inte var så illa, inte värre än tvättbrädan vi åkte på runt i parken. Men det var i början. Efter ett tag blev det värre. Vår lilla Corolla nästan försvann i de djupa spåren och hålen, men hon kom upp. Tappert kämpat! Nästan lika duktig som Coyote, vår Corolla som vi korsade Kalahari med. Efter någon timme kom vi dock fram till naturreservatet men vid grinden ser vi att det kostar nästan lika mycket att åka in som i Amboseli och så berättar de att det inte finns någon camping. Så då var det bara att åka tillbaka igen.
Inne i Amboseli igen tänkte vi att nu har vi verkligen fått se alla djur vi ville se. Då såg vi giraffer och kom på att det hade vi ju inte sett innan. Sen så såg vi en schakal stå alldeles vid vägkanten, bredvid två vackra rovfåglar. Den bara stod och tittade på oss. Länge. Såg ut som en vanlig hund nästan. Till och med Olof som är lite långsam med systemkamera och diafilm började göra iordning sig för en bild, men just som han skulle trycka på avtryckaren så sprang schakalen iväg.

Även den här dagen åkte vi upp till utsiktkullen för att äta lunch. Nu när vi lärt känna vår campingspis lagade vi till och med en riktig måltid på nudlar och indisk gryta.

Mätta och belåtna körde vi vidare på grusvägarna till jag plötsligt såg något som låg mitt på vägen. När vi kom närmare såg vi att det var en hyena som låg och sov. Vi körde nämare men h@n ville absolut inte flytta på sig. Nu hann Olof ta kort och vi hann till och med tråkna på att stå och vänta innan h@n försvann ned i diket och sov vidare där.

Vi körde en liten vända till, men sen åkte vi till campingen lite tidigare för att hinna njuta av platsen där innan det blev mörkt. Olof gick en runda runt hela campingen och det var lååångt. Vi såg en schakal precis utanför stängslet, apor och många andra djur.

Den natten blev det kallt och det var tur att vi tagit med ett extra täcke som vi kunde bre ut över oss alla tre. När vi sen satt lite morgonfrusna och åt frukost hade vi på oss alla kläder vi hade. Tyvärr hade vi inte så mycket vatten kvar så vi kunde inte bälga i oss te för att värma oss inifrån. Men när solen steg högre blev det varmare och jackor och tröjor åkte av.

Vi hade en skön förmiddag och åkte ut ur parken vid lunchtid, den här gången utan att ha fikat på utsiktskullen. Istället stannade vi ett par gånger på vägen och åt upp det sista i matsäcken. Vi fick sen stanna i en liten stad och fylla på förråden både för oss och för bilen (bensinlampan hann lysa ett tag) så vi klarade oss hem.

Fjonkens dröm

Inatt drömde jag att mina två kompisar från Bolivia, Lance och Cayson hjälpte mig. Det var ett monster och först blev vi robotar och sen blev vi lejon och sen... då blev vi jättar som trampade ned monstret.

Nairobi National Park

I helgen var vi och besökte en nationalpark som ligger alldeles utanför Nairobi. Vi åkte inte in i hela parken med bil eftersom det fortfarande är för dyrt för oss nu innan vi har uppehållstillstånd, men gick en sk Safari Walk som delvis går förbi inhägnade djur och delvis tar en på broar in i själva nationalparken. På vissa ställen var det lite mer zoo än vad vi hade tänkt oss, men det var jättebra för Fjonk som fick tillfälle att lära sig hur olika djur ser ut inför vår kommande riktiga safari.

Det här är djuren vi såg:

En zebra som antingen var nån slags albino eller som lyckats rulla sig i ljusbrun lera precis överallt där den borde vara svart.

Den här stackars leoparden hade en jättestor bur, men eftersom han var alldeles ensam gick han bara längs staketet längst bort.

Geparden däremot var full av upptåg. Den låtsades jaga djuren som befann sig på andra sidan stängslet och ibland rusade den fram emot den glasvägg bakom vilken alla människor stod. Man riktigt kunde se hur han "skrattade" när alla kastade sig undan.

Impala brukar förekomma i större flockar, men den här sprang mest runt och retade geparden.

Lejonen sov som vanligt, men trots det stod Fjonk länge fascinerat och tittade på dem. Det är hans absoluta favvodjur...

... och alla hans leksaksdjur som ens lite påminner om ett kattdjur är Simba eller något annat lejon ur Lejonkungenfilmerna.

Gömd i det höga gräset skymtade vi en hyena som såg bra mycket sötare ut än de brukar porträtteras.

Wildebeest är nog som häftigast då de stormar fram genom floder i hjordar om tusentals djur vid den så kallade "wildebeest migration", såhär betandes är de mest lite fulsöta.

Oryx däremot är nog det vackraste djur jag vet. De är framförallt så gracila och liksom glider fram över sanddynerna i öknen. Den här stackaren hade dock bara ett horn, men det fick honom nästan att se mer ut som ett sagodjur.

Någon fågelskådare lär jag inte blir för det finns alldeles för mycket fåglar för att kunna lära sig alla, men just den här kände vi igen från Sydafrika.

Och så precis vid utgången, en ekorre som hoppade fram precis framför oss. Det är inte bara spektakulära djur som är roliga att fotografera.