Hemkomna från Brasilien

Nu finns det reseberättelse och bilder från Fjonkens och Olofs resa till Brasilien på www.geocities.com/fjonk1/ under länken: "Olof och Fjonk i Brasilen (nov 07)"

Killarna semestrar i Brasilien

Nu har Olof och Fjonken varit borta i tio dagar. Det känns länge fast samtidigt går tiden ändå ganska fort. Jag och Olivia passar på att gå ut och dansa, gå på bio, äta ute, och annat jag passar på att göra nu när jag är barnlös.
Däremot borde jag kanske passat på att sova länge på mornarna, men är så extremt hästtokig nu för tiden att jag glatt gått upp tidigt för att rida vardag som helgdag.
Återkommer med reseberättelse och bilder när de kommer hem i övermorgon.

Världens ände

I lördags, när Annikas föräldrar var på besök från Sverige, red jag på långritt igen med henne. Liksom förra gången var det organiserat av Felix, kubanen med alla små ponnyer, men förutom Annika och jag, följde hennes pappa, Olivia och Fjonk med.

Vi red till ett ställe som Felix kallade "Fin del mundo", världens ände men som inte låg så väldigt långt från stallet.

Först åkte vi ungefär en halvtimme med bil ut från stan och under den tiden hann Felix få både punktering och motorstrul. Sen red uppför och nedför backar samt flera gånger över bäckar och stenig flodfåra.

Fjonk klararde alla strapatser väl över förväntan och på de fyra timmar vi red, gnällde han inte en enda gång. Endast fem minuter innan vi kom fram till stället där vi åt vår medhavda lunch, efter nästan tre timmars ritt, blev han för trött och fick rida framför mig. Efter lunch då han klämde i sig mer än någon annan, var han redo att rida igen.

Inte heller Fjonk söta lilla ponny, Alazana (betyder Fuxsto) blev trött utan lyckades hålla jämna steg med de större hästarna hela vägen. Hon är verkligen den perfekta ponnyn, pigg och framåt men snäll och stabil. I vanliga fall rids hon av Felix 6-åriga son som mest brukar leka cowboy på ridbanan.

Med på hela ritten hade vi en söt liten hund som brukar hänga på stallet och vara väldigt social, men som vi aldrig förstått vem som äger.

På flera ställen hängde typ fågelskrämmor utefter vägen och Felix berättade att de var där för att skrämma bort stråtrövare. Där dessa hänger, förlitar sig inte ortsbefolkningen på polisväsendet, utan utfärdar egna mycket hårda straff.

Bolivianska ryttarmästerskapen

Förra veckan var det dags för de årliga bolivianska mästerskapen i dressyr och hoppning. Både Sofia och Olivia startade i dressyr och Olivia red även hoppningen.

Redan på söndagen kördes hästarna upp till tävlings-platsen och varje häst-skötare som följde med fick 3-4 hästar att ta hand om. De hade byggt fina provisoriska stallar i ridhuset och varje klubb hade tilldelats en sadelkammare där stallskötarna även sov på madrasser.

På måndagen var det veterinärbesiktning som Olivia skötte för både Porthos och Tunari. De klarade sig bra, men några hästar från vår klubb fick kommentaren att de var för magra och det är tyvärr så att många hästar magrat av de senaste veckorna eftersom man inte fått tag på tillräckligt med hö att köpa, och eftersom det snålas med pengar i slutet av året. Vi har dock köpt en lastbil fin havrehalm med havren kvar, samt köpt in oss på det hö som många ryttare just köpt hem, så våra hästar ska nog snart kunna gå upp i vikt igen.

På tisdagen började tävlingsveckan med dressyrklasserna och det blev lite konstigt för mig (Sofia) för jag kunde inte få mer än några timmars ledigt från jobbet. Tog taxi till tävlingsplatsen och tillbaka till kontoret igen, men var så nervös att jag inte fick så mycket gjort de där dagarna. Man började med klasserna Mascotas (för barn upp till 12 år) samt Infantiles (för barn upp till 14 år) Samtidigt som Infantiles reds även Abierta som är en öppen klass för vuxna som inte är redo för mer. Båda dessa klasser är ungefär som LC i Sverige.

Den klassen Sofia och Olivia skulle rida heter Mayores Segunda, en klass vars första dag har ett program som i Sverige skulle motsvaras ungefär av LA:0. Här rider vi fram med vacker utsikt över La Paz.

Olivia och Tunari tittar på när Sofia och Porthos rider sitt program.

Tunari är ganska ung och har inte ridits ordentligt mer än några månader, men han gjorde iallafall ett bra framträdande precis utanför placering.

Här ser ni Sofia och Porthos rida första dagens program med vilket de vann klassen med 64%.

Även på onsdagen var upplägget detsamma, och de 9 startanden desamma, men nu med ett svårare program, ungefär som det svenska LA:5. Vi red också i omvänd startordning från dagen innan. Tunari hade problem med de enkla bytena och var allmänt lite spänd. Här är Olivia på väg in på banan på en lite spänd och ivrig Tunari.

Porthos gick inte heller lika bra. De vann dock även den dagens klass, men med endast 60%. Fjonken viftar med Sydafrikas flagga under prisutdelningen. Hade jag varit boliviansk medborgare, hade det här resultatet gett mig mästartiteln, nu gick den istället till andrapristagaren.

Sista klassen och högsta klassen var Mayores Primera, vilket i Sverige var ungefär som MsvB båda dagarna. Där startade endast två gamla militärgubbar, en general och en överste. Ingen av dem gick särskilt bra och det var nog mer välvilja från domarna som gjorde att de båda fick över 55% och därmed kunde bli guld- respektive silvermedaljörer. De gick visserligen i en högre samlingsgrad än vad Porthos klarar av ännu så länge, men annars utförde de rörelserna ganska dåligt, ett år till så ska vi nog kunna klå dem.

På torsdagen började så hoppklasserna. Även här var det uppdelat i olika nivåer, ännu fler än i dressyren. Lägst är Escuela (70 cm) som man bara får rida första året man tävlar. Därefter kommer barnklasserna Mascotas (80-90 cm) och Infantiles (90-100 cm). Här Catarina Pereira från vår klubb på Predilecto.

På samma nivå som Infantiles, är Caballos Novicios (unghästklass) som Olivia och Tunari var med i samt Quinta (5e) för äldre hästar och ryttare. Sen finns det alla nivåer: Cuarta, 4e på 100-110; Tercera, 3e på 110-120; Segunda, 2a på 120-130 upp till Primera, 1a på 130-140 cm.

I Primera red min tränare, Moshé på sin lilla häst Polo och jag tror att han var glad bara att komma runt banan för oavsett om han erkänner det för sina militärkolleger eller inte, så föredrar han dressyr framför hoppning.

Sajama - Bolivias högsta berg

Sista helgen i september och sista helgen innan Olofs kontrakt på Diakonia gick ut, fick vi låna Diakonias bil. Vi körde redan fredag eftermiddag mot Sajama som ligger på gränsen mot Chile och som är Bolivias högsta berg på drygt 6500 möh. Första natten stannade vi på ett trevligt litet hostel i en by på vägen. Framemot kvällen började det hagla (det snöar väldigt sällan på det svenska sättet med vackra snöflingor, utan hagel är det vanliga "snöfallet") och vi klädde på oss våra varmaste vinterkläder och gick ut för att göra en snögubbe. På morgonen var det vitt överallt.

Vi åkte vidare mot Sajama och den nationalpark som omger berget och spanade efter vicuñas, de små vilda släktingarna till lamadjur som finns i området.


Och snart kunde vi se dem skutta fram över vägen.








I parken såg vi några flamingo vid en sjö. Tyvärr skrämde Olivia dem när hon skulle foto-grafera.


Framemot lunch åkte vi för att se gejsrar som hade sprutat 2-3 meter högt vid vårt förra besök, men nu puttrade de bara. Efter att ha misslyckats med att få eld i primusköket, kom vi dock på att vi kunde laga mat i en av gejsrarna och det gick alldeles utmärkt och gick väldigt fort.




Sedan letade vi upp en varm källor och låg i ett dike med bara huvudet ovanför vattenytan och drog oss för att gå upp i hagel och kyla för att klä på oss.

Natten till söndagen tillbringade vi på det mysiga men ganska dyra stället Tomarapi inne i nationalparken. Vi åt god mat, vegetarisk middag och pannkakor till frukost och tog långa sollcellsvarma duschar. Utvilade och varma hade vi ett bra utgångsläge för att bege oss uppför Sajama. Vi åkte med bill första biten och gick sen ungefär en timme uppför de kullar som omger berget. När vi hade Sajama rakt framför oss, stannade Sofia, Adrian och Olivia för att beundra utsikten medan Olof fortsatte uppför. Flera timmar senare då vi börjat bli ganska oroliga, kom Olof äntligen ned med skosulorna som lossnat i handen.

Fjonk fyllde 4 år...

... och hade kalas på dagis.
Temat var Harry Potter och dagen till ära hade han klätt ut sig till sin idol. Sofia, Olof och Olivia hade jobbat hårt för att fixa hatt, cape, trollstav och flygande "kvast". Även en slips hade vi gjort till Harrys skoluniform.

Först var det dags för hembakad jordgubbstårta...














... och sen kom trollkarlen för att göra riktiga trolleritricks:

Testa dig själv

Kan du köra bil i Bolivia?

1. Du står på en liten gata och vill svänga ut till vänster på en stor trafikerad väg. Hur gör du?

a) Du står snällt och väntar hela dagen tills det blir natt och trafiken glesnar.

b) Du tänker att din bil är stor och om du hänger på tutan och kastar dig ut ska bilarna släppa fram dig i ren chock.

c) Du börjar sakta och mycket långsamt och försiktigt krypa ut i gatan och viftar lite tacksamt mot bilarna som stannar för dig.

2. Du närmar dig en rondell och ska här köra rakt fram, hur ska du köra genom den?

a) Du stannar till innan du kör in i rondellen för att se att det är fritt innan du kör in.

b) Du tänker att gatan som du kommer på är mindre än den som korsas i rondellen så därför stannar du och släpper förbi bilarna som kommer från vänster och höger.

c) Du blir nervös eftersom du inte ser något trafikljus inne i rondellen, kör ändå rakt in, men har uppsikt till höger och väjar för de bilar som kan komma därifrån.

3. Du är ute och kör på landsbygden på den rakaste, bredaste och finaste asfalterade vägen du någonsin kört på i Bolivia. Det finns inga vägskyltar, hur fort tror du att du kan köra

a) 80 km/h

b) 90 km/h

c) 70 km/h

4. Du kör runt i stan och letar parkering, men alla allmänna parkeringsplatser är fulla. Vad gör du?

a) Kör upp på trottoaren för att inte stå i vägen för trafiken

b) Parkerar med halva bilen på ett övergångsställe.

c) Kör runt tills du hittar en gatuparkering med en skylt där det står att man kan parkera.

5. Du kör inne i stan och kommer till en skola. Vilken hastighet är den maximala innan du kommer fram till skolan och vilken hastighet får du inte överskrida när du kör förbi skolan?

a) Du kör i 50 km/h och saktar ned till 30 km/h

b) Du kör i 35 km/h och saktar ned till 15 km/h

c) Du kör i 40 km/h och saktar ned till 20 km/h

6. Du blir stoppad av en polis. Han ber att få se ditt körkort och därefter din:

a) Första-hjälpenlåda

b) Ficklampa

c) Varma filt

Svaren kommer i ett senare inlägg

Kommer och åker

I helgen hyrde vi bilen av Diakonia eftersom vi skulle flytta en soffa och fixa lite andra saker. På lördagen passade vi på att åka till Cumbre (betyder typ"krön") för att vandra lite. Fjonken tröttnade efter bara en liten stund så han och jag hittade en hög med snö (på Fjonkska kallad "lekplats för snö") där vi satte oss och byggde snögubbar och bilbanor. Olof och Christina (vikarierar på Sida) begav sig upp mot en topp med höjdmätare i handen. Jag tror att de kom upp till nästan 5000 möh. Sen träffades vi vid bilen och hade picknick. Det började blåsa upp då men som tur var, är bilen så stor att vi kunde sitta allihop bekvämt i bakluckan med bara ett fönster lite öppet.
När vi fikat färdigt begav vi oss ned i en dal där man kunde fiska forell i en damm. Vi försökte med alla sorters beten, alltifrån marshmallows och bröd till stekt fiskskinn och mask, men de var inte hungiga eller så var de för rädda. Till slut gav vi upp och köpte i ett stånd uppe vid vägen. Hur som helst blev det billigare än om vi fått upp fisk i dammen, dessutom slapp vi rensa dem själva.
Olof åkte till Paraguay tidigt på söndagmorgonen. Det är sista gången han reser dit med jobbet nu och han skulle introducera Celina, sin efterträdare, för alla kontakter där. Samma dag kom Olivia och hennes vänner Kalle och Lena, med de reste iväg igen dagen därpå så jag och Fjonk blev snart ensamma igen.
Då är det lite synd om Fjonken för två mornar i veckan går jag och rider innan jobbet (dessutom rider jag 1-2 gånger under helgen) och om ingen kan vara hemma med Fjonken då måste jag släpa med mig honom i mörkret. Han får då sitta påpälsad i sin vagn och äta frukost, men han brukar snart bli uttråkad. Det enda han tycker är roilgt är om jag galopperar runt i flygande fläng och det händer ju inte SÅ ofta under mina träiga dressyrpass.
Trots att vi trivs bra här i La Paz och det mesta känns som en lugn skön gungande vardag, så måste vi se framåt. Därför har jag börjat sålla i skörden av jobb som alltid är som störst nu i augusti-september. Jag var kallad på två intervjuer före sommaren (Kosovo och Eritrea) men fick inget av dem. Nu har jag skickat in ansökan till ett jobb i Thailand och de närmaste veckorna tänker jag även söka Kina, Uganda och möjligtvis Zimbabwe. Vi får se vad som händer.

Fjonken rider själv också, såklart. Här rider vi faktiskt tillsammans båda två och bilden är tagen från Porthos rygg.

Nedslag i Europa (*bilder*)

Fjonk hos "gulle-mormor" Pepita i Sevilla

Escuela Real del Arte Ecuestre, Jerez

Fjonk och Sofia rider åsna i Mijas

På stora torget i Bryssel

Fjonk poserar framför Manneken Pis i Bryssel


Fjonk turistar i Köpenhamn

Fjonken fick ta över flygningen när piloten gick och drack kaffe...

Cyklisten är hemma i Bolivia igen

Efter intensiva men ändå avkopplande veckor i Europa, är vi nu hemma i La Paz igen. Tillbakaresan gick bra och vi kom fram trötta men utan förseningar natten till måndag. Vi har flyttat in i vår nya lägenhet och ägnade gårdagen åt att ta dit de sista sakerna från gamla huset och sen komma i ordning.

Det märks att det är mycket mindre (gissningsvis 90 kvadrat men mycket går bort i lång korridor och STOOORA "walk-in-closets") så det går inte att lämna något oupppackat framme utan allt måste in i garderober och bokhyllor. Den stora fördelen med denna "lilla" lägenhet är att den känns betydligt varmare. Jag har ännu inte packat upp några termometrar, men gissar att det nog lätt blir 17 grader utan element. Därför slipper vi ha elementen på och slipper därmed vakna med torr fnasig hud och igentäppta näsor.

Det är mycket att göra på jobbet nu såklart, även om en del saker kunde göras av min kollega när jag var borta)

Lillasyster Olivia som kom till Bolivia med sin kompis Kalle innan oss har jag ännu inte träffat. De hade bara lämnat en lapp på köksbordet där hon berättade att de rest till Sorata och skulle ta sig landvägen därifrån till Rurrenabacke. Jag hoppas att de har det bra ute i djungeln och att hon hinner hem i tid för sin födelsedag och Kalles hemresa.

I en "förskotta" födelsedagspresent i Sverige fick Fjonken en liten cykel med stödhjul som han älskar över allt annat. För att få med oss den hem till Bolivia fick vi montera isär den i flera olika delar så att den fick plats i en resväska. Jag lånade en skiftnyckel så vi skulle kunna montera ihop den igen, men av någon anledning ramlar kedjan av efter en stunds cyklande hur hårt vi än spänner. Så stackars Fjonk får gå runt i cykelhjälm och cyklop (på "Fjonkska" kallade cykelglasögon) ledandes sin cykel, för släpper den gör han inte. I månadgs tog vi med hans trehjuling ut på en liten promenad runt kvarteret (till skillnad från där vi bodde innan är det inte så trafikerat här) men han bar den mer än cyklade och såg ut som värsta mountain-bikisten. Vi får se om vi ger trehjulingen till någon här eller tar med den hem till Lukas (Fjonk var 1,5 år när vi köpte den i Tunisien)

Och nu så vill jag sjunga att vintern den är här...

... och solen är så solig och himlen är så blå.

Hemkommen från en underbar jobbvecka i Sverige då jag besökte Sidas nya kontor, träffade massa folk och njöt av vårvärmen, är jag tillbaka hos Olof och Fjonken och märker att vintern hunnit komma. Imorse var det 7 grader ute och 13 grader inne i badrummet, i sovrummen har vi börjat ha element på så där är det nog ett par grader varmare.

Här provar vi oss fram vilken väska jag ska ha med mig till Sverige. Fjonken testade om han ville följa med, men kom på att det skull bli lite obekvämt nere i lastrummet på flygplanet så han valde att stanna med sin pappa.

Muela del Diablo

(Djävulens kindtand) är ett berg som verkligen ser ut som en upp- och nedvänd tand med tandrötterna stickande upp mot himlen och igår anslöt jag och min ridkompis Annika oss till en ridutflykt som tog oss dit upp.

Det var väldigt trevligt och man hade en fantastisk utsikt över stan, Felix (kuban som organiserade turen och som även är Fjonks ridlärare och ägare till alla småponnyer här) visade sig även vara en bra guide och berättade mycket av vad vi såg, mycket hade jag ju åkt förbi många gånger innan men inte sett på det sättet han berättade)

Jag och Annika på väg uppför








Här närmar vi oss "kindtanden"
(till höger i bild)







På väg nedför den utsiktsplats där jag tog föregående bild








Hästen jag red med La Paz i bakgrunden








Med på ridturen var även tuffe lille Nico, son till Felix, som Fjonken ser upp till mycket.

Sofia rider Porthos

Varför då?

Jag trodde att Fjonken redan kommit in i "varför-då-perioden", men nu inser jag vad det egentligen betyder. Det handlar inte om att vara frågvis och undra över allt, utan helt enkelt om att inte kunna säga något annat än "varför då?".
Jag hade en slags föreställning om att jag som en god mor, skulle ge honom svaret på alla sina funderingar, att jag inte skulle avfärda honom med ett "därför" utan istället ta hans frågor på allvar. Men hur ska det gå till när inte frågorna betyder något? När ALLT jag säger besvaras med ett "varför då"?
Sofia: Nu ska vi gå till dagis.
Fjonken: Varför det?
Sofia: Därför att du ska få leka med dina kompisar.
Fjonken: Varför det?
Sofia: För att du tycker att det är roligt.
Fjonken: Varför då?
Sofia: (suck) Barn brukar tycka att det är roligt att leka med andra barn.
Fjonken: Varför då?
Sofia: Därför att... (suck)... vuxna ibland inte vill leka samma saker som barn vill.
Fjonken: Varför då?
Sofia: Kom nu så sätter vi på dig jackan.
Fjonken: Varför då?
Sofia: Eftersom det är kallt ute.
Fjonken: Varför då?
Sofia: Det är kallt eftersom det börjar bli vinter.
Fjonken: Varför blir det vinter?
Sofia: (tänker: Äntligen en fråga som kan bli roligt att svara på) Kom ska jag visa dig. Här är jorden som snurrar...
Fjonken: Kom mamma, nu går vi...

Typiskt Bolivia

Gårdagens nyhet är SÅ typisk för Bolivia. Ett flygplan för det inhemska bolaget LAB, kunde inte lyfta från Santa Cruz då de inte hade något flygbränsle. Efter en del förhandlande fick varje passagerare betala 400 USD var för att man skulle få loss pengar att köpa bränsle för, så att planet kunde åka vidare.
Idag fick vi veta at LAB ställt in alla sina flygningar tills vidare. De stackare som redan köpt dyra biljetter och som lyckats få en plats på alla överfulla plan som går till Europa nu innan visumkravet från EU träder i kraft 1 april, lyckas nog inte boka om sina biljetter med andra flygbolag utan förlorar nog sin resa.
Apropå visumkrav så har det såklart utlöst ett mindre kaos här. Sverige har ingen riktig ambassad här, så trots att det är Shengenvisum som utfärdas, så ska man ordna det från det landet där man beräknar tillbringa mest tid, vilket innebär att man måste åka till svenska ambassaden i Buenos Aires.

Jag vill...

Fjonken: Jag vill gå i RIKTIGA skolan. Jag VILL inte vara tre år mer. Jag vill gå i skolan där man får äta mat tillsammans alla.

Var han fått idén om att alla äter tillsammans i skolan vet jag inte för här går man bara i skolan halvdag på de flesta skolor, och även om man går längre dagar har man med sig något att äta precis som de nu har på hans dagis. Det är nog från någon svensk bok. Här börjar barnen skolan året de fyller 5, men det är egentligen inte någon större skillnad från dagis, de gör ungefär samma saker förutom att de befinner sig bland de större barnen inom skolans område.

(en liten stund senare)

Fjonken: Jag VILL att det ska växa en bebis ur din mage, mamma. För det är så SYND om mig för jag är så ensam. Man KAN inte leka med sig själv.

Stackars vår lilla Fjonk, vars föräldrar bestämt att han inte ska få några syskon... Men vi får väl se till at bo i något slags kollektiv där det finns andra barn han kan ha som syskon.

Inte lätt att veta

Fjonken har hostat en del på sista tiden, så vi har köpt hostmedicin till honom.
Han är väldigt duktig att ta den tre gånger per dag och påminner oss alltid.
Igår hörde jag att han pratade med sin barnflicka Norma om att han ville han sin "medicina de queso" (ostmedicin)!!!
Gissa om det var svårt att hålla sig för skratt?

Världens bästa mamma och "att ua"

Fjonken har börjat använda uttrycket "Åh! Du är VÄRLDENS bästa mamma!" och det är ju inte så dumt att få hör ibland. Nu är det i och för sig mest för småsaker som jag råkar erbjuda innan det blir tjat och gnäll, men ändå. Till exempel kan jag erbjuda mig att läsa en bok för honom eller erbjuda ett tuggummi eller ett chokladkex precis innan han själv hunnit fråga om det och då tindrar han med ögonen och säger med inlevelse: "Åh! Du är VÄRLDENS bästa mamma!" Ofta brukar jag kontra med att han är VÄRLDENS bästa Fjonk eller VÄRLDENS bästa unge.

Apropå uttryck, så satt Fjonken i badkaret igår kväll och lekte med en tvättsvamp (ser ut som "Svamp-Bob" eller vad nu Bob Esponja/ Sponge Bob kan tänkas heta på svenska) som föreställde en u-båt. Så säger han: Mamma, titta på min U-båt! Titta mamma, den "uar"! Och så körde svampen under vattnet. För självklart är det så att om en båt som kan köra under vatten kallas u-båt, så måste ju "att köra under vatten" heta "att ua".

Höghöjdsjäsning

Förra gången jag var och handlade köpte jag färsk jäst, mest för att det fanns i affären för en gångs skull. Paketen är på 500g, men eftersom det inte är en myt att det är svårt att få deg att jäsa här på nästan 4000 möh så behövs det kanske så stora paket.

När Ethel sen var här över karnevalshelgen, så svängde hon ihop en sats brödbullar som blev riktigt lyckade, även om de kanske inte blev lika stora och luftiga som på låglandet. Så i förrgår, när brödet var uppätet och både hon och Alex åkt hem till Lima och Olof åkt till Paraguay, tänkte jag använda resterande delen av jästen för att baka en sats till ihop med Fjonken. Jag skalade av den delen av jäst som torkat lite i kanterna och eftersom Ethels bullar inte smakat en uns jäst trots att hon använde 125 g istället för som normalt 50g, så tog jag i ytterligare lite och stoppade i 150g. Men det ville sig inte alls. De blev som vanligt små och hårda och smakade dessutom så mycket jäst att de knappt var ätbara.

För att få revanch, så gav jag mig igår på att baka kanelbullar, något jag stadigt misslyckats med sedan jag flyttade hit. Jag använde en påse svensk torrjäst och kryddade på med en halv påse boliviansk påsjäst. Jag hade provat detta recept, liksom dubbel så lång jästid tidigare, men av någon anledning lyckades jag den här gången. Bullarna blev inte bara ganska bra, utan helt enormt jättebra. Till och med Fjonks små mjöliga bullar blev jättefina! Inte för att jag tror att det var mer än tur och att jag nog inte kommer att lyckas igen, så blev det plötsligt roligt att baka för tänk att det faktiskt GÅR.

Karneval igen

Liksom förra året så åkte vi över dagen (4 timmar i varje riktning) till karnevalen i Oruru. Visst är det långt att köra, men alla hotell är så fullbokade långt innan, priserna femdubblas och det känns faktiskt ganska lagom att ge sig efter några timmar.

Med i år var Ethel och Alex som var på besök och det är Ethels bilder som får stå för berättandet eftersom jag hade glömt min kamera hemma (så bra med digitala bilder att de är så lätta att dela mig sig av)

Vi kom som vanligt inte iväg lika tidigt som vi tänkt, för trots en ganska morgontidig Fjonk, kommer mornar nog aldrig riktigt bli vår grej i den här familjen.

På vägen ut ur stan, stannade vi till vid Valle de la Luna och de häftiga klippformationerna.

Åt mackor till lunch stax innan vi kom in till Oruru och hittade sen en parkering i närheten av huvudtorget, satte på oss våra skyddsmunderingar. Karneval är för de som missat det = vattenkrig, det vill säga kastande av vattenballongen (som i värsta fall frusit till is under natten eller är full med bläck.

Annars är karneval i kanske ännu högre grad = skumkrig där man sprejar varandra med en slags skum i sprejburk.

Men efter en stund blev solen stark och skyddade som vi var nedanför VIP-läktaren, åkte våra regnkappor av och parasollet fälldes upp.

Ja, nu är det väl inte så mycket kvar att säga, mer än njut av de häftiga dräkterna:

Och så slutligen, våra favoriter Tinku-dansarna i sina vackra dräkter och medryckande dans.