Är Kenya ett hopplöst fall?

Sedan folkomröstningen om en ny grundlag för nån vecka sen som slutade väldigt mycket lugnare än valen för två år sen, började jag få lite mer tro på Kenya. Kanske skulle folket som tidigare brytt sig mer om att slåss mot sina grannar än mot sina korrupta politiker nu få en nystart och en gemensam grund att bygga landet på. Men på efter diskussioner med några kolleger över lunchen idag blev jag åter pessimistisk.

I valet för 2,5 år sen bröt det nästan ut inbördeskrig efter de allmänna valen som var väldigt jämna och en nödlösning blev att bjuda in oppositionspolitikern till att bli premiärminister och regera ihop med presidenten. Men grundproblemet som består i att hela den politiska arenan inte handlar om något annat är stam/folkgrupp har inte lösts och mina kolleger säger att enda anledningen till att det inte blev oroligheter den här gången var att ledarna för de två lägren/partierna/folkgrupperna var på samma sida.

De hävdade att oavsett hur välutbildade, beresta, upplysta folk är så kommer de alltid i första hand vara lojala mot sin stam/ folkgrupp och först i andra hand bry sig om sina andra landsmän. Ingen skulle någonsin kunna rösta emot det som deras ledare/stam/folkgrupp står för och därför har ju inget i grunden ändrats. De blir uppgivna över hur korrupta politikerna är, men alternativet att rösta fram helt nya politiker finns inte för förutom de komplicerade stam/folkgruppsindelningen, finns också en tro om att politiker är ett släkte för sig, personer som måste ha varit i politiken i ett kvarts eller ett halvt sekel för att kunna spelet.

I tidningen häromdagen var det en ledare om hur kenyaner anses som ledande i Afrika på många områden, men att de inte klarar att hålla ordning i sitt eget land. Kenya har en väldigt kompetent, högutbildad befolkning och många internationellt framgångsrika affärsmän och ändå har de så inkompetenta politiker.

Och när en kollega som är framgångsrik, utbildad utomlands och i övrigt väldigt klarsynt, gift över stam/folkgruppsgränserna, berättade att hennes man som är från en väldigt patriarkal folkgrupp har gett deras barn namn från hans familj och vill uppfostra dem enligt hans traditioner, undrar jag om det blir nån större förändring i nästa generation. Men jag hoppas förstås.