Tillbaka i sadeln!

Det sägs att den som en gång blivit "biten" av hästar och ridning, aldrig kommer att kunna komma ifrån det helt. På mig stämmer det i alla fall, för nu har det hänt igen.
Nästan i alla länder jag kommit till i olika delar av världen, har jag sökt upp nån häststackare och gett mig ut på en ridtur. I Nordkorea lyckades jag och några vänner, få några killar som arbetade på zoo att låna oss varsin häst att rida på ett avskilt fält varje söndag. Men ännu trevligare har det varit att rida i riktiga hästländer som Kirgizstan, Lesotho och Mongoliet, där hästen ses som ett transportmedel som tar sig fram till ställen dit inga vägar når.
Efter att ha spanat in den snobbiga ridklubben här i La Paz och ha hört att den andra ridklubben är ännu dyrare och finare, insåg jag att rida skulle jag varken ha råd med (minst $200 per månad) eller ens vilja syssla med här. I och för sig är inte ridklubben "bara" en ridklubb med dressyr- hoppning- och polo-kurser, utan även en allmän Club med fin pool, tennisbanor, aerobics, squash, volleyboll, styrketräning och inte minst en fin restaurang. Men man skulle behöva hänga där flera gånger i veckan för att det skulle vara värt det. Och det vill man nog inte!
Men så hörde jag talas om att man på Colegio Militar inte bara har en inomhuspool öppen för allmänheten, utan även ett hundratals hästar och ponnyer. Igår pratade jag med nån höjdare där som låter mig komma och rida för ett betydligt humanare pris, och idag var det så dags. Det var säkert tio år sedan jag red "på riktigt" med markarbete och inför publik, så jag var lite nervös innan. Men hästen jag fick mig tilldelad var en ganska otränad men snäll och trevlig valack som visserligen var lite stel (inget mot vad jag kommer att vara imorgon) men som jag inte behövde känna några krav när jag red.
Längtar redan till nästa vecka!