Skolstart

När vi kom i juni var vi och hälsade på på svenska skolan. Fjonk fick då vara med några timmar och leka med barnen där. Olof pratade en del med dagisfröken Faiza också som verkade bra.
För några veckor sen flyttade en kollega från svenska kyrkan hit med sin familj. Han ska jobba för en annan organisation här, men vi har ändå haft en del utbyte kring praktiska saker i samband med flytten.
De har tre pojkar, 7, 5 och 0 år och Fjonken tycker mycket om att leka med båda de äldre. Vid ett tillfälle då vi var hemma hos dem berättade de att när de nyligen varit på besök på svenska skolan, hade de fått information om att femåringar kunde få börja i s.k. förskoleklass med ettorna. Det som ibland kallas 0-1:a. Vi pratade om det och sa att det kanske kunde vara värt att pröva. Hur som helst så hade rektorn sagt till dem att man inte behövde göra något val förrän den första veckan. Fjonk var också med på att vi bara provade.
Vi kom hem sent kvällen innan (se historien om bilen) och på morgonen var han så nervös, men också förväntansfull för att få börja Svenska skolan. Han ville ha på sig sina finaste kläder och gärna också slips. På skolgården höll rektor tal inför den nya terminen och alla lärare presenterades. Fjonk tyckte att det var häftigt att "alla pratar svenska"!
Vi träffade L och Fjonkens två kompisar och bestämde att vi skulle gå upp med E som är 7 år till hans klassrum först och då prata med den fröken. När vi kom dit verkade hon lite förvånad men sa att det redan fanns flera andra 5-åringar i klassen, det var faktiskt bara en som var 6 år. Fjonken och T fick varsin pall (ettorna fick bänkar och "nollorna" satt på pallar vid samma bänk när de var där och ute vid ett runt bord i rummet intill när de inte orkade koncentrera sig längre. )
Det var verkligen en bra fröken, lite sträng men Fjonk föll för henne direkt, ögonen lyste på honom. Och han och T satt som små ljus på sina pallar och räckte upp handen när de ville prata. Jag och L satt med hela förmiddagen och vi kände båda två att det fungerade kanon, att våra små busiga 5-åringar skärper sig när det gäller och allt verkade vara frid och fröjd. Under en rast gick vi och pratade med dagisfröken som inte verkade vara lika nöjd. Hon sa inte så mycket men konstaterade att hon minsann hade allt material för 5-åringar men att hon nu bara hade några 4-4,5-åringar annars var övriga 3 år. Men vi anade inte att hon inte accepterade situationen lika bra som hon gav sken av.
Vi fortsatte att prata en hel del med skolfröken och var väldigt ärliga och sa att om hon tyckte att de var för omogna, i vägen eller störde de äldre barnen så kunde vi diskutera om de kunde gå på dagis istället. Men det verkade inte som om det var något problem, hon skulle bara se till att få ett rum där de kunde leka med lego så skulle det nog gå bra.
När vi åkte hem efter lunch, sken vi nog lika mycket allihop. Jag var så stolt över min lilla duktiga fjonk och han var stolt över att ha fått börja skolan.
Vi pratade dock på eftermiddagen om att det inte var säkert att han fick gå kvar, att det bara var på prov, att allt berodde på om fröken skulle klara att ha barn i många åldrar själv. Men han lovade att han skulle vara så duktig, bara han fick fortsätta gå i skolan.
Nästa dag åkte jag i skolbussen med Fjonk för att det var första gången och jag hade sen bett en kollega hämta upp mig 10 minuter senare eftersom det hade gått så bra dagen innan. Men när vi kliver av bussen kommer rektorn fram och säger barskt: "Ja det blev nog lite fel det här. Han ska gå på dagis hos F och inget annat. Inte kan väl en fyraåring gå i skolan! Ni måste lita på vår pedagogiska kompetens och inte gå förbi våra rutiner så där. Det är faktiskt vi som driver den här skolan, inte ni föräldrar" Allt inför en förstummad Fjonk med ännu mer förstummad mamma.
Vi gick till dagiset och jag var så förbannad över sättet allt gått till på att tårarna brände under ögonlocken, men försökte inför Fjonk visa att det var jättebra men han verkade inte helt övertygad. Jag fick se det 5-åringsmaterial de hade, men det var väl inget annorlunda än sånt Fjonk gjort som 3-åring i Bolivia.
Så ringde min kollega och sa att hon stod utanför och väntade. Jag försökte säga hejdå till Fjonk men han ville inte låta mig gå. Efter en stund kom dock skolfröken gående med T och lämnade av honom på dagis. Då gick det plötsligt lättare. Fjonk fick sin kompis och de fick båda säga hejdå till fröken. Det visade sig också att de ville visa henne den läxa de gjort (fått föräldrarna att fylla i några papper) och hon var den enda de kunde tänka sig att lämna det till. Fröken berättade också att hon skulle träffa dem på fritids. Sen började de leka och det gick väl ganska bra.
Nu funkar det väl ganska bra. Barn tycker ju om att leka och får de göra det är de nöjda. Men jag ser samtidigt en slags besvikelse hos Fjonk. När han berättar om vad de gjort säger han bara att han inte minns vad de gjorde. Precis så gjorde han i början innan han trivdes på det kenyanska dagiset där han gick innan.
Det viktiga nu är att vi inte ska skilja Fjonk och T åt, men att vi successivt ska se till att de har det givande på dagis. Ett alternativ är att vi försöker få dem att läsa engelska ihop med de andra 5-6-åringarna eftersom det är en tydlig sak och engelskundervisning inte erbjuds på dagis. Vi får se...