Så var det dags att besöka det andra flyktinglägret i Kenya, Dadaab som ligger nära den somaliska gränsen. På vägen såg vi bland annat strutsar och giraffer.
Det var intressant att jag upplevde det så annorlunda i Dadaab mot i Kakuma. Delvis beror det nog på att Dadaab är tre helt skilda läger med ett huvudkontor i mitten. Jag trodde inte att det var så långt mellan dem, men det är över två mil mellan Hagadera och Dagahaley som ligger längst ifrån varandra.
Dels är LWFs mandat i Dadaab också lite andra än i Kakuma. Eftersom de förutom community safety, också har hand om camp management och camp planning, blir det helt andra, mer övergripande frågor som kommer upp. Vi åkte bil upp med den nya chefen Anne Wangari och 4 personer som haft RnR (man arbetar 7 veckor och är ledig 7 dagar för att träffa familjen eftersom Dadaab liksom Kakuma är sk ”non family duty station”). Resan tog väl 10-12 timmar med pauser.Jag och Anne pratade mycket hela vägen och jag tycker att hon verkar kunna bli bra för programmet. Men det blir inte lätt för henne, hon har många svåra beslut att ta.
Det största problemet stavas LAND. Idag finns det närmare 200.000 flyktingar och de bor väldigt trångt. På bilden ser man hur det som var en bred genomfartsled på 10 meter i Hagadera har krymt ihop till en liten stig på grund av att fler och fler bor på varje tomt och att de då behöver alltmer plats. All mark som lokalbefolkningen har gett upp för lägren har använts, och dessutom har lägret expanderat utanför dessa gränser. Lokalbefolkningen har dock meddelat att om det görs mer för dem i termer av arbetstillfällen, vatten och utbildning, så är de villiga att diskutera en försäljning av mer mark.
En marknad i lägret Ifo. Det finns flera marknader i varje läger och liksom jag berättade när jag beskrev Kakuma, kan man köpa precis allt här.
Det finns flera internetcaféer och också tekniska skolor som till exempel den här som också ligger i Ifo, där man kan lära sig använda datorer bättre.
Nurto är 18 år och har bott i Dagahaley sen hon var tre år, så hon minns inget annat liv. Hon har precis gått ut skolan och bor med sina föräldrar och småsyskon i ett hus som kunde varit var som helst i Afrika. Jag träffade henne första gången när hon var på en workshop i Nairobi där kvinnor från olika länder diskuterade hur deras roll såg ut i fredasarbetet i Afrika. Nurto har många idéer om hur hon vill jobba för en bättre värld, det första hon vill göra är att arbeta mot kvinnlig könsstympning vilket hon anser är en början till kvinnors frigörelse och därmed deras möjligheter att jobba för fred.
I Ifo finns ett så kallat "Safe haven" vilket är ett litet läger där familjer som är särskilt utsatta får bo. Eftersom alla flyktingar i lägret bor där de bor och det inte är som i ett land där man kan flytta till en annan stad vid behov, så kan man söka skydd här. Det kan vara familjer som är hotade av sina grannar, kvinnor som trakasseras av män de försökt skilja sig ifrån.
I det så kallade transit centret i Dagahaley var det fullt med folk. Förutom den kö med folk som skulle registrera sig för att få sina ransoneringskort så var det fullt med folk som hoppades bli förflyttade till Kakuma. Endast 500 från var och ett av de tre lägren och endast de som ännu inte plockat ut några så kallade NFI (icke-mat dvs filtar, kastruller etc) kunde komma på fråga. Men stämningen var upprorisk eftersom många som hunnit få en del saker men som hade familj i Kakuma kände sig orättvist behandlade. En del ville bara till Kakuma eftersom de hört att det finns bättre skolor och annan service där.
Det var intressant att jag upplevde det så annorlunda i Dadaab mot i Kakuma. Delvis beror det nog på att Dadaab är tre helt skilda läger med ett huvudkontor i mitten. Jag trodde inte att det var så långt mellan dem, men det är över två mil mellan Hagadera och Dagahaley som ligger längst ifrån varandra.
Dels är LWFs mandat i Dadaab också lite andra än i Kakuma. Eftersom de förutom community safety, också har hand om camp management och camp planning, blir det helt andra, mer övergripande frågor som kommer upp. Vi åkte bil upp med den nya chefen Anne Wangari och 4 personer som haft RnR (man arbetar 7 veckor och är ledig 7 dagar för att träffa familjen eftersom Dadaab liksom Kakuma är sk ”non family duty station”). Resan tog väl 10-12 timmar med pauser.Jag och Anne pratade mycket hela vägen och jag tycker att hon verkar kunna bli bra för programmet. Men det blir inte lätt för henne, hon har många svåra beslut att ta.
Det största problemet stavas LAND. Idag finns det närmare 200.000 flyktingar och de bor väldigt trångt. På bilden ser man hur det som var en bred genomfartsled på 10 meter i Hagadera har krymt ihop till en liten stig på grund av att fler och fler bor på varje tomt och att de då behöver alltmer plats. All mark som lokalbefolkningen har gett upp för lägren har använts, och dessutom har lägret expanderat utanför dessa gränser. Lokalbefolkningen har dock meddelat att om det görs mer för dem i termer av arbetstillfällen, vatten och utbildning, så är de villiga att diskutera en försäljning av mer mark.
En marknad i lägret Ifo. Det finns flera marknader i varje läger och liksom jag berättade när jag beskrev Kakuma, kan man köpa precis allt här.
Nurto är 18 år och har bott i Dagahaley sen hon var tre år, så hon minns inget annat liv. Hon har precis gått ut skolan och bor med sina föräldrar och småsyskon i ett hus som kunde varit var som helst i Afrika. Jag träffade henne första gången när hon var på en workshop i Nairobi där kvinnor från olika länder diskuterade hur deras roll såg ut i fredasarbetet i Afrika. Nurto har många idéer om hur hon vill jobba för en bättre värld, det första hon vill göra är att arbeta mot kvinnlig könsstympning vilket hon anser är en början till kvinnors frigörelse och därmed deras möjligheter att jobba för fred.
I Ifo finns ett så kallat "Safe haven" vilket är ett litet läger där familjer som är särskilt utsatta får bo. Eftersom alla flyktingar i lägret bor där de bor och det inte är som i ett land där man kan flytta till en annan stad vid behov, så kan man söka skydd här. Det kan vara familjer som är hotade av sina grannar, kvinnor som trakasseras av män de försökt skilja sig ifrån.
I det så kallade transit centret i Dagahaley var det fullt med folk. Förutom den kö med folk som skulle registrera sig för att få sina ransoneringskort så var det fullt med folk som hoppades bli förflyttade till Kakuma. Endast 500 från var och ett av de tre lägren och endast de som ännu inte plockat ut några så kallade NFI (icke-mat dvs filtar, kastruller etc) kunde komma på fråga. Men stämningen var upprorisk eftersom många som hunnit få en del saker men som hade familj i Kakuma kände sig orättvist behandlade. En del ville bara till Kakuma eftersom de hört att det finns bättre skolor och annan service där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar