Världens bästa mamma och "att ua"

Fjonken har börjat använda uttrycket "Åh! Du är VÄRLDENS bästa mamma!" och det är ju inte så dumt att få hör ibland. Nu är det i och för sig mest för småsaker som jag råkar erbjuda innan det blir tjat och gnäll, men ändå. Till exempel kan jag erbjuda mig att läsa en bok för honom eller erbjuda ett tuggummi eller ett chokladkex precis innan han själv hunnit fråga om det och då tindrar han med ögonen och säger med inlevelse: "Åh! Du är VÄRLDENS bästa mamma!" Ofta brukar jag kontra med att han är VÄRLDENS bästa Fjonk eller VÄRLDENS bästa unge.

Apropå uttryck, så satt Fjonken i badkaret igår kväll och lekte med en tvättsvamp (ser ut som "Svamp-Bob" eller vad nu Bob Esponja/ Sponge Bob kan tänkas heta på svenska) som föreställde en u-båt. Så säger han: Mamma, titta på min U-båt! Titta mamma, den "uar"! Och så körde svampen under vattnet. För självklart är det så att om en båt som kan köra under vatten kallas u-båt, så måste ju "att köra under vatten" heta "att ua".

Höghöjdsjäsning

Förra gången jag var och handlade köpte jag färsk jäst, mest för att det fanns i affären för en gångs skull. Paketen är på 500g, men eftersom det inte är en myt att det är svårt att få deg att jäsa här på nästan 4000 möh så behövs det kanske så stora paket.

När Ethel sen var här över karnevalshelgen, så svängde hon ihop en sats brödbullar som blev riktigt lyckade, även om de kanske inte blev lika stora och luftiga som på låglandet. Så i förrgår, när brödet var uppätet och både hon och Alex åkt hem till Lima och Olof åkt till Paraguay, tänkte jag använda resterande delen av jästen för att baka en sats till ihop med Fjonken. Jag skalade av den delen av jäst som torkat lite i kanterna och eftersom Ethels bullar inte smakat en uns jäst trots att hon använde 125 g istället för som normalt 50g, så tog jag i ytterligare lite och stoppade i 150g. Men det ville sig inte alls. De blev som vanligt små och hårda och smakade dessutom så mycket jäst att de knappt var ätbara.

För att få revanch, så gav jag mig igår på att baka kanelbullar, något jag stadigt misslyckats med sedan jag flyttade hit. Jag använde en påse svensk torrjäst och kryddade på med en halv påse boliviansk påsjäst. Jag hade provat detta recept, liksom dubbel så lång jästid tidigare, men av någon anledning lyckades jag den här gången. Bullarna blev inte bara ganska bra, utan helt enormt jättebra. Till och med Fjonks små mjöliga bullar blev jättefina! Inte för att jag tror att det var mer än tur och att jag nog inte kommer att lyckas igen, så blev det plötsligt roligt att baka för tänk att det faktiskt GÅR.

Karneval igen

Liksom förra året så åkte vi över dagen (4 timmar i varje riktning) till karnevalen i Oruru. Visst är det långt att köra, men alla hotell är så fullbokade långt innan, priserna femdubblas och det känns faktiskt ganska lagom att ge sig efter några timmar.

Med i år var Ethel och Alex som var på besök och det är Ethels bilder som får stå för berättandet eftersom jag hade glömt min kamera hemma (så bra med digitala bilder att de är så lätta att dela mig sig av)

Vi kom som vanligt inte iväg lika tidigt som vi tänkt, för trots en ganska morgontidig Fjonk, kommer mornar nog aldrig riktigt bli vår grej i den här familjen.

På vägen ut ur stan, stannade vi till vid Valle de la Luna och de häftiga klippformationerna.

Åt mackor till lunch stax innan vi kom in till Oruru och hittade sen en parkering i närheten av huvudtorget, satte på oss våra skyddsmunderingar. Karneval är för de som missat det = vattenkrig, det vill säga kastande av vattenballongen (som i värsta fall frusit till is under natten eller är full med bläck.

Annars är karneval i kanske ännu högre grad = skumkrig där man sprejar varandra med en slags skum i sprejburk.

Men efter en stund blev solen stark och skyddade som vi var nedanför VIP-läktaren, åkte våra regnkappor av och parasollet fälldes upp.

Ja, nu är det väl inte så mycket kvar att säga, mer än njut av de häftiga dräkterna:

Och så slutligen, våra favoriter Tinku-dansarna i sina vackra dräkter och medryckande dans.