Första veckan i Nairobi

Ja då har vi hunnit vara en vecka i Nairobi. Vi har hunnit med ganska mycket, så på många sätt känns det som mycket mer än en vecka. Resan till Amsterdam från Köpenhamn var lite besvärlig och vi var nära att bli kvar i Amsterdam. Vi kom iväg trots allt och landade i Nairobi tidigt på söndagsmorgonen. Där blev vi mötta av Joseph från mitt kontor och körda till ett ”guest house” där vi vilade resten av dagen.

Måndagen var Madaraka Day och en nationell helgdag.
Först kom mina kolleger Tulasi (från Nepal) och Lokiru (kenyan) och hälsade på och på eftermiddagen tog Sarah (amerikanska) och hämtade oss för en dagsutflykt med sin man Stephen och sin niomånaders dotter Alexie.
Vi åkte först till en park som föder upp den utrot­nings­hotade Rothchild-giraffen.
Där fick man stå uppe på en plattform och mata girafferna genom att lägga pellets på deras sträva tungor.
Sen åkte vi till Karen, en förort med stora trädgårdar och mycket grönska, där vi fikade vid Swedo House (döpt efter en svensk plantageägare som bott där) granne med Karen Blixens hus som nu är museum.

På tisdagen gick Adrian och Olof för att besöka svenska skolan där Adrian ska börja i förskolan till hösten. De fick då också tips om ett bra kenyanskt dagis han kan gå i under de tre månader då svenska skolan har sommarlov.
Under tiden hade Sofia sin första introduktion på LWFs kontor. Vi hann också med att titta på ett antal lägenheter (alla verkade ungefär likadana, relativt nybyggda och fräscha, med gemensam pool men utan ”lekbar” trädgård) och två hus. Det första huset skulle Diakonia lämna, men det kändes lite stort och inte helt fräscht.
Det andra huset däremot kändes jättebra, så det bestämde vi oss för direkt. Det har tre sovrum, en stor trädgård och ligger inom ett säkert område om 8 likadana villor.

Onsdagen och torsdagen blev inte riktigt lika intensiva, Sofia började komma i ordning på sitt kontor och Olof och Adrian besökte alla shoppingcenter i närheten. En dag var de och såg den nya Indiana Jones-filmen. Adrian var även på besök på sitt nya dagis Lavington Kindergarten, som ligger i samma kvarter som vårt nya hus, men inte riktigt i det område jag skulle kalla Lavington. Enligt vad jag förstår bor vi mer i Kilimani.

På fredagen var det Sveriges nationaldag så med kartan i handen och med en timme till godo, åkte vi hela vägen upp till svenska ambassadörskans residens norr om stan för att mingla lite bland de 400 (!) svenskar som finns här och äta svenskinspirerade snittar. På vägen dit råkade vi först köra i en cirkel och hamnade där vi började eftersom inga gator är raka och vi därför svängde lite för mycket åt vänster, men andra gången åkte vi en annan väg och kom alldeles rakt på. På eftermiddagen blev kontraktet klart för vårt hus och vi fick klartecken för att flytta in redan nästa dag.

Igår checkade vi ut från gästhuset och packade in alla våra väskor i bilen, nu skulle vi flytta in i vårt HELT tomma hus (det är väl bara i Sverige som hus är möb­lerade med spis, kylskåp och sånt när man flyttar in). Vi körde till stormarknaden Nakumatt och handlade allt vi kunde behöva för att börja campa (luft­madras­ser, filtar, porslin och bestick, vattenkokare, mm) och för att kunna storstäda.
Idag har vi mest tagit det lugnt i vårt nya hus. Handlat lite fler saker vi behövde samt börjat hälsa på våra grannar. Adrian har bland annat lekt med barnen i en fransk familj där den yngsta på tre år går på samma dagis där han ska börja i morgon.

Vilka är då mina intryck av Nairobi så här långt? Ja det är inte riktigt så som jag hade tänkt mig, men jag har inte riktigt ord för att beskriva varför. Min första tanke var att det var så... afrikanskt. Varför jag tycker det vet jag faktiskt inte för jag har ju varit i Afrika förr och borde väl veta vad jag skulle förvänta mig. Kanske så är det för att jag trots vad jag själv trott blivit ”latina” under mina 2,5 år i Bolivia och därför reagerar starkare på Afrika? Eller kanske var det för att jag hörde att Nairobi är en alldeles ny stad som bara är 100 år gammal och som växt enormt bara de senaste 10 åren. Jag förväntade mig kanske därför en modernare stad?
Det kan också vara så att jag omedvetet tänkte mig Kenya mer som Sydafrika. Det finns vissa likheter, men det är i det allra mesta väldigt olikt varandra då Sydafrika fortfarande är väldigt segregerat medan Kenya är mycket mer blandat. I området där vi bor till exempel bor det kenyansk medelklass och NGO-anställda expats, men bara 100 meter härifrån ligger det riktiga slumområden och Kibera, det stora slumområdet som var som mest aktivt under oroligheterna efter valet, ligger inte så långt härifrån. Eftersom jag måste använda de referensramar jag känner bäst till, blir Nairobi därför ett slags förvuxet Maseru (i Lesotho), vilket nog inte var riktigt vad jag väntade mig.

Jag hade, liksom alla andra hört talas om ”Nairobbery” och att säkerheten skulle vara det värsta. Men förutom att alla bor bakom höga murar med vakter och att alla hus har en säkerhetsdörr till sovrumsavdelningen, så känns det inte så osäkert som jag trodde. Bara man är försiktig och ”street-wise” kan man både köra bil när det är mörkt och gå ut och gå på dagtid. Även centrum som lät som om det skulle vara mångdubbelt värre än Johannesburg, verkar vara relativt okej att gå runt i, även om vi ännu inte varit där.

Jag hade väl hört det, men inte riktigt kunnat föreställa mig hur det skulle vara att det inte riktigt finns bra kollektivtrafik. Framförallt eftersom vi är bortskämda från La Paz där man kan ta sig fram precis överallt precis när som helst. Det finns minibussar som kallas matatus men det är svårt att veta vilka rutter de kör och även om en del säger att det är säkert att åka dem, vågar jag inte göra det förrän jag har kalibrerat mitt egen säkerhetsnivå. Taxi är dyrt och går bara att beställa via telefon i förväg. Så det är framförallt egen bil som gäller och efter att Olof och Adrian gått åtskilliga kilometer till fots längs trafikerade vägar, fick vi låna en gammal Toyota Corolla från kontoret. Vi kommer nog att köpa en egen bil sen, men det är bra att inte behöva göra allt med en gång.

Det var lite svårt att ställa om till vänstertrafik och att förstå hur trafikreglerna fungerade, men nu funkar det ganska bra att köra. De flesta trafikregler finns säkert i någon bok, men i den dagliga körningen är det artighet som gäller. Det spelar därför ingen roll i en korsning om bilen kommer från höger eller vänster, om den är stor eller liten eller vem som kör. Man släpper förbi lite bilar tills det känns som om det är ens egen tur och till och med på en starkt trafikerad ringväg kan folk stanna för att släppa ut en stackare som stått och väntat länge.
Alla varnade oss för att matatus-förarna är helgalna och att de kör precis hur som helst, men jag tycker inte att det är värre än minibussarna i La Paz. Däremot är cyklisterna riktigt farliga! Eftersom vägarna är ganska smala och de vinglar fram i vägrenen, måste man köra ut en bra bit i andra körbanan för att inte köra på dem. Detta gör folk hela tiden i båda riktningar vilket gör att det ofta blir som ett ”chicken race” även för mig som är riktigt ”chicken”. Det är också lite ovant att se bilar som tröttnat att stå i alla eviga bilköer (också något vi var näst intill helt förskonade från i La Paz) köra upp på trottoaren eller kryssa sig fram i mötande fil. För sådana manövrer är jag nog fortfarande alltför ”chicken”.