Vardag

Det är underligt hur fort tiden går, så fort man har en vardag och att denna vardag kommer över en var man än befinner sig på jorden. Dagarna är svåra att skilja åt för de är alla nästan likadana: regn, lämna på dagis, spansklektion, hämta på dagis, laga lunch, regnar fortfarande, leker med lera, Olof hem, laga middag, sova Fjonk, titta teve.
Det är på Fjonken jag märker att tiden går för trots att jag ser honom varje dag så kan jag se hur han växer: i tanken, i talet och i kroppen. Jag vill njuta av varje liten stund för jag vet att tiden kommer aldrig åter, men det är svårt att inte dras ned i hans negativa attityd när det ofta nuförtiden är: nej, vill inte och går inte.

Ibland när jag tröttnat på hans raseriutbrott då han kastar saker omkring sig eller kastar sig själv på golvet, sätter jag honom framför teven och Discovery Kids och känner mig som en dålig mor. Vad har Barney som inte jag har? Varför kan inte jag hitta på sånger om siffror och ordna skattjakter?

Jag har läst nånstans att det inte borde kallas trotsålder, för barnen gör det inte för att trotsa utan för att testa hur världen fungerar. Men det spelar mindre roll vad man kallar det när jag ser hur min söta lilla älskling blir ett monster som inte vill någonting, men som trots skrik och protester verkar ganska nöjd när jag tvingat på honom blöja och pyamas och stoppat ned honom i sängen. Undrar om han egentligen vill slippa kampen lika gärna som jag vill?
Apropå monster har min modiga tuffa lilla Fjonk som inte grät när han slog sig och som vågade allt, kommit in i en ålder då han är "ätterädd". Han vill ha plåster på sår som inte finns och är rädd för monster när man släcker lampan på kvällen. Ibland kan han sitta och se alldeles ynklig ut och säga att han är ledsen. (Är det för att jag varit för hård mot honom innan på dagen eller har han börjat förstå att livet inte är så enkelt som han trodde?)