DrumMania och GuitarHero

Fjonkens första husdjur

Efter många års väntan var det äntligen dags för Fjonk att få ett husdjur. Vi åkte till en djuraffär som verkade bra och tittade på fiskar (de hade alltifrån Sting Ray till albinoslammkrypare), kräftor, land- och vattensköldpaddor och dvärghamstrar. Till slut kom vi fram till att även om hamstrar är känsliga för värme och drag (luftkonditionering), skulle vi våga oss på en sån.






Själva hamstern var inte så dyr, bara typ 45 spänn, men all utrustning som bur, mat, vitaminer, badsand, leksaker, proteintillskott, spån och en instruktionsbok kostade tio gånger så mycket. 

 

Hemma

Vi börjar komma i ordning och har allt fler möbler och saker. Fortfarande är det lite tomt, men det börjar verkligen kännas som ett hem.

Stor yta och en öppen planlösning möter en besökare när man stiger in i lägenheten. Tyvärr ser man på den här bilden varken det vackra soffbordet i miljövänlig stil gjort av ihopklistrade kartonger, eller hallbordet bestående av en stor kartong täckt med en fin hängmatta i glada färger. Däremot kan man skymta matbordet till vänster som släpats från Thailand, med djärvt avstickande blå plaststolar.

I den här galna Fjonkens rum finns fullt med leksaker precis som sig bör i ett barnrum. Förutom den japansk-inspirerande sängen med myggnätstält, finns en stor madrass i bakre delen av rummet för att mysa och läsa i. 

Även i föräldrarummet är sängen i asiatisk stil nära golvet och stilen i övrigt sparsmakad.

Observationer

Olof och Adrian är fortfarande i Thailand, men kommer hem imorgon. Jag har tillbringat dagen med att gå runt på stan och att fixa lite hemma. Har inte haft så många lediga dagar sen jag flyttade hit, så det är skönt att få "landa".

En sak jag sett är hur män är närvarande som pappor. Kanske är det så att jag bott för länge i Afrika, men jag studsar till när jag ser att det är pappan som tröstar den lilla pojken som ramlade på trotoaren och slog sig, medan barnets mamma väntar ett par meter framför, att en pappa är ute på stan själv med en liten bebis i famnen. Inte så att inte barnens mammor är lika närvarande, men det är just det där att det är så självklart att båda föräldrarna tar hand om sina barn.

Och det är inte bara som pappor, män i Kenya kunde inte utan problem gå in i köket, för det var kvinnans territorium. Jag drev med en kollega en gång och han gick så långt som till att säga att han inte ens skulle sätta på vattenkokaren till en kopp te åt sin fru om hon låg sjuk och ingen annan var hemma. Det är såklart en extrem, men att mina manliga kolleger här, lika självklart som de kvinnliga kollegorna, diskar upp efter sig i lunchrummet tycker jag känns bra.

På morgonen när jag går till jobbet, ser jag alla dessa lunchlådor som alla har med sig - antingen de tre-fyra runda lådor i rostfritt stål med en hållare omkring eller de fyrkantiga små mjuka kylväskorna med  plastburkar i. I varje liten låda ligger en rätt och i den största ligger riset och detta äts till lunch utan att värmas upp. Jag har frågat kollegorna vem som lagar maten till dem och det är nästan aldrig dem själva eftersom matlagning nästan är ett heltidsjobb, utan ofta en hemmaarbetande mamma eller syster som lagar till en stor familj varje dag, i såna mängder att det räcker både till kvällsmat och lunchlåda åt alla.

Och, liksom i många kulturer där matlagning tas på allvar, äter man ofta ute på någon av de tusentals små matserveringar (med lekstugesmå plaststolar och bord) som kantar trottoarerna, och de som inte har någon att laga mat till sig, köper med sig mat som take-away. En del abonnerar också på mat så att de varje morgon får med sig en välfylld matlåda på väg till jobbet. 

En annan sak jag funderat på när det gäller manligt och kvinnligt är klädkod. Traditionellt så har kvinnor (lite olika i olika folkgrupper) på sig nån slags figursydd blus och en sarong/lungi som viks på ett speciellt sätt så att den ser ut som en lång tajt kjol, men som har ett veck så att man ändå kan ta långa kliv. Män har en liknande skjorta och en sarong/lungi som viks på ett lite lösare sätt. Men den stora skillnaden, som gör att man på långt håll ser att det är man- eller kvinnoplagg är färgerna och mönstren. Manskläder är ofta randiga eller rutiga, om de inte bara är enfärgade och de har inget upp och ned, eller ut och in. Kvinnokläder har mer färger och blommönster, samt ofta ett svart bälte i midjan. I ett modernt samhälle, där byxor kommer in i bilden, ses de inte som ett manligt plagg, utan det har mer med mönster, skärning och färger att göra, vilket jag tycker är ganska häftigt.

Jag har hittat nålen i höstacken

Vi åker ganska mycket taxi för det är inte så väldigt dyrt (ca 20 kronor för några kilometer), vi har ännu inte lärt oss busslinjerna (de har annat alfabet så det är svårt att läsa på dem vart de går) och att köpa eller hyra bil är komplicerat.

Det bor cirka 4 miljoner människor i Rangoon, varken den största eller minsta staden jag varit i. Ur ett globalt perspektiv är kanske inte heller Yangon den allra värsta, men med allt bättre vägar och en allt äldre bilpark, känns det som om riskerna är större här än på andra platser jag varit. Att man kör på höger sida av vägen trots att ratten sitter på fel sida, gör det ju inte bättre. De flesta taxibilar har sönderrostade golv, handbromsar som enda bromsar, trasiga dörrar, inga säkerhetsbälten och chaufförerna kör sicksack mellan filerna. Trafiken är stökig och avgaserna ligger tungt i luften. Det sägs att restriktioner på bilimport gör att bilpriserna här är högst i hela världen så det är inte så konstigt att bilarna är så otroligt skruttiga. I år har regeringen försökt ta tag i problemet och gått ut med att de som lämnar in en bil som är äldre än 40 år (!) i utbyte, får importera en bil till lägre importskatt. Det säger en del om HUR gamla bilarna är.

Men så idag, efter alla dessa taxiresor, hittade jag den! Den har visserligen (precis som 90% av alla andra bilar) ratten på fel sida, men det var endast tre dagar sedan bilen kom in i landet från Japan i mycket gott skick, chauffören körde säkert och det var den första bilen jag sett som hade säkerhetsbälte.

Nu måste jag bara klura ut hur jag ska hålla kvar honom.

Apa i bur

Det regnar kopiöst mycket, men vi uppskattar uppehållet mellan skurarna. Det blir ett tillfälle att röra lite på sig utomhus, något Fjonk behöver. När regnperioden slutar finns det säkert möjlighet att undersöka parkerna. det är väldigt grönt överallt men nu regnar det så mycket att parkerna nästan är översvämmade.

Hotellet är instängt, lite småsjabbigt och väldigt litet, framförallt är det litet för en Fjonk. Skolan jättebra och han trivs väldigt bra, det är kreativt och uppmuntrande, men de är bara inomhus och på rasterna får de leka lugnt i klassrummet, inget rasa av sig. Gympan idag var i matsalen och inte heller tillräckligt ansträngande för en klätterapa som är van att rastas timvis om dagen. 

Vi har dock äntligen hittat ett hotell som har större rum, men som varken är för dyrt eller fullbokat, så på fredag blir det förhoppningsvis lite lättare. Och så har vi bestämt oss för lägenheten vi tittade på förra fredagen, men då man måste betala ett helt års hyra innan man kan skriva kontrakt och få tillträde, kommer det ta två  veckor till innan den stora summan hunnit överföras från Geneve. 

Skoluniform

Igår köpte vi skoluniform. Det finns fyra olika färger och man får använda dem i vilka kombinationer som helst. På grund av Fjonks långa hår, och det faktum att de först gav honom flickuniformen (byxkjol och blus med "ståkrage"), köpte vi den gula, den gröna och den beige, men väntar lite med den rosa. 

Gul

Grön

Han har alltså hamnat i klass fyra ihop med de andra åttaåringarna, eller som det heter här: år 4, klass Emerald. I sverige går gränsen mellan olika klasser i januari, eller vilket år man är född, här är det så gammal man är vid terminsstart, de ska ju dra gränsen nånstans, men i det här fallet gick Fjonk från att ha varit bland de yngsta i klassen till en av de äldsta, en del har precis fyllt åtta, andra fyller nio senare i år. Men att gå en klass över har han sagt att han inte vill.